Anonym sa... varför söker du inte jobb inom det du har kandidatexamen då?
Och, ja, det är ju en bra fråga. En stor del av svaret till den frågan går att finna här, i ett inlägg jag skrev om mina framtidsdrömmar. I det inlägget förklarar jag att jag faktiskt inte vet vad jag vill bli. Vad jag vill göra. Jag vet inte hur det kan vara så lätt för alla andra. Eller verkar det bara vara lätt? Har alla det lika svårt?
Jag vet inte, för mig är det svårt i alla fall. Jag vet inte vad jag vill göra i framtiden. Eller just nu. Fast egentligen är det ju tvärt om. Att jag vill göra för mycket. Jag kan inte bestämma mig. Jag kan inte satsa på nåt, för tänk om jag ändrar mig. Vad gör jag då? Jag blir ju äldre för vart år som går. Tänk om jag satsar fel och blir fast i nåt som jag inte gillar. Fast jag hoppas att jag, om jag nu känner mig fast, vågar prova nåt nytt. Igen. Gud, ibland känns det som att jag gör inget annat än provar nya vägar.
Men 2007 då satsade jag. Då flyttade jag till Malmö för att plugga på Malmö Högskola. Det var något av det roligaste, mest utvecklande och lärorikaste jag gjort. Jag tänker aldrig ångra att jag började plugga. Först och främst så ville jag bort i från staden jag bodde i. Jag ville prova nåt nytt. Jag ville bo i en större stad och bara göra något annat. Jag ville lämna det gamla bakom mig och stiga in i något nytt. Det var ett bra tillfälle för mig att flytta. Jag var ung och jag hade inget fast jobb. Jag var arbetslös ibland och jag hade tillfälliga vikariejobb ibland. Jag hade inget som höll mig fast. Jag vill till Malmö, även fast jag aldrig varit där innan. Jag lockade med mig min kille och så flyttade vi och började plugga.
För inte så länge sedan hittade jag ett ansökningsbesked jag fick då, 2007. Där på stod alla utbildningar jag sökt och i vilken ordning jag sökt dem. Och tro mig, det var en salig blandning. Jag hade sökt allt från socionom till kulturproducent. Och allt däremellan. Jag kom in på mitt förstahandsval, vilket var scenproduktion. På scenproduktion träffade jag fantastiska människor och lärde mig enormt mycket, men jag vet aldrig om jag riktigt hittade min plats. När jag till slut gjorde det så var det nästan för sent. I kombination med lite dåligt självförtroende och att jag inte vågade satsa på mig. Jag vågade aldrig visa framfötterna och sedan var de tre åren slut. Alldeles för fort. Jag trivdes. Jag var jättebra på vissa delar, älskade vissa delar, hatade vissa delar. Jag skrev en lång uppsats och fick min kandidatexamen.
Men jag kände ändå inte att jag hittat mitt. Jag kände mig dragen åt en massa olika håll. När hösten 2010 kom så började jag plugga engelska på distans. Och det var så fantastiskt roligt. Jag verkligen älskade det. Jag gick Engelska B och C också. Jag skrev en C-uppsats och det var något av det mest intressanta jag gjort. Jag har jobbat emellan åt också. På ett stålföretag. Jag har tagit prover på stål och jag har sågat stål till mindre bitar av stål. Jag har haft på mig blåställ och jobbat på verkstadsgolvet i ett traditionellt väldigt manligt yrke. Och jag har trivts. Riktigt bra. Jag har arbetat på ett äldreboende som vårdbiträde. Jag har torkat bajs och kokat gröt. Och jag har trivts. Jag har pluggat kurser i genus och kvinnohistoria. Och gillat det så himla mycket.
Det är inte så lätt att veta vad jag vill göra. Jag vill göra så mycket. Jag har sökt jobb inom det jag har kandidatexamen i. Men jag har nog aldrig velat satsa hundra procent på det. Vilket ju är skitdumt, det förstår jag med. Men så är det för mig. Ibland. Eller ofta.
Nu har jag sökt en utbildning till våren som jag hoppas att jag kommer in på och jag hoppas att om jag gör det så kommer jag att trivas. Och kunna satsa precis allt på det yrket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar