How To Be a Woman

I morse läste jag ut Caitlin Morans How To Be a Woman (Konsten att vara kvinna på svenska). När jag precis köpt den lade jag upp en bild på Instagram och fick kommentarer från kvinnor som sade att de gillade den. Jag har hört andra som varit förtjusta i den också. Så jag var peppad när jag började läsa. Men alltså, nej, den var inte riktigt min grej.

Det är ju inte en jättedåligt bok. Absolut inte. Och budskapet är givetvis jättebra. Det är skriven på en mycket lättsam nivå, vilket är himla bra om en inte är så insatt i feminism, eller om en helt enkelt gillar lättsam och skojfrisk läsning. För nog är boken rolig. Nog är den fullproppad med referenser till film, tv och litteratur. Och en massa kändisar.
Men jag är kluven. Det här känns inte som min feminism.

Vissa delar gillade jag massor. Som när Moran skriver om skillnaden på strippklubbar och burleskklubbar, på Katie Price och Lady Gaga. Att det inte är själva akten att ta av sig kläderna som är problemet. Att problemet är av vilka skäl det görs. Att klä av sig, sminka upp sig, klä sig i en kort glittrig kjol och höga klackar kan vara svinkul, kreativt, lärorikt och empowering. Att däremot endast göra det för karlarnas skull och uppmärksamheten en kan från dem är en helt annan sak. Detta är Moran väldigt tydlig med och de kapitlen gillar jag (även om jag tycker det finns vissa negativa aspekter med dem också).

Det jag däremot inte gillar är att hon inte problematiserar nog. Jag håller inte med hennes man om att feminism är, eller borde vara, "Everyone being polite to each other". Jag tror inte att det är så enkelt. Jag gillar inte att hon slutar boken med att konstatera att allt hon egentligen vill i livet är att vara "...human. Just a productive, honest, courteously treated human. One of "The Guys" But with really great hair". Jag tycker det är en konstig slutsats. Att konsten att vara kvinna är att vara en av grabbarna, fast med snygg frilla. Typ hej, karlar är ju bäst och jag vill vara sån, det är bäst att ni vill det också.
Moran försöker vara öppen och liksom säga att allt är okej, en får leva som en vill. I kapitlet "Why you should have children" menar hon att barnen är det bästa hon gjort och alla borde föda barn. Det ger en perspektiv på livet, småsakerna spelar inte roll längre, en blir modig, får ett "gigantic set of balls", att föda barn gör en till riktig kvinna från att tidigare varit flicka. Och så känns det säkert. Hon tycker säkert så. Så är det nog för många mammor. Livet blir förändrat och en blir en annan människa. Och så långt är allt okej. Det får en ju tycka. I nästa kapitel skriver hon att en inte behöver skaffa barn om en inte vill. Att vi måste sluta pusha och i princip tvinga kvinnor att vilja ha barn. Sluta fråga "När är det dags att skaffa barn då?", sluta säga "Nog ska du väl ha barn snart". Det är bra att hon tar upp detta och det är en väldigt viktig sak att diskutera. Det är bara det att jag har så himla svårt att tro henne. För det känns verkligen som att hon inte tycker så.

Kapitlet om abort däremot, tyckte jag var jättebra. Sunt, klarsynt och väldigt, väldigt personligt. Hela boken är väldigt personlig och det gillar jag. Den är lättläst och det finns ställen att känna igen sig i. Men också stället jag inte känner igen mig i alls, som allt om hårborttagning och hur jobbigt det är att vaxa fittan så fort en ska ligga med nån, så nu har Moran tröttnat på det och slutat vaxa. Nu gillar hon håriga, fluffiga fittor. Och det är ju himla bra. Det gör ju jag med. Men just hela den här grejen att hon tidigare brukade vaxa hela kroppen men har på senare år kommit på att det kanske hon inte behöver göra och nu har hon slutat. Den grejen känner jag inte igen mig i alls. Så är det på många ställen i boken. Jag tycker hennes slutsatser är ganska okej, men jag kan inte alls känna igen mig i, eller hålla med om, vägen dit.

Alltså, jag vet inte. Jag kanske bara hade för höga förhoppningar? Fast jag tror inte det. Jag tror bara att jag inte gillade den riktigt.