fredag 31 oktober 2014

Skräckfilm och svart läppstift



Jag har tillbringat denna Halloweenkväll med att undvika att öppna dörren för bus eller godis-barn (taskigt, jag vet, men jag tycker inte om att vara tvångssocial och jag hade ändå inget godis, och ville verkligen inte bli utsatt för bus), titta på Scream 2 och 3 och dricka rödvin. Alldeles i min ensamhet. Men med aningens Halloweenanpassad outfit.

torsdag 30 oktober 2014

Magtröjans comeback!



När jag var yngre bar jag magtröjor hela tiden. Okej, det var kanske inte så konstigt, det var nittiotal och Spice Girls och magtröjor var det hetaste nånsin. Men sen nån gång där på vägen så slutade jag. Började att tycka att magen inte var okej att visa. Började bli obekväm i bikini och började tänka på hur magen korvade sig när jag satt ned. Jag fick hela tiden bekräftat från samhället, media, kompisar, mamma att en mage skulle vara smal och platt och att en mjuk, degig, blek mage inte ska visas. De magarna ska gömmas undan. Så jag slutade med magtröjor. Och började att hålla in magen exakt hela tiden. Varje dag. Hålla in, även om det var jobbigt, så den såg platt ut.


Att ha en platt mage var så viktigt. Magen har alltid varit ett komplex för mig. Jag har alltid tyckt den varit för stor, för fel. Jag har aldrig varit tjock, men alltid mjuk. Alltid lite degig. Och alltid försökt dölja det. I längden blir det fruktansvärt tröttsamt. Att se kläder jag vill ha, men inte köpa dem för jag känner att magen blir för synlig i dem. Eller att köpa dem för de var så fina i provrummet (då magen var inhållen) men sen aldrig bära dem i verkligheten för i verkligheten orkar jag inte hålla in magen 100 procent av tiden. Eller rättare sagt jag är rädd att jag ska slappna av och någon ska se hur degig magen är. Hur den står ut.


Jag har ändå en ganska avslappnad inställning till min kropp. Nu för tiden. Det har tagit lång tid. Jag gillar den och den är fullkomligt okej. Men jag har ingen aning om vad jag väger och jag skyr vågar som pesten. Inget gott kan komma av att väga sig. Vikten är bara en siffra och den har ABSOLUT INGEN BETYDELSE. Det kan vara svårt att komma till insikt med att så faktiskt är fallet. Vi har så länge pratat om vikt och det är så vanligt att höra någon (nästan alltid en kvinna) säga att hen vill gå ned (alltid ner) till en viss viktsiffra. Folk har siffermål och vill väga just en specifik siffra och då kommer allt vara värt det och kännas bättre. Tror de. I skolan pratas det om viktkurvor och en får väga sig om en går till läkaren. Vi ger vikten så himla stor betydelse. Och vi ger siffervikten ett värde. Att en viss siffra, en lägre, är bättre än en högre. Så sjukt egentligen!

Jag har aldrig haft en ätstörning. Inte ens i närheten. Men jag har alltid fått ångest av vågar. Tidigare har jag vägt mig ganska ofta för att få reda på exakt hur vikten ser ut och veta om jag kan känna mig nöjd eller inte. Nu har jag inte vägt mig på massor av år. Jag kan stå emot att väga mig när jag är på besök hos folk som har vågar framme i badrummet. Jag har ingen koll på vad jag väger och vill absolut inte veta. Mitt värde har inget med vikt att göra.


Jag tycker att jag har kommit långt. Jag gillar min kropp och accepterar att den ser ut som den gör. Men är också medveten om att kroppen ser ut som den gör just nu och att det mycket väl kan ändras, för kroppen är i ständig förändring och aldrig fast. Jag trivs toppenbra i min kropp (och tack och lov för det, eftersom jag ska dras med den ett bra tag till). Den duger. Jag är bekväm med att ha kort magtröja hemma, men det är fortfarande en bit kvar tills jag går ut, till exempel till skolan, så här. Den dagen kommer någon gång, tror jag, men jag är inte riktigt där än.

Jag kan bli jättepeppad av att se bilder på olika typer av kroppar i offentligheten, för oftast är det bara en typ av kropp som får synas. När andra kroppstyper, andra storlekar, tar plats visar det att de finns, de existerar, och är precis lika grymma som de tunna, smala, solbruna, tränade, perfekta filmstjärnekropparna. Karaktären Hannah Horvath i Girls till exempel peppar mig skitmycket och bekräftar att det är helt jäkla okej att bära minishort och magtröja även när en inte är size zero eller storlek 36. Det är skitsnyggt och ballt och det gör mig glad och ger mig hopp.

 Men samtidigt kan jag tycka att allt detta kroppsprat blir dumt också, för då fortsätter vi att diskutera kvinnokroppen och den får aldrig bara vara. Bara existera utan att ständigt vara föremål för debatt. Kroppen och dess utseende ska inte ha nån himla betydelse. Men för mig blir det nästan terapeutiskt att lägga ut sådana här bilder på internet. För det skulle jag aldrig vågat för något år sedan och det betyder att jag har kommit en bra väg i processen till att bli mer kroppspositiv.


onsdag 29 oktober 2014

2014 - ett menskoppsår!


Nu har jag varit menskoppsanvändare i lite mer än ett halvår. Jag beställde en menskopp, en Fleurcup, i januari, precis i början av året, men använde den inte första gången förrän februari. 2014 har verkligen blivit mitt menskoppsår!

Jag var sjukt peppad första gången jag skulle använda den. Det var så spännande och nytt och jag var så himla nyfiken på hur det skulle vara att använda koppen. Jag hade läst på massor innan och varit sugen att prova ett tag, innan jag tog steget. Här skrev jag lite om hur det var första gången.

Det var lättare att för in den än jag trodde. Den satte sig direkt på plats med ett litet plopp, typ. Det både hördes och kändes att den satt rätt och bra. Den läckte ingenting på hela kvällen. Jag gick en kvällspromenad med hunden och den höll tätt hela tiden. Jag var nästan förvånad att det fungerade så bra. Den känns inte alls när den sitter inne.

Jag står fortfarande fast vid mitt första intryck, så här åtta-nio månader senare. Menskopp fungerar toppen och det är ett så sjukt mycket bättre mensskydd än tampong eller binda. Det är en sådan trygghet att veta att den alltid är hemma. Jag kan aldrig ha "slut" på mensskydd hemma och jag behöver aldrig rusa till affären när mensen kommer. Jag behöver heller aldrig oroa mig för att jag har med mig tillräckligt många tamponger i väskan under dagen, för menskoppen återanvänds ju och är alltid med. Den håller mycket också, och behöver tömmas mer sällan, vilket är två toppengrejer, tycker jag. 

Den enda dåliga är att den faktiskt ibland inte känns alls och jag kan ha svårt att komma ihåg om jag faktiskt satt i den. En gång i somras glömde jag att sätta i den när jag skulle åka och bada och kom på det i bilen på vägen dit och blev alldeles kall i hela kroppen och ba nu äre kört. Men som tur var var det i slutet av mensperioden och jag är lite wild and crazy så jag badade ändå, men herre min påve så orolig jag var. Men det är ett ganska angenämt problem att mensskyddet är så bekvämt att det knappt känns. 

Jag har blivit tryggare och säkrare med menskoppen ju mer tiden gått. Jag har ändrat vikning när jag ska föra i den. Jag använde länge nedtryckt sidvikning, det kändes bäst i början. Då blidas som en liten "spets" på ena sidan och den kändes lättare att föra in. Nu för tiden använder jag mig av c-vikningen, alltså jag viker menskoppen på mitten, så den ser ut som ett c. Det fungerar toppenbra, men allra bäst när mensen kommit igång lite, alltså när det är lite blött/fuktigt i slidan. Då glider det liksom bättre. Det krävs helt klart lite övning, innan det känns lätt att använda menskoppen. Den kan sitta olika långt in i slidan och sitter den inte bra kan den läcka. Det är övning och tid som gäller. Men när en väl fått koll på det så är det så himla lätt och enkelt. 

För mig har det verkligen varit en liten revolution att börja med menskopp. Jag har bättre koll på blödningarna, en får en annan syn på blodet, eftersom det är flytande blod när en tar ut koppen, inte uppsuget i någonting, så som en tampong eller binda. Nu är jag sugen på att prova en annan typ/märke av menskopp, för att se om det är någon skillnad. Menskopp är det bästa som hänt min mens nånsin! 

söndag 26 oktober 2014

Inte ikväll, men en annan grym kväll:


Älskar att få vara ensam med glass framför tv-serier.

torsdag 23 oktober 2014

3 x vardag

Min vardag var jättetråkig just idag, jag har pluggat och hostat och sovit och hostat, men jag har ju lovat mig själv att fota fler vardagsbilder, så här kommer tre till. En från tidigt i morse när jag och Blixten var de enda i världen som var vakna (notera gärna systemetpåsarna i hörnet, fulla med pant). Och sedan två från ikväll när det var alldeles mörkt ute. Det kan vara ganska gött med mörka kvällar ändå. Dammet syns inte och det blir sk mysigt direkt bara en tänder en himla lampa eller ljus. Det som strategiskt inte syns på bilden är alla miljoners grejer som badrumshantverkarna spritt ut överallt. Det är så brutalt stökigt hemma att jag har bestämt mig för att totalt ignorera allt byggdamm tills renoveringen är klar.




Sick and tired of always being sick and tired



 Jag har varit förkyld i lite mer än en vecka och jag är så fruktansvärt dålig på att vara sjuk. Jag har absolut ingen ork, jag är trött hela tiden och SÅ HIMLA UTTRÅKAD. Jag får såklart en massa idéer jag vill göra, men orkar inte genomföra något vilket gör mig heldeppig. Och eftersom vi har hantverkare hemma kan jag inte bara ligga i soffan och dö, jag måste gå upp klockan sex och vara klar när de kommer och öppna dörren och svara på frågor som hur högt upp på väggen handdukstorken ska hänga. (Inte vet jag, normalhöjd?!)

Jag orkar inte cykla till skolan de dagarna jag har föreläsning, pga jag får hostattacker och jag inte andas, utan måste lägga pengar på bussen, vilket gör mig arg. Jag får inte sova på natten för jag bara hostar och hostar och att inte få bra sömn gör mig både tjur och surig. En riktig liten solstråle är vad jag är.

(Japp, Anastacia-citat i rubriken!! Kunde ju inte motstå. Hon får inte mycket uppmärksamhet nu för tiden, men jag glömmer aldrig. Kommer ni ihåg glasögonen, förövrigt?)

onsdag 22 oktober 2014

Your political pursuits are the thing that's allowing you to show off your body in an un-molested way




Jag har köpt så brutalt många böcker i år. Dock inte läst alla än, men jag är positiv på att de kommer att läsas. Sakta men säkert. Jag har redan i år läst mer än jag gjort de senaste tre åren tillsammans. Ungefär. Jag har läst massor, för att vara mig. Jag brukade vara en riktig bokmal, men intresset och tiden och lusten har inte riktigt funnits där de senaste åren. 

I somras kom jag ju igång rejält med två trilogier, alltså SEX böcker! Först ut var Cirkeln-böckerna och sedan Divergent-trilogin. Då kände jag att jag var on fire. Men det är ju helt klart lättare att läsa i solstolen på sommaren, när en är ledig, än under en tung hösttermin med mörker och studier på ett nytt program. (Angående det här med mörkret har jag märkt att jag behöver mycket bättre belysning hemma, är ju mörkt överallt inne ju.) Men läsningen har ändå fortsatt ganska bra under juli, augusti, september, oktober. 

Och vad har Lena Dunham-videon med det här att göra då? Jo, jag har köpt hennes bok! (Fast den var slut hos förlaget, så jag lär ju få vänta ett tag på den.) Och ser fram emot att läsa. Jag har alltid gillat henne och tycker att hon är lite av en frisk fläkt i Hollywood. Jag hoppas att boken lever upp till mina förväntningar och inte är alltför amerikansk. Balla kvinnor från USA har ofta en tendens att vara för amerikanska och typ ge råd om att bara en jobbar hårt så kan alla ens drömmar bli samma, du är den enda som stoppar dig själv osv. Himla tröttsamt. Men jag är hoppfull inför Dunhams bok. 

måndag 20 oktober 2014

En äkta kvinna


På en föreläsning i förra veckan sade min lärare att en går från att vara flicka till att vara kvinna först när en får barn. Jag kände mig mest som Karen på bilden, men i efterhand kan jag känner mig himla arg. Det är en så himla korkad grej att säga. Och samtidigt som jag verkligen hoppas att hon inte menade så egentligen, att hon mest uttryckte sig slarvigt, eller något, så är det en sådan otroligt nedvärderande sak att säga. Det osynliggör så många kvinnor och att mena att en skulle vara flicka när en är 20, 25, 30, 40, 50, 60 bara för att en inte fått/skaffat barn är ju bisarrt. Det skulle betyda att en stor del av de vuxna kvinnorna i klassrummet inte alls är kvinnor utan "flickor", vad det nu innebär? Att vi är barnsliga kanske? Omogna och ovetandes om det riktiga livet som väntar där ute när en föder barn som en äkta kvinna? Många människor som lever låtsasliv i sådana fall.

Jag vet inte om ni förstår hur ofta jag får frågan om jag har barn och hur ofta jag får ett snett leende och en liten medlidsam blick när jag svara nej. Folk dom säger "Var inte orolig, än finns det tid!". Det enda som gör mig stressad och orolig och olustig är ERA HIMLA KOMMENTARER. Vill jag skrika. Men det gör jag ju inte. Eller den här: "Du förstår när du får barn", "Livet startar på riktigt då". Ja men va bra, då kan jag kolla på tv hela dagarna nu, äta godis och strunta i att betala skatt för detta liv är ju tydligen inte på riktigt. De som säger sådana saker tänker säkert inte på vad de faktiskt säger. Jag är en fullt vuxen och riktig och äkta kvinna även fast jag inte har barn. Jag lovar, det är sant. Mitt liv är precis lika mycket på riktigt som ditt liv.

Livet blir säkerligen annorlunda med barn. Annorlunda på en massa fantastiska och jobbiga och galna och roliga och magiska sätt. Men bara för att ditt liv är annorlunda än mitt betyder inte att det är bättre, eller mer eller riktigare. Det betyder bara att det är annorlunda. Och att säga till någon att den inte blir kvinna på riktigt förrän den får barn, eller att den inte "förstår" för att den inte har barn är ett stort utestängande och ett jäkla slag i ansiktet på alla de som desperat försöker bli gravida och få sitt eget lilla liv att rå om.

Att få barn har inget att göra med att bli kvinna. Det är jag ändå. (Eller så är jag inte det.) Utan barn eller med tio barn. En kan inte vara mer eller mindre kvinna. Äkta eller oäkta. En kan bara vara kvinna.

En sån där grå, regnig, snuvig måndag



Måndagar är alltid ganska blaha-dagar, liksom mycket sämre än helgen. Men idag tänkte jag att dagen blir kanske roligare av metallic-tröja, knallblå naglar och nytoppat hår. Det hjälpte väl sisådär, men ändå, ett bra försök.