måndag 20 oktober 2014

En äkta kvinna


På en föreläsning i förra veckan sade min lärare att en går från att vara flicka till att vara kvinna först när en får barn. Jag kände mig mest som Karen på bilden, men i efterhand kan jag känner mig himla arg. Det är en så himla korkad grej att säga. Och samtidigt som jag verkligen hoppas att hon inte menade så egentligen, att hon mest uttryckte sig slarvigt, eller något, så är det en sådan otroligt nedvärderande sak att säga. Det osynliggör så många kvinnor och att mena att en skulle vara flicka när en är 20, 25, 30, 40, 50, 60 bara för att en inte fått/skaffat barn är ju bisarrt. Det skulle betyda att en stor del av de vuxna kvinnorna i klassrummet inte alls är kvinnor utan "flickor", vad det nu innebär? Att vi är barnsliga kanske? Omogna och ovetandes om det riktiga livet som väntar där ute när en föder barn som en äkta kvinna? Många människor som lever låtsasliv i sådana fall.

Jag vet inte om ni förstår hur ofta jag får frågan om jag har barn och hur ofta jag får ett snett leende och en liten medlidsam blick när jag svara nej. Folk dom säger "Var inte orolig, än finns det tid!". Det enda som gör mig stressad och orolig och olustig är ERA HIMLA KOMMENTARER. Vill jag skrika. Men det gör jag ju inte. Eller den här: "Du förstår när du får barn", "Livet startar på riktigt då". Ja men va bra, då kan jag kolla på tv hela dagarna nu, äta godis och strunta i att betala skatt för detta liv är ju tydligen inte på riktigt. De som säger sådana saker tänker säkert inte på vad de faktiskt säger. Jag är en fullt vuxen och riktig och äkta kvinna även fast jag inte har barn. Jag lovar, det är sant. Mitt liv är precis lika mycket på riktigt som ditt liv.

Livet blir säkerligen annorlunda med barn. Annorlunda på en massa fantastiska och jobbiga och galna och roliga och magiska sätt. Men bara för att ditt liv är annorlunda än mitt betyder inte att det är bättre, eller mer eller riktigare. Det betyder bara att det är annorlunda. Och att säga till någon att den inte blir kvinna på riktigt förrän den får barn, eller att den inte "förstår" för att den inte har barn är ett stort utestängande och ett jäkla slag i ansiktet på alla de som desperat försöker bli gravida och få sitt eget lilla liv att rå om.

Att få barn har inget att göra med att bli kvinna. Det är jag ändå. (Eller så är jag inte det.) Utan barn eller med tio barn. En kan inte vara mer eller mindre kvinna. Äkta eller oäkta. En kan bara vara kvinna.

En sån där grå, regnig, snuvig måndag



Måndagar är alltid ganska blaha-dagar, liksom mycket sämre än helgen. Men idag tänkte jag att dagen blir kanske roligare av metallic-tröja, knallblå naglar och nytoppat hår. Det hjälpte väl sisådär, men ändå, ett bra försök.

söndag 19 oktober 2014

Go ahead, shit on me, I don't mind, I'm the Cool Girl


Om en vill ha lite söndagsläsning kan jag rekommendera Hanna Fahls artikel om cool girl-monologen från Gone Girl, aka kanske den delen jag gillade bäst i hela boken! Läs givetvis inte om du inte vet hur det hela slutar, pga innehåller spoilers.

Jag har fortfarande inte sett filmen, men är så sjukt peppad på den. Vid just den där cool girl-monologen tar boken en sån fantastiskt ball vändning och jag dog av braighet när jag läste den första gången och läste om just den delen flera gånger.



... he says things like: "I like strong women." If he says that to you, he will at some point fuck someone else. Because "I like strong women" is code for "I hate strong women."

lördag 18 oktober 2014

En vecka i webcam-bilder

Är det nåt jag älskar så är det webkameror och inbyggda datorkameror. Jag bara älskar't och givetvis överanvänder dom. Nu har det gått en vecka sedan min födelsedag och en veckan sedan jag fick den lyrriga presenten en ny dator. Och givetvis, GIVETVIS, har jag tagit massor av webkamerabilder. Det är ett beroende.

Den första bilden tog jag direkt efter jag öppnat paketet. Ansiktet var inte direkt kameraredo klockan 6 på morgonen, om vi säger så, men nattlinnet fick vara med.


Nästa bild är från min födelsedag på dagen, då jag pratade i telefon med mamma (som flyttat utomlands, så hon kunde inte komma och fira mig :( :( )


Nån dag i veckan kände jag att det var nödvändigt att ta en bild på min festliga krage. Med stenar och glitter och diamanter på. Givetvis äkta ädelstenar.


En annan morgon och en annan pyjamas. Och morgonkaffe framför Gilmore Girls. (Ja, jag går upp svintidigt på morgonen för att hinna se minst ett avsnitt av GG.)


Jag ville föreviga min nya termoskopp. Den kan innehålla fyra deciliter och när en köper kaffe i skolkafeterian får en oftast fylla den medhavda koppen full till samma pris som en köpekopp som är pytteliten. Win!


Kollar på Homeland (har ju inte sett senaste säsongen alls) och är konstant chockad. Älskar Carrie Mathison!


Igår kväll såg jag somrig ut utan strumpbyxor, men såklart hade jag det när jag var ute. Men vägrar kvällsmys i tajta strumpbyxor.


Och sjukt nog tog det en hel vecka att hitta alla så kallade roliga effekter, så i morse gick jag crazy på dom. Spökkajsa såg lite läskig och ball ut.


Skrattade rätt ut när jag såg denna. Bra nivå på humorn. Jag tycker det är en mycket bra egenskap att kunna roa sig själv. Då har en aldrig tråkigt.


Kände mig väldigt positiv till stort huvud-bilden och önskar lite att hjärnan var så stor i verkligheten pga hade varit så mycket lättare att plugga då. Dock svårare att hitta passande mössor och hattar, så det vore kanske inte värt det.


torsdag 16 oktober 2014

Riots not diets


I min klass går väldigt många kvinnor och tjejer. Vilket är väldigt trevligt på många sätt. Jag älskar att plugga och arbeta med tjejer.

Idag ägnades lunchrasten åt att prata om dieter och bantning och den där känslan av att vilja se vågen stå på en viss siffra och känna njutning i det. Jag ville kräkas. När jag tog upp mina känslor fick jag till svar att jag inte förstår, för jag har aldrig bantat. (Vad nu de skulle kunna veta om det?) När jag noggrannare förklarade hur jag menade, att det är osunt prat som leder till hetsbeteende och dåligt mående, förstod vissa i alla fall. Det är så himla ledsamt att ägna en hel timme, precis efter lunch, till att prata om att smal=lycklig och om att unna sig godis på helgerna. "Unna sig" är en av de värsta fraserna jag vet.

Jag glömmer ofta hur vanligt sådana här samtal och sådana tankar är. Jag blir alltid väldigt obekväm när det pratas så här och jag känner mig nästan elak när jag säger vad jag tycker om det. Att det osunt och sprider ideal och idéer om att ett visst utseende, smal och gärna vältränad, är bättre än andra utseenden. Prat om vikt, viktnedgång, smalhet, träning, bantning smittar och sprids. Det kan bara leda till tråkigheter.

En kvinna sade vid lunchen idag att hennes dotter på två år började bli tjock. Då hoppade en annan in och sade "Nä men det är väl inte sant, jag har sett din dotter, hon är ju söt". Som om tjock skulle vara motsatsen till söt. Som om de ens överhuvudtaget skulle ha något med varandra att göra.

Jag blir så arg när jag tänker på att många tycker söt är det viktigaste en flicka kan vara.

onsdag 15 oktober 2014

Kärlek under tvång




Älskar de här bilderna på mig och Blixten från min födelsedag i lördags. Han är inte så där jättevillig att gosa när jag vill, men han ställer upp lite halvmotvilligt. Min lilla gullehund. Jag ger mycket av min kärlek till honom såhär. Liksom under tvång. :) :) :)

tisdag 14 oktober 2014

10 år som vuxen

Helt stört att jag varit officiellt vuxen i tio år nu. Det känns helt sjukt egentligen. Va fort det gått. Det känns som jag var arton alldeles nyss. Gick i gymnasiet och bodde hemma och visste inte alls hur framtiden skulle se ut. Kunde inte ens föreställa mig hur livet skulle vara vid 28. Jag tänkte att vid 28, då är en vuxen. Så där på riktigt. Då har en livet i ordning och koll på grejerna. Är vuxen, liksom. Har ett vuxenliv med vuxenjobb och vuxenfamilj och allmänt vuxenkunskap. Och så Poff! så har det gått tio år. Tio snabba år. Dösnabba. Tio jobbiga år och tio roliga år och tio kämpiga år och tio bra år.

På de här tio åren har jag legat och hånglat. Det trodde jag aldrig att jag skulle få göra när jag var 18. Det kändes som en omöjlighet och nåt som ALLA andra gjorde, men inte jag. Jag kan inte ens minnas om jag var sugen och avundsjuk och längtade. Jag tror inte det. Det kändes så himla långt ifrån verkligheten. Jag kände mig så ensam och konstig och annorlunda och det kändes som ingen nånsin skulle kunna gilla mig. Jag minns att jag funderade på hur det skulle vara att bo ihop med någon, vara ihop och leva med den personen och det kändes som en omöjlighet. Jag trodde jag aldrig nånsin skulle kunna leva tillsammans med någon. Att någon skulle vilja leva med mig. Jag kunde inte föreställa mig en framtid som vuxen, sån där riktig vuxen. Jag tyckte att jag var så fel och ful och värdelös. En sån där som ingen vill ha. Som blir utanför för alltid.

Och tio år senare och jag har gjort massor som jag aldrig trodde skulle hända. Jag har blivit kär och blivit ihop och flyttat ihop och skaffat jobb och flyttat till en annan stad och pluggat i en herrans massa år och blivit smartare och kunnigare och träffat nya vänner och blivit mer politisk och arg och flyttat hem igen och skaffat nytt jobb och fått sluta på jobbet och skaffat hund och gift mig och skaffat en annat jobb och pluggat till ett helt nytt yrke och köpt radhus och börjat på ytterligare en utbildning.

Och visserligen känner jag mig ful och dum och värdelös fortfarande, ibland, men jag har funnit sätt att hantera det. Det sker inte lika ofta längre. Jag känner mig fortfarande ensam, men jag har blivit så himla mycket modigare på de här 10 åren. Tuffare och skörare och öppnare och ärligare. Både mot mig själv och mot andra. Jag är så mycket gladare. Och jag är så tacksam för det.

Men jag vet fortfarande inte hur en ska vara som vuxen. Hur en bör vara. Men jag vet att jag inte alls är vuxenvuxen vid 28. Livet är typ som när jag var 18 fast så sjukt mycket bättre. Att ha jobb och egen lägenhet och självständighet är så himla mycket roligare än att bo hemma. På alla sätt. Jag är fortfarande osäker och förvirrad över livet. Fortfarande awkward och lite utanför. Men jag har accepterat att det är okej. (Nästan accepterat i alla fall.) Alla kan inte vara som the cool kids. Det måste finnas plats för oss andra också.

måndag 13 oktober 2014

En perfekt blandning av de allra bästa grejerna

Det känns som att mina senaste Instagram-bilder säger en hel del om mig:


Blixten, Leslie Knope, pizza, feminism, glass och selfies. Så himla jag.

(På Instagram heter jag kobranhuggertill, precis som här.)