fredag 28 november 2014

De borde utplånas från jordens yta

Vad är de bra för egentligen? Finnar borde utplånas. För alltid. Livet skulle bli mycket bättre utan dem. 


De är inte välkomna hos mig. Jag blir butter och bister så fort de kommer fram. Och jag trivs bättre som glad och sprudlande (öhh, har nog aldrig varit det? Men det är väl drömmen då). Nu ska det ju vara fredagapepp och så kryper en röd liten finne fram ur mörkret. Såklart. Jag trodde det skulle vara slut med dem efter tonåren?

torsdag 27 november 2014

När allt blir fel

Jag vill så himla gärna vara en chill och cool människa, en sån som bara finner sig i situationer och anpassar sig i livet, men det är jag inte. Tyvärr. Jag är känslostyrd och blir så jäkla obekväm ibland. Jag passar inte in och vet inte vad jag ska göra med mig. Kroppen känns fel och för stor och jag känner av hur jag står, hur jag andas, min dåliga hållning. Så här är det inte alltid, inte ens så ofta längre, men det hände idag. Och det är så himla pinsamt, för det märks så väl. Jag kan inte dölja det.

Idag i skolan hade vi praktiska övningar hela dagen. Praktiska grejer är ju ganska viktigt på sjuksköterskeutbildningen. Vi skulle bädda sängar och utföra personlig hygien och så vidare. På varandra och på dockor. Vi fick "arbetskläder" och skulle byta om. Kläderna fanns i storlek S eller L och det är ganska sämst för en osäker person som har storlek M. Redan där blev allt helt fel för mig. Det kliande innanför huden och jag ville liksom bara gömma mig. Försvinna. Sen gick vi in i metodrummet och skulle göra dessa praktiska övningar. Framför alla. Jag klarar inte av sådana situationer. Hela jag känns malplacerad och felaktig. Obekväm. Alla andra verkar så naturliga i en sådan låtsassituation, men jag kan inte vara det. Jag ville bara blunda och dö när jag skulle låtsas vara patient, för att känna på hur det är i patientens situation. Även fast jag tycker det är superviktigt att känna hur det känns, så blir situationen helt fel för mig. Jag får scenskräck av att vara inför alla.

När vi skulle prova använda bäcken så sade läraren att hen behövde assistans av en av studenterna för att visa för de andra hur en skulle göra och jag stod närmst så hen bad mig hjälpa till, men jag kunde bara inte. Under dagen hade flera av de i klassen hjälpt läraren att visa, jag var den enda som sade nej, men det låser jag för mig. Jag kan inte. Jag kan inte vara spontan och stå framför alla. I blickfånget. Det går inte.

onsdag 26 november 2014

You're just some racist, who can't tie my laces. Your point of view is medieval.

När jag cyklade till skolan i morse så lyssnade jag på musik (för jag har redan lyssnat igenom Serial två gånger, och har inte hittat nån ny podcast att lyssna på) och Lily Allens Fuck You slumpades fram. Och när jag susade fram på den isiga cykelvägen med skogen på både sidorna kom jag att tänka på Sverigedemokraterna och att om jag nånsin skulle framföra en sång i offentligheten nån gång så skulle den här låten tillägnad SD vara perfekt.


I min stad har vi riktiga galningar till Sverigedemokrater och det enda jag skulle vilja säga till dom är fan i mig FUCK YOU. 

tisdag 25 november 2014

Vi låtsades att vi var nån snygg, lite äldre tjej med c-kupor, som var öppen och villig.


När jag läste det här stycket i Lena Dunhams Not that kind of girl blev jag så himla påmind om hur jag gjorde exakt samma sak. Där, precis när datorer och internet blivit en stor grej. I var mans hus, så att säga. Alla hade fortfarande modem, så det kostade mycket pengar att surfa innan typ 18 på kvällen, men när vi fick chans så var det värsta grejen. Chatta. Chatta med främlingar. Vara anonym och möta andra anonyma i ett chattrum. Aftonbladets chatt var största grejen.

Jag var kanske 11 eller 12 och internet var inte jättenytt längre. Jag minns att jag och Linnea gick hem till henne och satt i vardagsrummet där datorn stod och loggade in på Aftonbladets chatt och hittade på nåt tvetydigt, sexigt chattnamn. Låtsades att vi var nån snygg, lite äldre tjej med c-kupor, som var öppen och villig. Vi visste exakt vad vi skulle skriva för att locka till oss män, killar. Visste exakt vad vi skulle skriva för att de skulle gå igång. Männen var alltid äldre, alltid ute efter knull, bilder, webcam, men de kan ju lite gärna ha varit pre-teens som vi. Och vi var alltid nervösa för att Linneas pappa skulle komma in och se vad vi gjorde.

Det här var en av mina bästa fritidssysselsättningar. Det var spännande och pirrigt och kändes vuxet. Jag chattade ensam också. Hemma på kvällarna. Hittade på nåt vågat namn. Visste vad som var utmanande. *våt_flicka* Hade en tid en grej med att låtsas att min påhittade chattpersona var gravid, så screennamnet var typ *17ochgraviid*. Och så fort jag loggade in började män chatta med mig. Och jag älskade det. Jag älskade uppmärksamheten. Att det var lagom farligt.  Och det var alltid en stressfaktor med eftersom jag ville undvika att bli upptäckt, såklart, men också för att internet kunde dö så fort nån lyfte på telefonluren. Inget kunde hända egentligen, men precis allt kunde hända i fantasin. Först gjorde jag det bara för grejen. Det var kul och spännande. Sen började jag tycka det var sexigt. Upphetsande. Det blev mitt eget, personliga förspel.

måndag 24 november 2014

Blonder hair, flat chest. TV says, "Bigger is better." South beach, sugar free. Vogue says, "Thinner is better."

Idag har det varit grått och regnat exakt hela dagen och jag har bytt kläder fem gånger för jag såg tjock ut i allt. Jag vet inte vad som är så farligt med att se tjock ut, men vissa dagar har jag svårt att acceptera kroppen. Andra dagar går det bättre. Idag tog jag på mig en mjuk klänning och mjuka tajts och det fick duga. Mjuka resårer är kroppssnällt. Den här klänningen gillar jag. Jag tycker den har tjusigt mönster och den har praktiska fickor. Den är bara det att den är lite stor, lite boxig och den får mig att se större ut. Får mig att se tjockare ut. Jag brukar sällan bära den här klänningen bara för det. Jag brukar försöka hålla händerna i midjan när jag bär den här klänningen. Liksom för att markera, för att säga här slutar kroppen, jag är inte större än så här. SOM OM DET VORE SÅ JÄVLA VIKTIGT. 


Varför är jag så rädd för att "se tjock ut"? Jag ÄR ju lite "tjock". Lite mullig, lite mjuk. Men jag vet ju varför såklart. Jag vet att samhället, patriarkatet, säger att smal=bra=snygg (vilket skitsnack!) och jag vill så gärna passa in i den normen. Snygghetsidealet. Samhället belönar snygghet. Livet blir lättare om en är smal. En blir inte ifrågasatt på samma sätt. När en äter snabbmat, choklad, när en bär tajta kläder, magtröjor, bikini, när det putar, hänger över, är mjukt och när låren breder ut sig. En smal person blir inte ifrågasatt varför den inte bantar, varför den inte tränar mer. Ingen kollar snett när en tar en Japp i skolan. Jag är absolut inte tjock och jag råkar inte ut för allt det här, men jag är inte smal heller. Jag är mitt emellan. För tjock för tajta jeans, kläder i M och L, men kan ändå passera som "smal". 




Jag försöker att inte bry mig om att samhället ser ut så här, men det är inte så himla lätt. Vissa dagar är det skitsvårt, faktiskt. Men jag ska sluta med att hålla händerna i midjan för att markera var kroppen slutar, för att se smalare ut. Jag ska däremot hålla händerna i midjan för att jag är tuff och stadig och arg. Jag ska se ut precis som jag gör, precis som jag vill. Jag ska bära stora, snygga, sköna kläder och känna mig fabulous!


söndag 23 november 2014

Angående "omvänd sexism"



Jag ramlade över det här grymma blogginlägget från Hej Blekk och kände att jag ville dela det pronto.

lördag 22 november 2014

En så kallad out of body experience

Häromdagen var jag på en gynekologisk cellprovtagning. Jag bokade en tid själv, för att det var så länge sedan jag gick (en ska gå var tredje år och det är toppenviktigt). Det hela gick snabbt och enkelt, som det bör. Förutom att barnmorskan tyckte det var helkonstigt att jag bokat min egen tid ("Ni brukar alltid bli kallade..." en ba aah, men jag blev ju inte det, mvh 5 år sen förra gången). I vart fall så är det ju aldrig särskilt jättebekvämt att ligga i en gynstol och få metallinstrument införda i underlivet. Men det som var spännande med just den här mottagningen/undersökningsrummet var att det fanns stora takfönster överallt. Det är väl trevligt med ljusinsläpp och så vidare. Precis ovanför gynstolen fanns ett sånt där takfönster. För att inte tänka på vad som skedde med lillfittan så vände jag blicken upp i taket, upp mot takfönstret. Det var bara det att när barnmorskan tände den starka undersökningslampan så fungerade det där himla takfönstret exakt som en spegel och jag kunde se hela provtagningen uppifrån!! Alltså, detta måste de ju veta om, men är det meningen att det ska vara så? Det var exakt om att se på en film eller nåt. Jag såg jättetydligt vad som hände, och eftersom jag är nyfiken så var jag ju tvungen att kolla. Det blev nästan som en sån här utomkroppslig upplevelse. Jag såg mitt eget underliv vara med om någonting som inte kändes som det hände mig. Olika spatlar och pinnar och instrument fördes in i mig och jag såg mina ben i benstöden och fittan alldeles naken och allting uppifrån och det är inte vanligt att se mig från det hållet, så det såg himla intressant ut. Men ganska konstigt också. Men trevligt. Konstigt men spännande.