torsdagen den 24:e april 2014

Lite om hår under armarna


Det är en sådan starkt rådande norm i vårt patriarkala samhälle att kvinnor ska raka sig. Ska vara släta. När en bryter mot det idealet tycker folk ofta att det är äckligt och "ofräscht". Okvinnligt. Vilket är så larvigt att det knappt är sant. Om något så borde det ju vara megakvinnligt. Att låta kvinnokroppen vara som den är. Låta den frodas.

Jag vet inte om det nånsin varit nåt jätteaktivt beslut för mig, att sluta raka mig. Jag rakade mig alltid gymnasiet och så där, men sen har det sakta fasats ut. Tidigt struntade jag i att raka till exempel benen under vinterhalvåret, men underhöll armhålor och bikinilinje och så vidare. Nu har jag blivit så van att inte raka mig någonstans. Det har blivit det vanliga i mitt liv. Nu tycker jag det är snyggt med hår under armarna.

Jag tyckte det var mycket otrevligt med benhår när jag var kanske tolv, eller nåt, när det började växa ut. I slutet på mellanstadiet och början på högstadiet. Allt jag visste var att en skulle vara slät, en skulle vara rakad. I princip alla kvinnor jag såg var rakade. Både på film och vad jag såg av verkligheten. En klasskompis mamma hade hår under armarna och jag tyckte det var sjukt konstigt. Jag hade aldrig sett något liknande. En kvinna på stranden hade hår som stack fram ur bikinitrosorna. Jag tyckte det såg helt bisarrt ut. Men sedan hände något. Ju äldre jag blev, ju mer jag såg, läste, lärde mig, så förstod jag att hår är det normala. Det fräscha och fina och normala. Det är idealen som tvingar oss att raka våra kroppar.

Av vissa människor upplevs jag numer som mycket hårig. Ändå är det mycket lättare för mig att "passera" än för andra för mitt hår är överlag ganska så ljust. Både armhår och benhår och allt annat hår på min kropp är ganska ljust. Precis som huvudhåret. Överdrivet rikligt är det inte heller. Så det kanske är lättare för mig, jag vet inte? Nu för tiden känns det mycket bättre och sundare för mig personligen att låta bli att raka mig. Mitt hår blir mjukt och det är aldrig stickigt och helt ärligt så tänker jag sällan på det.

Nu kan jag ibland få feeling och raka mig någon gång per år. När jag står i duschen med inpackning i håret och vill få tiden att gå. Men det sker mer och mer och mer sällan. Det känns ovärt att slösa tid på det när jag vet att håret ändå kommer växa ut strax igen.

Det är ganska ironiskt och sorgligt att kvinnor bara tillåts att ha hår på ett ställe på kroppen och det är på huvudet. Där ska det vara långt, svallande och sexigt, om männen får bestämma. Resten av kroppen ska vara slät.

onsdagen den 23:e april 2014

That's just, like, the rules of feminism!

I april är det 10 år sedan Mean Girls hade premiär. Tio år! Herre min påve. Jag minns att jag laddade ner den och tittade och bara älskade den på studs. Jag tittade med min lillebror och han älskade den. Alla älskar Mean Girls. Då hade vi ingen aning om vilket fenomen filmen skulle bli. 


Nu i helgen såg jag den igen, för miljonte gången. Den är lika bra varje gång. Jag och Johan kunde varje replik och David hade bara sett den en (1!) gång, precis när den kom, och fattade inte riktigt grejen. Så himla bäst film!







söndagen den 20:e april 2014

Just nu...

Längtar jag efter: att det verkligen ska bli varmt. Så där att det är varmt till och med på kvällen, när solen gått ner. Med ljumna vindar och skönt till och med i skuggan. 
Är jag ledsen för: att det är 2014 och jag ändå måste möta folk i dagliga livet som tycker invandrare är ett problem som bör hanteras med att utvisa alla, fort och på direkten. Så himla ledsamt och ett vidrigt synsätt. Som ändå lever och frodas. Alla rasister och sexister som finns. Det är jag ledsen för. 
Är jag glad för: att det är påskhelg och jag har fått träffa alla mina kompisar i helgen. Människor som annars bor många mil bort. 
Äter jag helst: grillat! Skulle kunna leva på massa olika grillade saker. Typ allt går ju att grilla. Bästa tillagningsmetoden. 
Ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning: att skolan ska ta slut och jag bara har jobbet att göra. Jag är så himla van att ha en massa att göra, så först kommer jag nog vara lite som en platt och skrynklig ballong som all luft gått ur. Och så kommer jag tycka att det är jätteskönt. Och lugnt. Och sen kommer jag bli sugen på att plugga igen. Det blir jag alltid. Jag älskar att studera. 
Är det finaste jag vet: den lilla buketten som min man plockade igår och ställde på bordet i uterummet. Blommorna kommer från vår egen trädgård och från närområdet. Så himla fint att vi har en egen trädgård med blommor!!
Läser jag: tusen böcker på en gång. Nä, men kanske en sisådär fem stycken. Jag tycker det är kul att börja med nya böcker men inte lika kul att läsa ut dem. Carrie, Fördjupade studier i katastroffysik, Under det rosa täcket ligger alla på mitt sängbord. Vissa läser jag om, andra för första gången. Igår låg jag i solen och läste Fifty Shades Freed, som jag vill läsa klart för att liksom kunna lägga hela trilogin bakom mig. Vill ju veta hur det slutar. 
Är jag galet stressad: över allt jag vill hinna på kort tid. Tiden räcker liksom inte till för allt jag vill. Eller orken, rättare sagt. Jag fungerar bäst på morgnar och förmiddagar. Sen blir jag sämre och sämre ju senare det blir. Ibland får jag en rush av energi på kvällen, men det är mest om jag är själv. 
Lyssnar jag helst på: den här
Drömmer jag om: sommaren, såklart. Med ledighet och midsommar och sommarnätter och kvällsbad och solning på klippa och i trädgården. Med frukost utomhus och Öland och Malmö och klänningar och värme och allt annat vad sommaren innebär. Jag har långa listor i min mobil med saker och vill göra i sommar. 
Blir jag nostalgisk av: #tbt

fredagen den 18:e april 2014

Who's the biatch now?

Jag blev jätteglad igår när jag såg att toppenfilmen The New Guy låg på Netflix. Jag såg den för första gången för kanske 10 år sen eller nåt, när den gick på typ Tv1000. Den är stört roligt. Jättekonstig och jätterolig. Jag skulle säkert inte tycka den var lika kul om jag såg den för första gången idag, men det en gillade förr hänger liksom med.


Den är i alla fall typ en high school-film, om tönten Dizzy som efter en dödligt pinsam händelse byter skola. Dizzy är lång och tanig och finns knappt på high school-radarn, så ute är han och hans vänner. De spelar i funkband och gillar saker som ingen av the cool kids gillar. När det är dags att byta skola vill Dizzy helt ändra image. Han vill bli cool. Men innan det är dags för skolbyte tar han lite för många receptbelagda tabletter och i ett påtänt ögonblick freakar han ur i gallerian och hamnar i häktet. Där träffar han fången Luther, som även han tidigare var en loser, men som hittat en massa trick för att bli ball. Luther lär Dizzy allt kan kan.



Med de lärdomarna blir Dizzy Gil och börjar den nya skolan som en helt ny kille. En cooling. En farlig, mystisk kille som alla tjejer vill ha. Och det funkar! De snygga cheerleadertjejerna diggar honom, coola killarna hatar honom för att tjejerna gillar honom.



Han bli cool, men kan det vara så att han glömmer sina gamla vänner i processen. De gamla vännerna blir besvikna, men till slut löser sig allt på ett konstigt och bra sätt. Dizzy/Gil blir en snäll, ball kille och alla blir glada. Yay, vilket bra slut!




torsdagen den 17:e april 2014

Vårigt och påskigt och pastelligt och allt på en gång



Mina naglar blev påskigt flerfärgade igår. Mintgrönt och dammigt rosa och knallgult och babyblått och lavendellila. Allt på en gång. Typiskt bra till påskenhelgen och våren. Jag älskar pastelliga påskfärger.

onsdagen den 16:e april 2014

Vi andra lever tydligen på låtsas

Jag läste nåt på Facebook nyligen. Det var nån som precis fått barn eller blivit gravid eller nåt. Det personen var toppenglad såklart och delade glädjen på FB. Inget konstigt med det. Många kommenterade "Grattis!" och "Vad roligt!". En person kommenterade "Härligt! Nu börjar livet på riktigt för dig!". Och det är den kommentaren jag tänkte fokusera lite på. Den och alla andra liknande den, som syftar på att livet skulle börja "på riktigt" först när en får barn.

Sådana kommentarer kan göra mig så himla ledsen. Eller nej, inte ledsen. Arg. Att hävda att livet börjar först när en får barn, även när en säger det på ett "positivt" sätt till en nybliven förälder, är respektlöst mot så många människor. Det är samma sak som att säga att livet inte är på riktigt för de människor som inte har barn. Alla ofrivilligt barnlösa. Alla frivilligt barnlösa. Alla som inte är där än. Alla som aldrig vill dit. Alla som velar. Alla som försöker. Alla som inte nånsin vill ha barn. De människorna finns faktiskt också på riktigt. Jag är en av dom. Vi lever alldeles riktiga och verkliga liv. Annorlunda liv mot de som har barn, möjligtvis. Men precis lika äkta och riktiga.

Att få barn och ha barn är givetvis omtumlande och stort. Omvälvande och fantastiskt. För de flesta. Men ett liv utan barn kan vara precis lika värdefullt. Det glöms bort och ignoreras i Livet Börjar Med Barn-retoriken.

Ibland säger folk till mig och Daniel: "Det märks att ni inte har barn". Med ett litet fniss. Det kan vara om vi säger något eller om något ser ut på ett visst sätt hemma hos oss. Som att vi borde ha det. Som att våra liv blir malplacerade när vi är i våran ålder och inte har barn. Det märks att ni inte har barn. Ja, det är väl klart som fan att det gör, vill jag skrika. Det skulle ju vara svinkonstigt om vi levde som om vi hade barn, fast vi inte har det?!

När en blir 25 år, 28, 30 tycker folk att det blir himla viktigt att undersöka om ens barnstatus. Så sent som igår frågade en vårdtagare om jag har barn. Följdfrågan blev direkt: "Varför inte?". "Du vill väl ha barn? Börjar väl bli dags nu?". Som om en inte är riktigt fullvärdig som människa, som kvinnan, när en inte har barn. En riktig kvinna har barn. Är mamma. Lever ett riktigt liv. Lever livet på riktigt. Vi andra lever tydligen på låtsas.

You smell like a baby prostitute

Den här listan är nåt av det bästa jag sett nånsin. Älskar att Mean Girls håller fortfarande. Det bevisar vilken magiskt bra film det är. Och Game of Thrones är ju ganska så jäkla bra det med.




tisdagen den 15:e april 2014

Putting my thinking cap on


Jag är ganska bra på att skriva prov. Som tur är. Jag har pluggat i många, många år och lärt mig en hel del. Fast jag har nog alltid varit ganska bra på att skriva prov. Och då tänker jag på typen salstenta. Jag är bra på att få ur mig kunskap när jag måste. Att fylla papper efter papper med svar. Ibland är det ganska så himla bra svar också. Att jag är ganska bra på det har räddat mig många gånger. Jag har fått bra betyg på kurser som jag kanske inte tokpluggat till. Men jag minns ofta det viktiga och det får jag ur mig när jag är tvingad. Som vid salstentor.

Men det var inte min oerhörda braighet på att skriva prov det här inlägget skulle handla om. Det skulle ju handla om hur jag ser ut när jag skriver prov. Jag måste ofta tänka ganska mycket och länge i sådana situationer (vem måste inte det?). Jag hatar att ha hår i ansiktet när jag ska skriva så jag har det ofta uppe i en hästsvans eller nåt. Och när jag verkligen tänker, när kugghjulen snurrar på som bäst där uppe i skallen, då lägger jag ofta hästsvansen upp över huvudet, som illustreras på bilden. Eller så snurrar jag håret till hårda knorrar som liksom stannar kvar i sin kringelform alldeles av sig själva. Jag tänker inte på det när det sker, men efteråt kommer jag på att hela hästsvansen ligger upp över huvudet (som nån extra lugg) och jag ser helt knäpp ut.

 Men om det krävs att jag ska se lite knäpp ut ibland, för att få bra på tentan, så är väl det helt okej. Det kan jag ta. (Ser nog knäpp ut oftare än det, så jag är ganska van.)