torsdag 26 maj 2016

Var lite, lite snällare än du måste vara

Jag gillar kents låt Egoist supermycket och har funderat lite på varför. Jag är inte värsta kent-fanet, direkt. Även om jag lyssnade sönder Vapen och ammunition i nian. Men utöver det så kan jag kanske inte mer än fem låtar. Inget superfan alltså. Men den nya låten gillar jag.

Och igår slog det mig. Det är ju för att allas vår Jocke Berg har läst samma bok som jag läste och älskade förra våren: We Were Liars!! Av E. Lockhart. På flera ställen citeras den boken i Egoist och jag blev himla peppad när jag märkte det.


I boken, som är en YA-bok, sitter de tre tonåriga kusinerna och en vän och pratar om motton och inspirerande citat att ha som vägledning i livet och en av dem säger att hennes motto är "Be a little kinder than you have to". Eller som Jocke sjunger- "Var lite, lite snällare än du måste vara".

En annan grej som är återkommande i boken är att huvudpersonen beskriver sitt gäng, sina vänner, med olika ord. Johnny är bonce, effort and snark. Mirren är sugar curiosity, and rain. Gat är bland annat ambition and strong coffee. Precis som i Egoist där någon är socker och nyfikenhet och Berg själv är "starkt svart kaffe, ambitioner och regn". (Lite töntigt att va "regn", förövrigt, men ja ja)


Direkt när jag hörde låten så tyckte jag att delar lät så himla välbekanta, men jag kunde inte riktigt koppla till vad. Och sen ba JUST DET! We Were Liars! Just den där grejen om de beskrivande orden, några få ord som liksom ringar in en hel person, det minns jag att jag gillade så himla mycket. Och jag tänkte på vad mina ord skulle vara, om någon skulle beskriva mig på samma sätt.

Jag läste ut den här boken hur snabbt om helst och sedan läste jag om den på direkten. Den är så himla bra. En riktig liten pärla till bok. Om vänner och somrar och familj och minnen och en olycka som förändrar allt.

Skulle jag omläsa We Were Liars nu till sommaren (vilket jag borde, för det är värsta sommarboken!) så skulle jag ha på Egoist i bakgrunden. Som soundtrack.

onsdag 25 maj 2016

Överraskningssuturer

Efter förlossningen, när jag låg med benen i vädret och var med om den angenäma upplevelsen att få halva slidan reparerad med nål och tråd, sade läkaren som satt och sydde att stygnen försvinner av sig själva. Jag minns att jag inte var helt med i situationen på grund av total utmattning, så jag frågade en gång till för att verkligen vara säker. Japp, stygnen skulle försvinna av sig själva. Toppen, tänkte jag. Vilka bra grejer det finns nu för tiden.

Jag tänkte dock inte särskilt mycket på av "försvinner av sig själva" innebär. Jag gissade att de typ skulle brytas ned av kroppen och försvinna.  Jag blev varse om vad som kan hända med stygnen häromdagen när jag varit på toaletten. De trillade liksom ut. Stygnen. Jag torkade mig med toalettpapper efter att ha kissat och där på pappret var något grått och konstigt. Något som jag definitivt aldrig tidigare sett på ett toalettpapper som varit i mitt underliv. Det var ett stygn! Tjock tråd! Rena repet! Med en knut bevarad! Som funnit i mig i flera veckor. Och som jag nu liksom torkade ut. Sen det första stygnet uppenbarade sig, har fler och fler kommit ut. Jag blir alltid lika förvånad. Det är en sån himla konstig grej!

Och jag fattar inte varför ingen bara kunde säga nåt? "Stygnen kan komma att följa med ut när du kissar eller kanske med pappret när du torkar dig". Så himla svårt är det inte. Det känns ju som om det måste vara fler som blir lite småchockade av detta. Eller? Är det bara jag som inte fattade att de liksom kunde komma ut från slidan också? Det kanske är självklart? Men jag har liksom aldrig blivit sydd förr. Min erfarenhet är minimal.

(Överlag tycker jag brist på information är ganska typiskt i och med graviditeter och förlossningar. Det är ofta jag hör om folk som blir överraskade eller chockade eller förvånande över saker som sker som de aldrig någonsin hade hört talas om. Det kan vara allt från stora viktiga saker, till små petitesser som suturer som dyker upp vid toalettbesök.)

måndag 23 maj 2016

Ifrån första början var jag säker. Jag kan göra vad som helst för dig i världen. Det har aldrig varit mer uppenbart, sen den dagen är det du och jag

Idag, den 23 maj, blir min lilla lill-smula hela en månad gammal. Tänk vad fort den här månaden gått! Och jättesakta samtidigt. Hela Folkes liv ryms inom den månaden.



Jag ser så himla mycket fram emot nästa månad. Och nästa. Och nästa. Hur kommer liksom dagarna att se ut då? Hur kommer Folke att se ut? Jag är så fruktansvärt peppad på det här nya livet.

Bloggen 6 år! (Trumpeter och fanfarer!!)

Wohoo, i torsdags (inte idag alltså, hej sent inlägg!) fyllde bloggen sex år. Sex år! Sen 2010 har jag bloggat här. Skrivit av mig. Tyckt till. Delat med mig. Lagt upp texter och lagt ut bilder. Jag är ganska nöjd över att jag har hållt ut, faktiskt. Jag har en tendens att vara lite av en quitter annars. Som släpper saker eller slutar. När saker slutar vara kul, liksom. Men bloggen har faktiskt aldrig slutat vara kul. Det är kul att blogga. Att skriva. Att samla tankar och bilder, och att ha ett ställe att titta tillbaka på och minnas.

Lite så här såg jag ut i maj 2010, med spexiga glasögon och eltejpad mobiltelefon.


Jag bodde i Malmö då och skulle alldeles precis ta en kandidatexamen från Malmö Högskola. Det var jättevårigt och jag minns att allt var allmänt kalasigt och härligt.

Flera tusen inlägg har det blivit genom åren. Det är ju ganska sjukt egentligen! Det är ju massvis av inlägg ju. Jag kommer nog inte ens ihåg hälften. Men jag har tydligen fått ur mig en hel del under åren.

Allra första inlägget såg ut så här:


Jag undrar hur sista inlägget kommer se ut?

torsdag 19 maj 2016

Förlossningsberättelse: De tolv mest intensiva timmarna i mitt liv – Eller: hur Folke kom till världen

I slutet av graviditeten tänkte jag mycket på förlossningen. Såklart. Jag var inte rädd, men den kändes som ett stort hinder som jag skulle vara tvungen att ta mig över innan jag skulle få möjlighet att möta bebisen. Jag var inte rädd, men jag var ju fullt medveten om att saker kan gå tok under förlossningar och det kan faktiskt vara farligt. Det kan faktiskt bli så att jag inte skulle få komma hem med min bebis. Det är en hemsk tanke, såklart. Men det var en tanke som var med mig hela tiden. Jag ville aldrig ropa hej förrän jag var över bäcken. Och förlossningen var liksom den där sista biten på bäcken som jag var tvungen att ta mig över innan det var klart. I mitt förlossningsbrev skrev jag att målet med förlossningen är att komma hem med en levande bebis. Det var det enda som spelade någon roll. Resten fick gå som det ville.

Natten mot en lördag i slutet av april, i vecka 39+2, vaknade jag vid kvart i två. Nåt kändes annorlunda. Jag hade ont. Inte sådär jättefarligt, det kändes som mensvärk ungefär. Jag gick upp för att gå på toaletten. I sängen var det en fläck. En blöt fläck. Färglös, men blöt. Jag tänkte direkt att det kunde kanske, möjligtvis vara så att det var vattenavgång och att det var någonting som var på gång nu. På riktigt. Även fast datumet för beräknad förlossning inte passerat än och jag inte nått 100% i graviditetsappen. Väl på toaletten så märkte jag att det även kommit en blodblandad, slemmig flytning. Jag blev både nervös och uppspelt. Var det det här som var början på förlossningen?

Jag kunde inte somna om igen, utan satte på en Wallander-film på Netflix för att ha någonting att titta på, där mitt i natten. För såklart var ju inte Daniel hemma. Han jobbade natt. Och jag ville inte höra av mig till honom i onödan. Ifall det inte alls var så att det var förlossning på gång. En har ju hört om latensfaser som håller på hur länge som helst och folk som blivit hemskickade från förlossningen både en och två och tre gånger. (Så här i efterhand tänker jag ju, vad i hela friden hade det gjort om jag hört av mig även fast det skulle varit falsk alarm?) Smärtan blev tydligare och tydligare och kom verkligen i vågor. Jag fattade ju att det var värkar, men var det ”riktiga” värkar eller typ förvärkar? Tiden gick och jag tittade på film och stod ut. Vid 02.39 skickade jag ett meddelande till Daniel. Ett hjärta. För att se om han hade tid att svara (jag visste att han skulle svara direkt om han kunde/såg meddelandet). Jag ville nämligen helst inte ringa till hans jobbtelefon om jag inte var absolut tvungen (hej telefonskräck in i det sista). Han svarade inte. Och han svarade inte. Tiden gick och smärtan blev mer intensiv. Jag kunde inte titta på film längre, utan bara tänka på värkarna när de kom. Andas och hantera dem. Ta emot smärtan. Och sen vila emellan. Försöka sova. Jag minns att det ändå var ganska tätt emellan. Klockan 04.19 plingade det till i min telefon. Ett hjärta. Från Daniel. Då kunde jag inte stå ut själv längre, utan ringde upp honom direkt. Jag låg fortfarande i sängen och hade himla ont och sade bara jättefort till honom att han skulle komma hem, för det hade börjat. Men jag tror jag samtidigt fick fram att han inte behövde skynda sig jättemycket, sånt här kan ju ta tid. Haha, för jo, jag ville ju såklart att han skulle skynda sig massor. Jag ville banne mig inte vara ensam längre. Hunden var helt ärligt inte mycket till stöd.


När Daniel sedan kom hem, vid fem-snåret, herre min påve, vilken lättnad det var. Värkarna gjorde ont, helt klart, men jag kunde prata emellan. Daniel var nervös och tyckte värkarna kom tätt. Jag hade precis laddat ned en värktimerapp, så jag kunde ta tid på värkarna. Daniel ville ringa in till förlossningen, men jag, med min telefonskräck och den konstanta viljan att aldrig överdriva, tyckte såklart vi kunde vänta. Det här är naturligt, tänkte jag. Det är en bra smärta. Kroppen vet vad den gör.  
När jag planerat förlossningen har jag alltid tänkt att stå i duschen (i brist på badkar) och låta det varma vattnet lindra smärtan. Dock ville jag vänta så länge som möjligt med detta, eftersom det var den enda typ av smärtlindring jag kunde fixa hemma. Efter ett tag när Daniel kommit hem så gick jag in i duschen. Daniel var med inne i badrummet och satt och klockade värkarna. Det var jätteskönt med det heta vattnet under själva värken, men jag hade svårt att hitta en bekväm ställning. Ett tag satt jag på huk, men jag blev alldeles trött i låren. Sen hämtade Daniel en stol och ställde in i duschen till mig, men det fungerade inte heller jättebra. Under själva värken var det skönt, men emellan värkarna var det totalt sämst och jag var så trött i hela kroppen och bara längtade in till sängen igen (där jag legat och hanterat värkarna hela natten). Jag kände mig lite besviken att denna metod av smärtlindring inte riktigt fungerat för mig, eftersom jag innan tänkt att det skulle vara så bra, och efter ett tag gav jag upp och gick in till sovrummet igen.

Klockan 6.24 ringde jag ändå in till förlossningen. Det kändes bra att de skulle veta att vi var på gång. Jag pratade med barnmorskan som jobbade natt och berättade läget. Jag sade att jag trodde att vattnet gått och jag hade värkar, som kom ungefär var 4:e minut. Hon sade att vi var välkomna in på en kontroll vid 10.30. Okej, tänkte jag. Det kändes bra. Då hade vi något att förhålla oss till. En tid att passa. Och då skulle vi få veta om det verkligen var på gång. Men samtidigt minns jag att jag kände jag kommer aldrig klara av den här smärtan ända tills halv elva på förmiddagen.

Efter samtalet tog jag två Alvedon för att lindra smärtan. Daniel gick ut med Blixten, så att det skulle vara gjort. Exakt samtidigt som han stängde ytterdörren så kaskadkräktes jag upp Alvedonen och allt annat jag hade i magsäcken (vilket i och för sig inte var jättemycket eftersom jag redan kräkts en gång tidigare). I samma stund som jag kräktes kände jag hur någonting forsade ur mitt underliv. Pang bom! så var det totalt plaskblött överallt i sängen. Värkarna blev mer intensiva och jag såg nog ganska mycket ut som sju svåra år när Daniel kom in efter den korta hundpromenaden. Jag ropade att han skulle komma in i sovrummet för det hade hänt en grej och han kom och började torka upp allt som kommit ut ur mig. Han fick också kolla om det var vatten eller blod eller vad det varit som kommit ur vaginan, då jag inte kunde se. Han sade att det var helt genomskinligt och vattenlikt, så då var vi verkligen säkra på att vattnet nu gått. Sen slutade det aldrig rinna, utan vid varje värk så kom en liten flod med vatten ut.

Efter det här var jag väldigt smärtpåverkad och värkarna blev kraftigare. Jag somnade nästan emellan och klarade inte av att klocka värkarna med appen. Smärtan ändrade karaktär och blev mer tryckande och jag kände att det verkligen inte skulle gå att vänta till halv elva med att åka in. Så vid 8.15 ringde jag in till förlossningen igen. Barnmorskan som svarade var en som jag verkligen inte ville ha under en förlossning (det må låta taskigt, men så var det) så jag blev lite bitter att det var just hon som jobbade. Samtidigt i den stunden spelade det inte så stor roll. Hon sade att det var ganska fullt på förlossningen. Här blev jag lätt stressad, men sen sade hon att vi var välkomna in om vi ville. Puh! Skönt. Nu kunde vi åka in. Fast det kändes nästan omöjligt för mig att klara av att klä på mig, sätta mig i bilen, åka bil, lämna hunden, åka till lasarettet, och sen ta mig till förlossningsavdelningen. Jag låg liksom naken i sängen och hade så ont som jag nånsin haft i hela mitt liv. Som tur är kommer ju värkar liksom i vågor och mellan varje värk fick Daniel hjälpa mig på med trosor och ett par mjukisbyxor och en tröja och strumpor och allt. Det rann fortfarande vatten vid varje värk och jag satte en binda i trosorna. Efter en värk var den totalt genomblöt, så jag tog två mindre handdukar och vek ihop och stoppade i trosorna. Inte så bekvämt, men jag tänkte att detta borde ju klara av att hålla torrt. Haha, nej. Inte alls. Det rann och rann och rann. Daniel sprang och letade efter bb-väskan och babyskyddet och allt som vi var tvungna att komma ihåg (direkt när värkarna hade börjat på natten hade jag hämtat babyskyddet och lagt det i hallen, och jag kände mig mycket duktig som fixat detta). Sen gick han och körde fram bilen till dörren. Han hämtade också en extra handduk till mig att sitta på i bilen. Han packade in allt och kom ihåg Blixten och hjälpte mig in i bilen. Den bilresan var den värsta bilresan nånsin. Fy tusan för att sitta med intensiva värkar i en bil som känns som den kör på varenda litet grus som finns på vägen. I alla fall så åkte vi hem till min mamma, för att lämna hunden. Jag ringde när vi var på väg, men det var ingen som svarade. När vi var framme så sprang Daniel in med Blixten och lämnade honom utan att prata med någon. Sen sprang han ut till bilen igen och vi började resan mot sjukhuset. Den dryga milen har aldrig känts så himla himla lång.

När vi kom fram så var hela jag blöt av vattnet. Handdukarna var dyngsura och det var en stor fläck på bilsätet. Såklart. Det kändes lätt jobbigt att gå igenom sjukhusentrén och ha så jävla ont och vara helt jäkla blöt. Som tur var var det ju lördagsmorgon klockan 9 och ganska folktomt i entrén. Det satt en karl där och väntade som jag jobbat med för många år sen och jag minns att jag tänkte att det är väl klart som fan att en ska möta nån en känner i den här situationen. Men jag tror inte han kände igen mig (annars: hej Kjell!) Jag kände att är det kö till hissarna kommer jag inte klara det här. Men det var ingen kö alls och vi kunde åka upp till våning fem utan problem. Väl där så ringde vi på klockan och precis när de öppnade så kom en värk och det gjorde så himla ont och jag hängde nästan på Daniel och flåsandades. När jag såg vilka som välkomnade oss blev jag himla glad. Det var en barnmorska och en undersköterska som jag gillade och som kändes himla trygga och bra. Jag har ju nämligen haft praktik i tio veckor denna vår på avdelning fem, så jag känner/känner till de som jobbar där. Den barnmorskan vi fick var en av dem som jag hoppats på skulle vara med under min förlossning. Så det kändes bra när jag visste att det skulle bli hon. De visade oss till ett förlossningsrum och helt plötsligt kändes allt väldigt verkligt.


Direkt ville de ha ett urinprov och jag fick sätta mig på toaletten och försöka kissa, men det gick inte alls det. Det kom värk efter värk när jag satt på toaletten och det var svårt att koncentrera mig på nåt annat. Jag fick byta om till en sån där klassisk sjukhusskjorta och hoppa upp i sängen (eller alltså hoppa och hoppa, more like kräla upp i sängen). Barnmorskan gjorde en undersökning för att se hur öppen jag var och dra på trissor! Fullt öppen, 10 centimeter och hon kände bebisens huvud! Det kändes som en jäkla vinst. Och det kändes så skönt att veta att vi inte skulle behöva bli hemskickade eller att behöva höra att jag bara var nån centimeter öppen och att det skulle ta lång tid. Nu kändes det ganska nära. Klockan var 9.30 ungefär och barnmorskan sade att det nog blir en bebis innan lunch och jag blev så sjukt peppad av att höra det. Tänk, att vi kommer få träffa vår bebis innan lunch!


CTG kopplades för att övervaka bebisen och barnmorskan frågade om smärtlindring. Jag hade redan innan tänkt prova lustgas, men kände mig ändå lite tveksam då det gick okej att bara andas igenom sammandragningarna och jag har hört om folk som blivit yrsliga och illamående av lustgas. Barnmorskan peppade mig att pröva ändå, för jag vet ju inte innan hur det kommer påverka just mig. Jag bestämde mig för att prova och det fungerade bra. Eller jag kände knappt nån skillnad alls, mer än att topparna på värkarna minskade lite och det var ju himla skönt. Och det kändes bra att fokusera på att andas i masken. Det blev en tydlig grej att göra för att hantera smärtan. Och tydlighet kändes bra i den här situationen. Jag var mycket smärtpåverkad.

Vid 11-tiden sattes en skalpelektrod på bebisens huvud för att det var tydligen svårt att se på CTGt. Barnmorskan ville att jag skulle försöka ställa mig upp och röra mig för att bebisen skulle åka ner ännu lite mer. Jag var inte helt nöjd över detta, det var skönt att ligga i sängen och jag hade himla ont. Strax efter försökte hon sätta en PVK på mig, men misslyckades flertalet gånger, antagligen för att jag frös mycket och för att jag stod upp. Jag blev alldeles blåmärkig på armar och händer och tänkte att det var ju humoristiskt att just hon misslyckades idag när det var hon som hjälpte mig att sätta min första PVK för några veckor sedan. I vart fall så urintappades jag vid 12-tiden ungefär och det var en sån där grej som jag alltid tänkt att det borde vara obehagligt och väldigt känsligt. Jag har ju både satt katetrar och tappat patienter, men det här var första gången på andra sidan. Men det var inte alls jobbigt. Det kändes knappt och det var liksom skönt att bli av med urin.

Klockan hade blivit efter lunch och jag ville att det skulle hända nåt. Den där innan lunch-bebisen kunde vi ju glömma. Det gick långsamt kändes det som. Värkarna var fortfarande kraftiga, men inga krystvärkar. Barnmorskan och en läkare kom överens om att prova med värkstimulerande dropp. Nu blev värkarna mer intensiva och vid 12.35 började jag krysta. Det var så skönt att äntligen få krysta! Att få använda smärtan till något. Att inte bara behöva stå ut och ta mig igenom, utan att få TA I. Och jag höll på hur länge som helst, kändes det som! Först låg jag på sidan och jag tog i och tog i och det kändes som om bebisen aldrig nånsin skulle komma ut och samtidigt kändes det som om det alldeles strax var klart. Det gjorde jävulskt ont och tiden kändes som en evighet. Barnmorskan frågade om jag ville känna på bebisens huvud och det ville jag. Jag sträckte försiktigt ned handen och kände ett mjuk och hårigt huvud och det var den konstigaste och bästa känslan. Efter det ville jag verkligen FÅ UT den där bebisen. Tiden gick och barnmorskan tyckte jag skulle byta ställning. Jag var villig att prova allt som kunde underlätta att få ut bebisen. Jag lade mig på rygg och försökte hålla om benen och ta i, men jag tyckte det var svårt att få kraft. Undersköterskan tog tag i ena benet och Daniel i det andra och efter att ha krystat i en timme ploppade äntligen, äntligen en skrikande liten bebis ut!!



Det var den bästa känslan någonsin. All smärta slutade och magen sjönk ihop som en degklump på en gång. Bebisen skrek och var så himla fin. Jag kände mig nästan avundsjuk på Daniel som fick se allt från andra hållet. Jag fick upp bebisen på bröstet och det kändes otroligt att den där lilla fantastiska nu var våran. Samtidigt kändes det så självklart och rätt. Jag var peppad att det hela nu var över.


Placentan kom lätt ut och den såg himla cool ut. Barnmorskan undersökte mig och det gjorde ont och sen kom en läkare in som ägnade typ en halvtimme åt att sy ihop mitt underliv och det gjorde himla ont igen, men det gjorde inte så mycket för jag hade min nya bebis på ena armen och lustgasen i den andra. Jag chitchattade med barnmorskan och läkaren och allt kändes så jäkla bra.

Både jag och Daniel grät och pussade på bebisen om vartannat. Sen fick vi den där berömda fikabrickan med firadricka och svenska flaggan, och jag fick duscha och var alldeles yrslig och ganska svag och framåt middagstid fick vi flytta in till BB-avdelningen (jag blev skjutsad i rullstol, mvh svag och yr). Sen ägnade vi ett och ett halvt dygn åt att inte sova något utan bara titta på bebis och vara irriterade på de andra som bodde i rummet och försöka ta in vad som skett under lördagen. Jag hade liksom fött fram en helt ny människa. Det är ganska ballt ändå.  



När jag ser tillbaka på förlossningen så här nästan en månad efteråt så är det endast med bra känslor. Jag hade en jättebra förlossning! Den blev ganska likt så som jag tänkt mig och så som jag ville ha det. Jag var hemma så länge jag orkade och jag använde lagom med smärtlindring för att klara situationen, saker som jag pratat med min barnmorska om innan. Under själva förlossningen hade vi ett jättebra barnmorska/undersköterska-team som hjälpte till och Daniel var ett enormt stöd. Det gjorde ont som fan, men jag kände mig trygg hela tiden.


(Så här såg det ut när vi skulle åka hem från BB och Folke hade kläder på sig för allra första gången och jag gjorde mitt bästa för att stå upp trots ett underliv som blödde och kändes stort och svullet som en fotboll och försökte ta in att JAG VAR NÅGONS MAMMA NU.)

söndag 15 maj 2016

"What is a weekend?"

För några veckor sedan började jag kolla på Downton Abbey. Det är en sån där serie som jag hört massvis om och det känns som om alla pratade om den ett tag. En sån där serie en bara skulle se. En serie som vann massa priser på olika galor och som var så himla populär. Men jag blev aldrig riktigt lockad. Jag tänkte att det nog var för mycket drama och för mycket kostymer och för mycket 1920-tal. Jag tänkte att jag nog inte skulle gilla den. MEN ACK SÅ FEL JAG HADE!


Downton Abbey är ju helt sjukt bra! Jag och Daniel började titta när Folke var alldeles nyfödd (vilket alltså var för tre veckor sen) och vi bägge var lediga och bara ville sitta inne med vår nya, lilla goding och ha något bra att titta på mellan amningarna. Valet föll då på Downton Abbey, för ja varför inte? Det var nåt vi bägge inte sett innan och det kunde ju vara värt att prova. En måste våga här i livet osv.


Den handlar egentligen inte om nåt särskilt, förutom familjen på Downton och deras liv och alla deras tjänare. Och det är helt jäkla döbra! Jag fattar ju att jag är jättesen med att komma underfund med detta, men det gör faktiskt inget. Hellre sent än aldrig. Och det bästa med att hitta en serie sent är att den redan är avslutad och det finns sex glorious säsonger att njuta av.

Nu skrev jag i och för sig att det inte handlar om nåt särskilt, men det betyder inte att det inte händer grejer EXAKT HELA TIDEN, för det gör det. Herre min påve, det är inte en lugn stund på Downton (lögn för det är lugn asofta, de är ju fint folk, då är det inte massa härsch hela tiden). Men kolla action:




Fast alla vet ju att det är tjänstefolket som är de sköna. Det är downstairs en skulle vilja hänga om en fick hälsa på i huset. Jag vill också jobba med Carson och Mrs Hughes. Och Anna och Mrs Patmore och Daisy!


Av familjekaraktärerna gillar jag stackars Edith mycket. Hon får skit hela tiden och inget går nånsin bra för henne, samt ingen i familjen gillar henne riktigt, medan de fullkomligt älskar de andra två systrarna Mary och Sybil. Och Isobel är ganska mysig och är alltid lite skönt motsträvig. Annars är ju såklart Violet aka queen Maggie Smith den bästa nånsin! Och jag gillar när hon och Isobel börjar umgås och de alltid är så göttigt olika.


Men nu är det slut och jag har sett alla avsnitt och jag har separationsångest. Ska nog passa på att se alla avsnitt igen.

fredag 13 maj 2016

This years love had better last, heaven knows it's high time

Min fredagskväll tillbringades ihop med dessa två superstjärnor:


Fast innan vi däckade i soffan så gick vi promenad och var vi hemma hos mamma och snyltade till oss mat och tittade på Blackfish (för kanske femte gången för min del). Efter det kom vi hem och åt glass och två av tre totalsomnade i soffan.

torsdag 12 maj 2016

Första dagen ensamma

Jag var jag och barnet ensamma hela dagen, för allra första gången (och Blixten dårå!). Pappan/hussen/maken började nämligen jobba idag. Det kändes både lite trist och lite spännande. Spännande att få vara själv, men också jädrigt tråkigt. Det har varit svinkul att vara hemma bägge två med en alldeles ny liten bebis. Svinkul och behövligt. Och nu ska jag klara det här ensam ett tag?

Alla har i alla fall överlevt än så länge, så det är ju ett plus i alla fall. Det har varit en väldigt annorlunda dag. Vi har liksom inte fått nåt gjort. Under hela tiden som både jag och Daniel var hemma så var vi ju liksom två vuxna på en bebis = vi är fler än den = saker hinns med att göras. Idag har jag bara hunnit ägna mig åt Folke. Ätit och bytt blöja och gosat gosat gosat. Och så har jag startat diskmaskinen! Heja mig! Men liksom inget annat. Alls. Inte ens borstat tänderna och nu är klockan halv sex på förkvällen.

Det konstiga med att vara föräldraledig är att det inte längre är jag som styr min tid. Det är någon annan som gör. En liten miniperson. Som styr dagen och visar vad som ska göras och vad som hinns med. Jag är van att ha tusen järn i elden när jag är hemma och hinna massvis. Eller kunna ligga på soffan och göra exakt vad jag vill (ingenting). Nu ba: kan börja med nåt, sen måste jag sluta pang bom för Folke vill äta. Och det är klart han ska få äta.

Samtidigt är det ganska skönt att det inte är jag som styr min tid. Det är ganska skönt att bara vara. Att låta dagen gå och det enda viktiga som behöver ske är att barnet tas omhand. Och nu har det snart gått tre veckor av barnets liv och jag börjar bli ganska bra på att ta hand om honom.

En lång långhelg

I helgen var det ju värsta långhelgen. Inte för att det spelar någon roll för mig direkt, men ändå. Det var ju kalasväder också, så det kändes som rena sommaren. Jag tog tillfället i akt att vara ute så mycket som det bara gick.


Torsdag

I torsdags, alltså för en vecka sen, så stoppade jag och Daniel Folke i vagnen och gick till vattnet. Vattnet är mitt bästa ställe. Jag älskar att bo där det finns vatten typ överallt. (Helst skulle en ju bo i villorna längst vattnet på bilden men tyvärr så finnes icke budget till det.)


Vi satt mest och tittade och njöt och önskade att klockan var lite mer så vi kunde äta lunch på Jogersö och blev nästan attackerade av gräsänder. Jag gjorde givetvis allt för att skydda barnet. Jag såg scenarion där änderna skulle flyga in i vagnen och ta med honom bort till nåt gräsandsbo någonstans. Och det ville jag ju bara inte vara med om.


Sen på eftermiddagen gick jag en till promenad tillsammans med mamma. Det var varmt och jag blev supersvettig.


Men utsikten längst vägen var det inget fel på.




Fredag

I fredags så kom David och Lina på besök till oss för att grilla och givetvis träffa Folke för allra första gången. Blixten blev glad också över att få lite uppmärksamhet. Det var, om möjligt, ännu varmare än dagen innan och vi satt ute på vår altan och åt. Hur härligt?!



T-shirt och solglasögonväder!!




Vi grillade sparris och lax och det var så sjukt gott. Grillad mat smakar verkligen sommar. (Förövrigt grillade jag och Daniel varje kväll den här helgen!)


Jag drack öl och tyckte livet var himla najs. Åh, vad jag önskar att sommaren blir fin i år så jag kan sitta på altanen med öl fler gånger och bara tycka livet är gött.





Lördag

Sen blev det lördag och vädret var fortfarande helt jäkla strålande! Jag hörde av mig till min pappa och lillebror och frågade om de ville med på fika. Det ville de, såklart! Vi åkte ut till Gamla Oxelösund där caféet med de godaste bakverken och finaste utsikten finns.



Lill-Folke fick vara med, såklart. Men han sov mest hela tiden. Snacka om att inte vara tacksam att en tar ut han på äventyr.



Daniel och Gustav.



Jag blir aldrig mätt på sån här utsikt. Jag önskar bara att jag hade en båt så jag kunde glida runt på havet, istället för att bara titta på det.


Efter fikat kom vi hem och jag blev ännu mer sommarpeppad då vårt träd är mitt i sin blomning och det är så dödligt tjusigt. Jag fattar att jag låter överglad, men detta är verkligen min bästa tid. Jag älskar ljuset och värmen och jag får så himla mycket bra känslor och ork och energi.


På lördagskvällen kom Daniels föräldrar hem till oss och vi grillade igen och satt ute och åt och visst smakar allt lite bättre utomhus?



Söndag

Sen blev det söndag och vi fortsatte att titta på Downton Abbey (ÄLSKAR!!) men sen tog det slut och det är en sån tomhet efter att en bra serie tagit slut. Vi åt långsam frukost framför tv:n (det har vi gjort varje dag sedan bebis ankomst) och sen kom min mamma och hälsade på och pussade på Folke.



Och det var ungefär den långhelgen.