tisdag 3 maj 2016

Saknar jag gravidmagen?

Häromdagen fick jag en kommentar som jag tycker kan vara värd att lyfta i ett eget litet inlägg.
Så här skrev Sandra:

Hur känns det egentligen att bli av med magen sådär vips på en dag liksom? Saknar du den? Känns kroppen knasig liksom?



Jag förstår exakt den frågan. Jag tänkte mycket på det innan, om jag skulle sakna magen och så där. För ja, en stor, rund gravidmage är ju megamysigt. Att klappa på och så där. Känna sparkarna inifrån. Men egentligen är ju det mysiga den lilla bebisen som ligger därinne - och nu finns ju den ute i världen! Alltså myset finns ju kvar, bara på ett annat ställe, typ i famnen eller i vagnen eller så där. 



Så här var det för mig (det gäller som sagt bara för mig och kan säkerligen vara på en massa olika sätt för andra personer). Min kanonkulemage försvann i exakt samma sekund som Folke gled ur mig ("gled" men aja...). När han kom ut så såg jag hur magen bara sjönk ihop, lite sladdrigt så där. Nästan som en pudding som skakas till lite. Sen var den nästan borta. Bara mjuk hud kvar. Jag kommer ihåg hur jag gick på toaletten sedan, på BB, och kollade i spegeln och ba VAR ÄR MAGEN?! Så knäppt att den bara var borta. 

På ett sätt kan jag sakna den dock. Jag kan sakna känslan. Om en överhuvudtaget är/blir/vill vara gravid, så är det ju under en kort tid i livet. Det kan jag sakna lite. Att det är över liksom. Och kanske aldrig kommer tillbaka igen, vem vet. Jag kan också sakna känslan av att självsäkert bära upp tajta kläder med stolthet - japp, där är jag inte riktigt i vanliga fall, tyvärr. Inte hela tiden, i alla fall. Men jag jobbar på't. Varje dag. Ibland går det bättre, och ibland har jag sämre dagar. 


Annars är jag så himla glad att stormagen är borta! Det är så skönt att kunna röra mig igen. Att kunna böja mig ner utan problem och kunna sitta bekvämt. Att kunna resa mig upp. Att kunna ligga på mage!!! Gud, som jag saknat det. Det är så fantastiskt skönt att kunna göra sådana saker igen. Och att kunna komma i gamla kläder! Kläder som jag inte använt på flera månader. Kläder som jag älskar och som bara hängt i min garderob i väntan. Igår hade jag faktiskt på mig mina vanliga jeans. Det var så himla härligt! Jag har gått i samma gravidjeans sen i julas (har dock älskat dom!), och det är så skönt med variation. 




Det är en liten konstig känsla att kroppen nu nästan ser ut som den gjorde innan graviditeten. Det känns som om det vore omöjligt. Som om den borde ha lämnat mer spår. Det var för mig en så stor grej att gå igenom, och sen några dagar efter förlossningen så är allt nästan som vanligt igen? Det känns otroligt. Helt orimligt. Tänk att kroppen kan fixa det! Helt galet. Tur att jag har bristningarna och ett rejält ömt underliv att påminna mig om tiden som gravid :) :) :) 

lördag 30 april 2016

Folke en vecka gammal

Bebisen har fått ett namn hörrni! Folke kommer den att heta. Eller, ja, det heter han ju redan. Inte officiellt då inga papper är inskickade än (vem orkar dona med sånt på direkten?), men ändå. Och idag blev han en vecka gammal. Tänk att han funnits hos oss i en hel vecka redan! Världens snabbaste långsammaste vecka. Förra fredagen så fanns han inte i världen och sen i lördags så gjorde han det. Och idag är det lördag igen och nu har han funnits i en vecka.


Tänk att det kan gå så fort att bli totalt stormförälskad i någon. Jag tror jag och Daniel säger till varandra ungefär 100 gånger per dag "Åh, titta vad fin han är!". Han känns så himla självklar, vilket ju är lite konstigt för den här veckan har varit alldeles fylld av saker jag aldrig tidigare gjort. Och ändå känns det så... lätt, på nåt sätt. Inte allt och inte exakt hela tiden, men överlag. Allt känns fantastiskt bra. Även fast det är så nytt och läskigt och okänt territorium, så känns det himlans bra och rätt. Lilla Folke passar så oerhört bra in i vår familj.

Den här veckan har vi haft massor med besök av familj och släkt och den har varit ganska fullbokad överlag. Jag undrar hur nästkommande vecka kommer se ut? Kommer saker kännas ännu mer självklara? Kommer jag bli ännu tryggare i den här nya rollen? Och, framför allt, kommer Folke bli ännu lite sötare? Ganska säker på att sista svaret är Ja!

Mommy doesn't get drunk. She just has fun.

Jag har tänkt en hel del på hur jag vill vara som mamma. Hur jag ska vara en förebild och hur jag ska vara som uppfostrare och som trygghet. Det är ju viktigt, sånt där.

Jag tror min stora inspirationskälla ska bli fantastiska trebarnsmamman Linda Belcher.


Linda visar hur viktigt det är att alltid stötta barnen, hur weird deras grejer än är.


Och vikten av att alltid säger åt as som beter sig.


Hon peppar barnen att få bra självförtroende.


Hon visar hur gott det är med mat och tårta och hur viktigt det är att äta och låta mat alltid vara positivt, och aldrig lägga in värdering i mat, eller prata om vikt och bantning.


Hon är rolig och vill att barnen ska ha det bra.


Och hon vet vad som är viktigt när en ska lämna barnen ensamma hemma - INTE TILLKALLA ANDAR!


torsdag 28 april 2016

Den Stora Gravidlistan

Jag hade ju tänkt att köra en liten sammanfattning-av-graviditeten-lista den här veckan. Nu hann jag ju inte riktigt det innan bebisen ville komma. Men jag kör ändå.

Jag hittade listan hos Hanna och snor den ganska rakt av bara.

(När jag tog bilden nedan tyckte jag att magen syntes JÄTTEMYCKET)


- Vilken vecka är du i nu?
Eftersom jag ju skriver detta i efterhand, så är jag ju tekniskt sett inte i någon vecka alls, men bebisen kom i 39+2. Så det var sista veckan jag var i.

- När är du beräknad?
Idag var jag beräknad! Den 28 april.

- När fick du reda på att du var gravid?
Det fick jag reda på en måndag tidigt i september.



- Hur gamla var du och din partner då?
Jag var 28, för jag hade inte fyllt än. Daniel hade redan fyllt 29. Men vi är ju lika gamla.

- I vilken vecka var du då?
Vecka 7, tror jag. Det känns som att det är ganska sent att få reda på det, men jag tror att jag på nåt undermedvetet sätt undvek att ta en graviditetstest för jag ville inte bli besviken igen. Jag har tagit så himla många negativa test och det är så fruktansvärt jobbigt när det aldrig aldrig aldrig är positivt.

- Hur tog du det?
Jag blev jätteglad. Och så kändes det fantastiskt overkligt och helt otroligt. Det var samma månad som vi var planerade att börja med IVF-behandlingar. Jag minns att två dagar efter att vi fått reda på att jag var gravid så ringde en sjuksköterska från kliniken och sa att det var våran tur att köra igång med behandling. Och så behövdes inte det. Det kändes underbart och läskigt att meddela att det inte behövdes.



- Mådde du mycket illa i början?
Nej, jag har inte mått särskilt illa alls. Jag har kräkts några gånger och varit lite lätt illamående och hulkat ungefär en miljon gånger, men inte värre än så. Det är jag mycket tacksam för.

- Hade du mycket halsbränna?
Nej, ingen alls! Tack och lov. Det låter ganska obehagligt med halsbränna.



- Är du känslig?
Det är jag ju visserligen alltid, så ja. Definitivt känslig.

- När kände du bebisens första sparkar?
Alltså, jag kommer inte riktigt ihåg? Är det hemskt? Strax efter vecka 20, vet jag i alla fall. Jag kommer ihåg att jag bara gick och väntade och väntade på att känna några sparkar och det kändes som om precis ALLA jag hörde eller läste om hade känt sparkar mycket, mycket tidigare.

- Är du ofta orolig?
Jag är ju en ganska orolig själ, så jag har väl tänk alla katastroftankar ungefär hur många gånger som helst. Det är tyvärr något som gjort att jag ibland känt att jag inte kunnat njuta fullt ut - för jag har varit så nervös att något skulle gå fel. Och då har jag liksom inte velat prata om det för mycket eller så där. Innerst inne har jag nog ändå på nåt sätt alltid känt att det skulle gå bra och att den här efterlängtade lilla bebisen skulle bli min. Fast samtidigt med en gnagande känsla av att allt kan gå fel ändå fram till slutet och en ska inte ropa hej förrän en är över bäcken, och så vidare. Mycket dubbla känslor på samma gång.



- Sparkar bebisen mycket?
Ja! Särskilt på slutet så sparkade den jättemycket och det var både lite jobbigt (rent kroppsligt) och väldigt skönt (rent psykiskt).

- Har du fått bristningar?
Jajjemän, se tidigare inlägg. Jag fick bristningar ganska sent i graviditeten och de är ganska stora och ganska synliga, mitt på magen.

- Har du foglossning?
Nja, inte nåt jättefarligt. Jag har känt av dem, fogarna, helt klart. Särskilt runt vecka 18. Då hade jag så jäkla ont och svårt att gå och fick ångest över att det skulle vara så resten av graviditeten. Men så blev det inte, skönt nog. Jag har kunnat gå och röra mig ganska så bra, ända fram till slutet. Det har inte blivit värsta långpromenaderna direkt, som jag är van att gå, men jag har kunnat gå vanliga promenader, även om det gått lite långsammare än vanligt.


- Har du sammandragningar?
Ja, framåt slutet. Det var helt klart ganska segt att ha praktik på sjukhuset och springa runt på avdelningen och försöka hänga med, när jag kände av både fogarna och hade lite sammandragningar. Men jag är så himla nöjd med mig själv att jag fixade alla 10 veckorna.

- Hur vill du att din förlossning ska se ut?
Det allra viktigaste för mig var att komma hem med en levande bebis. Det var det enda som spelade någon roll. Och sen så var jag öppen för det mesta. Go with the flow, liksom, och lita på och lyssna till barnmorskan och undersköterskan. Det är ju de som är proffsen som varit med på massvis av förlossningar och säkert sett det mesta. Jag ville gärna ha så stor del av latensfasen som möjligt hemma. Att behöva vara på sjukhuset så lite som möjligt kändes viktigt. Jag skrev i mitt förlossningsbrev att jag ville börja med så lite smärtlindring som möjligt som behövdes för att klara av situationen, och börja med icke-medicinska smärtlindringsmetoder och vid behov öka och gå in på medicinsk smärtlindring. Det kändes omöjligt för mig att veta hur jag ville ha det, då jag aldrig innan varit med om något liknande och jag fann det svårt att föreställa mig smärtan. Överlag ville jag vara ganska öppen för förslag under tiden, och även det skrev jag i förlossningsbrevet.

- Hur många ultraljud har du gjort?
Jag har gjort tre stycken. Ett i vecka 12, RUL i vecka 20 typ nånting och sen ett tillväxtultraljud i vecka 38+6.

- Vet du vad det blir för kön?
Nej, det visste vi inte under graviditeten. Det kändes faktiskt totalt oviktigt och jag var faktiskt inte ens nyfiken.



- Hur gammal kommer du vara när bebisen kommer?
Jag kommer att vara 29.

- Vilka är dina favoritkläder?
Allt som passar fortfarande och är mjukt och skönt och inte sitter åt på fel sätt. Gravidjeansen har varit mina bästa kompisar sen jag fick dem i julklapp.

- Vad är din/dina favoriträtter?
Typ samma som vanligt. Annars har jag ätit väldigt mycket frukt pga är ju helt sjukt gott, vill ha frukt hela tiden. Även juice har jag druckit mängder av.



- Vad tycker du inte om i matväg?
Jag gillar det mesta, men alltför stekt mat har vart tufft vissa gånger. Kokt mat var mitt bästa under ett bra tag.

- Vilken sovställning är bäst?
På vänster sida, med en kudde som stöd till magen.

- Övriga tankar:
Jag kan bara känna WOW, detta är över nu. Graviditeten kändes som en evighet full av längtan och väntan och oro och tusen miljoner känslor på en gång. Och den var så lång så lång. Och nu är den slut. Poff, så är jag inte gravid längre. I fredags hade jag värsta stora magen, och i lördags var den borta. Ingen mer kanonkulemage, inga mer sparkar därinne, bara en tom, vanlig, degig mage igen. Och en bebis på utsidan! Som jag kan pussa på exakt hur mycket jag vill. Som jag har byggt. Helt sjukt!




De sista magbilderna i spegeln:



Detta var i fredags och 24 timmar senare var magen puts väck och bebisen var en riktig människa i världen.

onsdag 27 april 2016

BF imorgon!

BF, beräknat förlossningsdatum, för den här graviditeten är imorgon. 28 april. Ett sånt där datum jag gått och tänkt på och längtat efter i flera månader. Bara väntat till den 28 april. Och hoppats att bebisen skulle komma i april och inte dra ut på sig till maj. Men jag har nästan varit säker nästan hela tiden att det skulle bli i maj, ändå. Gå över tiden, så där. Gå längre än det beräknade datumet.

Men så blev det ju inte alls! För i lördags, den 23 april, så kom den där himla efterlängtade lilla bebisen ändå. Några dagar innan BF. Mitt på blanka lördagseftermiddagen födde jag en alldeles perfekt liten bebis. Helt otroligt, ändå. Att det fungerar. Att något som bott i min mage så länge, helt plötsligt finns ute i världen. Eller, plötsligt och plötsligt, några timmar tog det ju ändå. Men hela grejen känns faktiskt så plötslig.


Nu är vi i alla fall hemma sedan några dagar, och det är så skönt att det knappt är klokt. Nu är vi en liten miniperson i familjen och allt är vänt lite på ända. Samma som innan, men så himla annorlunda. När en har gått och tänkt på någonting och längtat efter det så länge som jag har gjort, så blir det nästan overkligt när det väl är dags. Att vi ska vara föräldrar nu, det går knappt att fatta. Att jag är någons mamma. Sedan i lördags är jag någons mamma. Ni hör ju, det låter helt ofattbart. Men ändå så sant.

Vissa saker känns väldigt verkliga dock, till exempel påminns jag om förlossningen exakt varje gång jag vill göra nåt så galet som att röra mig, sitta, gå eller något sånt där. Men det är väl så det är. En hel person har ju liksom kommit ut ur mig. Eller som min mormor sade: "Att en sån där liten kan komma ut ur framstjärten, det är helt otroligt!". Och det är det ju faktiskt (dock kan jag själv önska att ordet "framstjärt" aldrig nånsin ska användas).

fredag 22 april 2016

En promenad i våtmarken

Förvänta många bildtunga inlägg den närmsta framtiden, då jag köpt en ny kamera. Och eftersom att gå promenader är nåt av det bästa jag vet + en himla nödvändighet när en har hund, så kommer det med stor sannolikhet komma massor av inlägg där jag ba kolla vi var på promenad, kolla vad fint det var. Och detta är ju exakt ett sådant inlägg.

Igår var nämligen jag, Daniel och Blixten på promenad i våtmarken. Det var alldeles soligt och varmt. Så varmt att jag blev helt svettig och önskade att jag hade lämnat jackan i bilen. Men fint var det!


Äntligen stabilt solglasögonväder!


En av de bästa grejerna var ju att vi inte mötte en enda person. Vi såg bara en gubbe som att och drack ur sin termos och njöt i solen. Vad gäller djur såg vi: ungefär en miljon svanar, två gräsänder, tre grodor, en skogsmus (död), en snok (levande), och ingen bäver.


När jag såg den här svanen tänkte jag: åh tjusig en svan, den ska jag fota. Jag hade ingen aning om att jag senare skulle möta en hel svanarmé.



Ser ni alla fällda träd i bakgrunden? Bävern har varit arbetssam i år. Jag vet inget alls om bävrar, men jag ser den som en liten arbetare som tar på sig hjälmen och tar med sig matlådan i plåt och går till jobbet och fäller träd var eviga dag. Hoppas att det är nära sanningen.



Sen helt plötsligt kommer en fram till haaavet. Bästa havet.




Blirren var väldigt exalterad över att springa på klippor och vara nära vatten - hans favoritelement. 


Men därute vid havet fanns även SVANARMÉN. Ungefär 20 svanar som hängde i vattnet. Och när de såg oss, tog siktet emot oss och började simma. Men det gick lugnt till. Vi ville inte starta bråk. Det blev inget fräs eller hårda ord. Vi höll oss på land och de fick regera över havet. Alla var nöjda.


Sen började vi promenaden hem igen, med ryggarna blöta av svett och ansiktet lite solfärgat.


(Hög nivå av fashion när en är höggravid, förövrigt!)

I mean I could, but why would I want to?

När jag lyssnar på musik får jag alltid en hang up på en låt i taget som jag lyssnar på om och om igen. Just nu är det förvånansvärt nog Selena Gomez hit Hands To Myself.

För mig är Selena Gomez för alltid Faith från Spring Breakers. Hon som var lite tystare, lite mildare än de andra. Hon som åkte hem tidigare och skrev brev till mormor och vill ta med henne på spring break nästa år. Hon som har världens baby face och är ursexig.

Varsågoda, fredagsspepp:

torsdag 21 april 2016

Vårljuset i mitt hjärta

Igår kväll när jag skulle gå ut med lill-Blixten på promenad så var det så där larvigt vårfint och alldeles vid solnedgångstid, så jag kunde inte hålla mig från att ta med kameran. Jag lever verkligen för dessa ljusa kvällar. Jag längtar så fruktansvärt till juni när ljusa kvällar regerar och det är ljust halva natten. Den ljusa tiden är den bästa jag vet. Och nu har den börjat!


Vi gick givetvis till havet för att havet = bäst. En annan grej jag längtar till är tills det är så varmt så jag kan bada. Bada är ju typ det bästa nånsin.


Amen, kolla bara vad fint och ljust!!




Detta är så himla himla mycket bättre än de där kolmörka kvällarna under hela hösten och vintern. Helt sjukt att vi måste genomlida dom för att komma hit.





Och vi mötte inte en enda person och det var så skönt. Jag är inget fan av att möta folk när jag är ute med hunden. Speciellt vill jag inte möta folk som typ vill snicksnacka om hundgrejer eller folk som har sin hund lös så att den springer exakt överallt. Nä, jag vill vara ensam och inte trängas med nån.

tisdag 19 april 2016

Lite tankar om hudbristningar

Jag tänkte jag skulle ventilera lite kring bristningar. Ja, ni vet. Såna i huden. Streck eller strimmor. Röda eller blå eller lila. Det sägs ju att det är supervanligt med hudbristningar. Eller sägs och sägs. Det är det. Vanligt, alltså. Alla kan få dem. Folk som är smala, folk som är tjocka, folk som tränar, folk som är unga, folk som är gamla, folk som går upp mycket i vikt och folk som går ner mycket i vikt. Typ alla. Massor av folk får dem i puberteten. Andra får när de är gravida. Det har mycket med hormoner att göra, varför det är så vanligt under just pubertet och graviditet.

Jag fick en del bristningar i puberteten. Främst på brösten, men även på höfterna. Det är ju nu över 15 år sedan och de bristningarna har bleknat och blivit vita och knappast synliga. Det här med att bristningar inte ska synas, verkar vara väldigt viktigt. När jag googlar "bristningar" och "hudbristningar" så kommer det direkt upp en massa sidor som handlar om att "behandla bristningar" eller "ta bort bristningar" och en hel massa exempel på vad en kan göra för att få bort sina bristningar. Som att de per automatik är någonting fult. Någonting som ska bort. Någonting som bör försvinna från våra kroppar.

När jag läser lite mer om bristningar så blir det tydligt att det inte finns något som helst bevisat som hjälper mot bristningar. Det finns inget att göra för att förhindra deras uppkomst och heller inget att göra när de väl uppkommit. Det är bara att gilla läget. Nu ser kroppen ut på det här viset, liksom. Men ändå så handlar nästan alla texter och artiklar och sidor om hur en ska göra för att få bort dom. Att hela tiden prata om bristningar som någonting fel och negativt och fult bekräftar ju deras status som just det. Och så kan vi ju bara inte ha det! Något som är så vanligt och så fullständigt normalt.

En av de viktigaste grejerna för mig personligen med kroppspositivitet är att jobba för att börja se saker som samhället och all media och alla normer kring utseende nånsin, säger är fult och fel, faktiskt är fint eller bra eller bara helt jäkla neutralt. Saker som bristningar eller så kallat gäddhäng eller kroppsbehåring eller vad det nu kan vara. Att inte se ner på min kropp för att den består av helt normala saker som jättemånga andra kroppar också har. Men som väldigt sällan får synas. Och ännu mer sällan hyllas (typ aldrig nånsin!).

När jag blev gravid så fick jag massvis av nya bristningar på brösten. Pang bom, bara! Ganska tidigt i graviditeten var dom där. Brösten fullständigt exploderade av bristningar. I blått och vitt och lila. De var överallt. Huden kring brösten hade verkligen spruckit upp. Eftersom det var just tidigt i graviditeten så kändes det ganska ballt. Som en bekräftelse på att jag verkligen var gravid. Jag stod i spegeln i badrummet och tittade och tänkte att Wow - jag är verkligen på smällen! Jag störde mig inte så mycket på dom. Bristningar på brösten är ju även ganska lätta att dölja, om en så vill. Och sedan gick graviditeten längre och längre och längre och jag fick inga mer bristningar. Magen växte och jag smörjde in den varje dag. (Även fast det egentligen inte gör någonting för att motverka bristningar.) Och eftersom hoppet är det sista som överger en så tänkte jag att jag kanske slipper fler bristningar. Det har ju gått så lång tid nu. Det kanske inte blir några fler.


Och sen helt plötsligt var jag i vecka 35 eller 36 och jag stod i omklädningsrummet på sjukhuset där jag hade praktik. Jag bytte om inför ett morgonpass och vände mig om för att titta i den stora helkroppsspegeln bredvid mig. Där i spegeln lyste två blå strimmor tydligt mitt på magen. Eller ja, liksom på underdelen. Den delen jag själv inte kan se utan spegel. Och jag blev så himla ledsen. Det må låta töntigt och patetiskt och icke-kroppspositivt. Men det kändes så definitivt. Så absolut. Som att nu kommer min mage aldrig nånsin se likadan ut igen. Som om att magen hade varit perfekt och len och helt orörd på något sätt - och nu var den förstörd. Det känns skitdumt att skriva så här, men så kändes det.


Och ju mer tiden gick, ju mer bristningar uppkom. Fler och fler, varje dag. Bredare och mörkare. Och nu är jag i vecka 39 och nedre delen av min mage är full av dom. Och jag kan fortfarande känna mig ledsen. Ibland. Inte hela tiden. Och sen blir jag ledsen igen över det faktum att jag tänker elaka tankar om magen. Min världsbästa, fina, stora (enorma!) mage. Som just nu skapar något som både är fantastiskt och så jäkla coolt. Vem fan är jag att tänka att den är ful?! Fy tusan vad hemskt av mig. Men jag är inte mer än människa och jag har i hela mitt liv fått höra att bristningar är fult och något som en ska försöka bli av med. Jag blir så himla arg över att vi pratar om bristningar på det sättet. Att det är något en "drabbas" av. Att hudbristningar är inbäddade i så mycket negativitet. Kan de inte bara få vara? Och jag fattar ju att jag låter som värsta hycklaren. Hur kan jag bli ledsen över mina egna bristningar och samtidigt tycka att de är något neutralt, som en inte ska bli ledsen över? Hur kan jag tycka att bristningar bör visas och hyllas, när jag inte vill visa mina egna?


Jag läste någonstans att ungefär 75 procent av alla gravida får bristningar under graviditeten eller efter förlossningen. Det är ju ganska många det. Men jag tycker aldrig jag ser en bild på en gravidmage med bristningar (Inga andra magar heller för den delen. Eller lår eller höfter eller något alls). Alla är så perfekta och hela. Då är det ju inte konstigt att alla som får bristningar kan känna sig lite fel, sådär. Det är därför det är så himla viktigt att alla olika kroppar får synas. Att synas och finnas till spelar roll. Jag följer till exempel flera fantastiska instagramkonton som kontinuerligt visar upp halvnakna eller lättklädda bilder på sina kroppar där bristningar syns. För mig är det en sån himla pepp och en sån jäkla lättnad. Att se dessa snygga och ascoola personer visa sina kroppar med sina bristningar. Genom att göra det så normaliserar de bristningar och det är så jäkla fint att se. Det behövs så mycket. Bristningar får så sällan synas. Även fast de är så himla himla vanliga.


Jag vägrar härmed att må dåligt över min helt vanliga, alldeles fantastiskt ovanliga och unika kropp. Jag vägrar skämmas för något som egentligen är så litet som hudbristningar. De är bara lite märken på huden. Som kanske bleknar med tiden. Eller så gör de inte det. Men det spelar ingen roll. De är fina och alldeles jättevanliga. Visserligen permanenta. Men jag får väl se på dom lite som tatueringar. Och tatueringar är ju balla. (Bara det att jag inte valt varken motiv eller plats själv!)

En helt vanlig lista, på en helt vanlig tisdag (uttala det "tissda" så blire rim!)

Jag såg en rolig lista hos Sandra Beijer och tänkte: varför inte stjäla den och svara på lite frågor? Listor är superskoj, det vet alla som bloggar.



HAR DU?

Folköl i kylen: Nej, tyvärr så dricker jag ju inte särskilt mycket öl just nu. (Förutom i lördags då vi hade folk här hemma och grillade och både jag och min syster, som har en pytteliten bebis och ammar, kalasade till det på alkoholfri öl! Det smakade som öl med alkohol och kändes spännande och förbjudet att dricka. Och gott!) Annars gillar jag att ha folköl i kylen. Trefemmor är mina bästa öl, bättre än starköl alla gånger.

Något husdjur: Att kalla honom husdjur känns som en förolämpning. Han är en del av familjen och en alldeles fantastisk vän och individ att bo med. Han heter Blixten och är bäst.

Någon favoriträtt: Det mesta med pasta tycker jag är himla gott. Annars är jag även mycket förtjust i helt vanliga tacos. Så gott ju!

Puder på dig: Nej, inte just precis nu. Men om tio minuter, när jag skrivit klart den här listan, pga ska precis gå och sminka mig as we speak. Just nu använder jag ett från H&Ms egen sminkkollektion, som jag tycker är helt okej.

Några framtidsplaner: Det enda som finns i mitt huvud just nu vad gäller framtiden är: FÖDA BARN!!! Längre än så räcker liksom inte tankarna.

Någon sjukdom: Nej, jag är en friskus och väldigt tacksam över det.

Gymkort: Hahah, nej. Inget gymkort. Har aldrig haft och känner mig inte särskilt lockad.

Några MVGn: När jag gick ut gymnasiet för hundra år sedan hade jag massa MVG:n. Nu finns ju inte MVG längre, men det känns pinsamt nog fortfarande lika fantastiskt att få högsta betyg på en tenta eller en kurs. Jag älskar den bekräftelsen.

Något beroende: Nej, inte direkt. Inte något riktigt i alla fall. Jag är inte någon beroendepersonlighet, direkt.

Nagellack: Har jag massvis! Just nu har jag på mig Lilacism från Essie som är bleklila och superfint.

Någon vän som bor i ett annat land: Nej, tror inte det i alla fall.



VEM?

Avskyr du: Massor med folk. Jag avskyr folk lite hejvilt. Det är ganska skönt ibland.

Längtar du mest efter: Daniel, när han är på jobbet. Det må låta töntigt, men allt är mycket roligare när han är med. Och just nu när jag är hemma hela tiden så längtar jag supermycket tills han kommer hem.

Stör du dig på: En tjej i min klass som är så jäkla störig. Vill inte säga mer än så pga vill inte skapa *dålig stämning* men guh så irriterande hon är.

Gosar du med: Blixten! Jag vill alltid gosa med honom, tyvärr vill han inte lika ofta gosa med mig.

Lagar mat: Daniel lagar mat. Jag lagar bara mat när jag måste. Till exempel om jag är ensam hemma och måste utfodra mig.

Diskar: Min kompis diskmaskinen diskar. Är så glad att den finns i mitt liv.

VILKEN?

Tidning läser du: FeTT Magazine!

Buss åker du oftast: Nummer 715, då det är den enda busslinjen där jag bor. Japp, vi har bara en buss. Välkommen till småstaden!

Dag fyller du år: 11 oktober.

Årstid föredrar du: Jag har alltid varit sån som ba alla årstider är lika fina. Men nu, kanske med åldern, vad vet jag, så tycker jag nog att sommaren börjar segla upp som en vinnare. Inte heta heta sommardagar då jag bara vill smälta bort, men ljusa sommarkvällar och ljumma, varma dagar då allt bara är härligt. Det är inte så pjåkigt.



VAD?

Gör du nu: Ja, eftersom jag har tid att fylla i den här listan mitt på blanka dagen, så har jag ju inte så himla mycket annat för mig om jag ska vara ärlig.

Gör dig till en bra människa: Att jag är snäll. Med ~bra värderingar~ (tycker jag!).

Gör dig till en dålig människa: Att jag ibland tänker "asså jag orkar inte återvinna den här...."

Vill du arbeta med: Jag vill ju gärna arbeta som sjuksköterska, eftersom det är det jag utbildar mig till.

Är roligast just nu: Att jag kunnat byta ut vinterjackan mot en tunnare, vårigare variant. Faktiskt. Det känns roligt. Jag kräver inte mer än så. En får va glad för det lilla.

Har du på dig nu: Detta:



Äger du för skor: Jag förstår ärligt inte riktigt frågan? Jag äger flertalet olika skor. Vinterkängor, sandaler, flip flops, sneakers osv.

Har du för storlek i skor: Typ 40!

Läser du för bok: Just nu läser jag The Goldfinch av Donna Tartt. Jag har kommit typ halvvägs och jag gillar det. Jag tycker bara det är svårt att få ro till att läsa. Det är så mycket enklare att kolla på Netflix eller Instagram eller nåt.

Ska du göra nu: Sminka mig, klä mig nåt annat än mjukiskläder och låtsas att dagen kan börja fast klockan snart är halv två och dagen alltså borde ha börjat för länge sen.