fredag 30 september 2016

Byxor som är snälla mot magen

Mina nya byxor förtjänar helt klart ett inlägg. De är amazing! Jag äger inga liknande byxor, som är så här enormt fladdriga.

De har nån form av blad som mönster (palmblad??) och är tunna och fladdriga och fantastiska. Jag hittade dem på Gekås (vi har varit på GEKÅS! Det var en intressant upplevelse). Mina ben och min mage har aldrig varit gladare än när de får hoppa omkring i dessa byxor (who am I kidding, när fan hoppar jag runt?).


De är så himla sköna! Fantastiskt! Och snygga!


Efter år av byxor som är tajta och ganska obekväma, men snygga, så är det en sån skön påminnelse för kroppen att bära byxor som faktiskt är brutalt sköna. Byxor som jag kan sitta i och röra mig i och fortfarande vara bekväm. Det är så härligt att bära byxor som inte skär in i magen och lämnar midjan med stora, röda märken när en tar av sig dom på kvällen.



Ett mycket konstigt bemötande

I förrgår var jag och Daniel på BVC med Folke för att få femmånadersvaccin. Vi fick både det - och ett himla konstigt bemötande. Så där att en liksom blir lite lätt chockad i situationen men sen när en kommer hem och tänker igenom det hela så känns det bara så himla fel. 

Det var i alla fall så att Folke satt i mitt knä när han skulle få sprutorna. Läkaren gav i ena låret och en sköterska i det andra. Han blev JÄTTELEDSEN och skrek (som bebisar kan bli). Jag tog direkt upp honom för att pussa och krama och trösta. Jag hann ha honom i famnen i kanske 10 sekunder innan läkaren sade lite så där anklagande "Kanske pappa är bättre på att trösta.." Och så liksom styrde de fram Daniel och nästan tvingade Folke i famnen på honom. Och tryckte dit två leksaker. 

När Folke var hos Daniel (och fortfarande skrek och grät mängders) så ville jag liksom gå fram och hjälpa till att trösta. Då kom läkaren fram och frågade om hon fick ställa en privat fråga och började fråga om mina byxor och var dom kom från och så vidare. Och hon involverade sköterskan i samtalet och de bägge var helt engagerade i byxorna och de stod framför mig och det kändes som att de blockerade in mig i ett hörn. För att jag inte skulle kunna komma fram till Folke och Daniel. 

Allt detta gick ju väldigt fort och det är så himla svårt att reagera i stunden, men när vi var färdiga och gick till bilen så kände vi båda att vi hade varit med om en jättekonstig situation. Vi fortsatte att prata om det hemma på kvällen och blev inte riktigt kloka på vad som hade skett. Jag blev ledsen i efterhand när jag tänker på att läkaren menade att jag var kass på att trösta mitt barn och borde överlåta det till nån annan. Samt antydde att Folke var lite jobbig som grät och skrek. En ba ja, han blev precis huggen i låren med två långa nålar, så ja, han skriker lite. Och gråter. Det är fullt förståeligt. Och jobbar en på BVC borde en vara van med skrikande barn? Nä, han blev inte tyst på en gång när jag tog upp honom men jag skulle gärna vilja få en aningen mer tid på mig att lugna honom. 

Sen när han väl hamnade hos Daniel blev jag samtidigt så kluven, för även om jag vill gärna gå fram och hjälpa att trösta så vill jag ju även ge Daniel en chans att göra det, för han är ju jättebra på att trösta. Det kändes lite som att personalen inte ville att jag skulle trösta för typ "mammor är så hysteriska". Men vad vet jag? Det kan ju vara så att vi totalt övertolkar allting och att allt bara var en slump, men jag hade ont i magen när vi gick därifrån. 

Det kändes så himla kasst att inte få en chans att trösta honom när han var så ledsen och att få höra att "pappa är nog bättre". Ja, Folkes pappa är jättebra, men det är jag med. Vården har överlag en ganska kass syn på mammor, och ser mammor som hysteriska och överdrivet oroliga. Det finns forskning kring hur mammor och pappor blir bemötta av telefonsjuksköterskor typ 1177. Och i typ alla fallen blir pappor som ringer tagna på mer allvar och får en läkartid till sitt sjuka barn på direkten, medan mammor får rådet att typ ta Alvedon och vänta och se. Är inte det ganska sämst, så säg? 

fredag 23 september 2016

Fem freaking månader!

Idag blir den yngste familjemedlemmen fem månader gammal! Jippi och hurra! Vi firade med tårta som sig bör. Allt som kan firas, bör firas!

Idag bar Folke en tjusig tröja med öron. Ju mer djur en kan få in i barnets garderob, desto bättre tänker jag.


Smulan känns helt plötsligt väldigt stor. Han rullar runt så fort en lägger ned honom och hamnar alltid på mage till sist och så blir han sur för att det är trist på mage. Han älskar att dra mig i håret. Och sin pappa i skägget. Halsband eller örhängen bär en med egen risk. Han börjar sakteligen upptäcka mat (mycket sakta dock). Han har fått suga på både paprika och gurka och smörgåsrån. Och fått smaka på vår mat flera gånger. Han gillar smakrika saker bäst (vem gör inte det?).

Han ger oss ofta stora, blöta pussar. Han åker numera alltid i sittdelen i vagnen, och gillar det. Han har storlek 74 i kläder och nästan inget som köptes i somras passar längre. Tänderna kliar och han dreglar som bara den. Och jag tror stjärthakan blir tydligare och tydligare för varje dag som går?


Smulan, du är bäst och jag älskar dig (det känns aldrig som jag säger det nog).

Höstlistan

Mina planer för hösten

Min plan är att vara föräldraledig och ej försöka ha stress och ångest över att 1. tiden går så överjävulskt form samt 2. att jag ej kommer plugga i höst och därmed ej bli klar samtidigt som mina (gamla) kursare och det känns så himla sämst och det känns lite som jag misslyckats med utbildningen eftersom att jag kommer bli klar i efterhand. Sköna känslor bägge två. Närå, men skämt åsido så ska det bli en fin höst. Så lylligt ändå att kunna vara hemma och se Smulan växa och bli större och häftigare och bara få ägna mig åt honom.

Bästa höststället

Utomhus för att luften är hög och krispig och skönt kylig. Älskar det!! Älskar när det blir lite kallare och jag får ta på mig en kappa och halsduk och mössa. Hösten är liksom MIN tid. Till och med mörkret är lite mysigt (ett kort tag!). Jag är bäst på att romantisera höst. Annars är ju inomhus även det ett bra ställe att vara på för att det regnar och blåser ute och inomhus är det varmt och gött. Jag kan komma in och vara alldeles röd om kinderna och dricka te (typisk höstgrej) framför braskaminen och det doftar brasa och ljus är tända och en film på tvn och det är ganska fantastiskt.

Vad ser du mest och minst fram emot?

Mest ser jag fram emot alla framsteg som Folke (förhoppningsvis) kommer göra. Ser även fram emot några små resor vi har planerade. Jag ser fram emot varje onsdag med babysim. Jag ser fram emot min födelsedag och att det faktiskt ska bli höst på riktigt.

Vad kommer du köpa inför hösten?

Varma höst- och vinterkläder till barnet. Annars kommer vi snart inte kunna vara ute nåt mera för han har typ en (1) lite varmare tröja och ingen jacka eller overall eller liknande. Antagligen även en ny kaffepress för den gamla braiga gick sönder och så köpte vi en ny och den var KASS, så kommer antagligen köpa ytterligare en för det är så himla jobbigt att bli sur och irriterad exakt varje gång en ska dricka kaffe.

Det här läser jag och tittar jag på

Jag tittar på allt som finns på Netflix, hauls på Youtube, American Horror Story (om det inte är för läskigt) och allt som är lättittat och inte kräver 100 procent fokus och uppmärksamhet. Jag läser typ inget alls, men vill läsa MASSOR. Hoppas, önskar och vill ta mig tid att läsa mer.

Vad oroar du dig för?

Pengar :) En blir inte rik av att vara student och sen föräldraledig. Men vem vill vara rik egentligen? (Jag)

Vad vill du verkligen hinna med?

Läsa (som nämt). Ligga med min man. Scrolla Instagram i lugn och ro. Vara social i den mån jag orkar för att inte känna mig stressad. Låta dagarna vara och ta de som de kommer (det är ju liksom inte så ofta i livet en får chans att göra det). Aldrig nånsin ställa klockan på morgonen.

Vad kommer du äta?

Grytor, skulle jag gissa på. Det känns höstigt. Även soppornas årstid är nu. Skulle även tippa på att det bli mycket rester och typ mackor.



Listan hittade jag hos Jenny.

torsdag 22 september 2016

Grejer jag vill ha (i form av ett skitsnyggt kollage!)

Hej, konsumtionsgudarna! Här är ett skitsnyggt kollage (paintskillz!) på grejer jag vill ha. Kalla det en önskelista om du så vill, då jag fyller år om ett par veckor (yikes!). Jag vill bara ha totalt nödvändiga och praktiska grejer :) :) :). Okej, vattenkokaren är faktisk praktisk för jag är trött att koka vatten på spisen (och det är säkert miljövänligt med vattenkokare också? Kanske?). 


Fries before guys-tröja, Team internet-tröja och pizzaslice-tröja från H&M.
Riot not diet-pin och Carbs-halsband från Catfightback.
Vattenkokare från KitchenAid.
Prickig klänning från Monki.
Snabba skor från Nike.
Self Love-pin av Joanna Thangiah.
Dra åt helvete av Malin Haawind.
Harry Potter and the Cursed Child av J.K Rowling, Jack Thorne och John Tiffany.
Epidemin av Åsa Ericsdotter (intressant att jag tror mig ha tid att läsa?).
I Woke Up Like This-mugg av ingen aning, jag googlade upp den. Men jag gillar muggar så alla typen av najsiga muggar blir jag glad av.

onsdag 21 september 2016

En kurs i babysim

Vi har börjat med babysim och det är urmysigt. Idag var tredje gången! Jag och Smulan och Daniel har även åkt själva till simhallen en gång och badat, så det var totalt vår fjärde gång i vattnet. Det är så jäkla kul!

Först var jag rädd för att Folke skulle vara rädd i vattnet och sådär, men det har gått toppen. I duschrummet efteråt är det lite kämpigare, men det blir bättre och bättre för varje gång. Han kan bli lite ledsen av att vänta när jag duschar och tvättar mig, helst vill han vara med mig i duschen exakt hela tiden, men det är lite svårt att ha en hal liten sälunge till bebis i famnen samtidigt som en ska krångla sig ur en snortajt baddräkt samt tvätta sig (det är svårt, men inte omöjligt!).

I alla fall. Det är kul och jag önskar att lektionerna var längre än 30 minuter. Men det är väl ganska exakt så länge som bebisarna pallar. Även fast vattnet är uppvärmt så blir de ju kalla, de små liven. Och trötta!

Hysteriska babysimfamiljen skådas nedan:


Jag som alltid älskat vatten och simtränat och tävlat när jag var mindre tycker det är fantastiskt roligt att vara i simhallen och jag hoppas Folke kommer få mersmak. Plus att (viktigt!) jag vill att han ska bli säker i vattnet och kunna hantera vatten och att vara däri, samt ha respekt för havet, vilket kan vara ganska bra att ha då vi bor i en stad där 80 procent av kommungränsen är vatten.


Smulan har ett extremt lugnt ansiktsuttryck hela tiden i poolen. Han mest *njuter* och gillar läget. Lite som en gammal tant hemma i badkaret. Han har det gött, men är definitivt ingen plaskare. Än i alla fall. Jag är glad så länge han inte gallskriker.


Och så några bilder för att det är så jävulskt kul med undervattensfoton:




söndag 18 september 2016

Barnvagnspromenad

Har det inte varit helt sjukt bra väder de senaste dagarna (typ hela september egentligen!). Jag och Blixten och Smulan har älskat våra promenader och gått minst en lång varje dag.

Så här har våra senaste barnvagnspromenader sett ut:


Sol och maxnjut med bara ben. Det blir liksom extra göttigt när barnet sover och jag kan spela Pokémon. Även härligt att barnet sover då barnet har börjat att ogilla liggdelen samt knappt få plats i den längre. Hans små ben är alltid böjda i liggisen. Den är dock toppen att sova i.


SHORTS! I september! Sensommar är inte så pjåkigt (om det bara kunde hålla sig på lite halvnormala temperaturer och inte vara megavarmt).



Vissa promenader var barnet vaken och då är det inte lika lugnt och skönt, så att säga. Mer härj och liv.


Eftersom liggdelen inte uppskattas så tog vi tillfället i akt till en amningspaus i det fria med havet och båtar som utsikt. Fast en annan dag. Än den förra bilden. Smulan gillade att titta på havet. Och att vara ur vagnen. (Jag förstår inte varför jag inte tar Ergobabyn?!) (Lever väl på hoppet)


Det slutade så här i vagnen lite lagom missnöjt:


Så från och med nu kör vi sittdel istället! Helt sjukt. Känns som barnet blev 10 år äldre på direkten! Sittdel fungerar än så länge toppen. Alla är nöjda.

torsdag 15 september 2016

Ett år har gått och vilket jävla år det har varit

Nu är det september, vilket innebär att det är ett helt år sedan jag fick reda på att jag var gravid och allt liksom helt plötsligt vändes upp och ner. Även fast vi försökt skaffa barn länge, så var det en himla chock när det faktiskt gick. (Här har jag skrivit mer om det.) Eller det var på samma gång en chock och exakt vad jag ville skulle hända och vad jag på nåt sätt trodde var på gång kanske möjligtvis men inte ville tro på helt ut. Massor av olika känslor på en gång. Men alla var bra, såklart. Bara fantastiskt och förvirrat och otroligt och allt på precis samma gång. Sedan i september 2015 har inget varit sig likt igen.

Tänk vad fort ett år kan gå och tänk ändå hur långsamt det kan kännas. I början av graviditeten gick det så långsamt så långsamt. Tiden var sirap. Jag var så orolig och veckorna tickade på i sakta mak. Sen gick det aningsens fortare och längtan blev liksom större och större. Sen kom våren och jag hade tio tunga veckors praktik på sjukhuset innan jag skulle vara föräldraledig och tiden gick sakta igen. Det kändes som de här 10 veckorna aldrig skulle bli färdiga. Och sen blev det påsk och praktiken var slut och jag var i vecka 36 eller nåt och helt plötsligt skulle jag inte gå i skolan längre utan vara hemma och vänta på bebisen. Jag var redo och allt var ett stort frågetecken. Konstigt att en kan känna sig redo för ett frågetecken?

En lördag i april så vaknade jag av värkar och ringde Daniel på jobbet och vid lunch den lördagen så fanns Folke. Sprillans ny och färsk och ute i riktiga världen. Och sen blev det en lång varm sommar och jag var nybliven mamma och allt som jag gjort tusen gånger blev nya igen, för jag fick uppleva dom med min lilla bebis. Och nu är det september igen och ett år har gått och jävlar vilket år det varit.

söndag 11 september 2016

Vem får vara kroppspositiv?

De senaste dagarna har det diskuterats en hel del kring vilka som "får" vara kroppspositiva, fettaktivister och så vidare. Alltså vilka som är "tjocka nog" eller om en kan vara "för smal" för att passa in i rörelsen. Jag tror att det är viktigt att se det som olika saker. Kroppspositivitet är en stor normkritisk rörelse och ska så vara. Där alla kroppar passar in. En rörelse som kämpar för att till exempel bryta ideal och krossa smalhetsnormen. Som kämpar för att vara en motpol till bantningshets och visar upp kroppar på ett annat sätt än vad som brukar synas. En rörelse som visar upp olika sorters kroppar och låter alla synas. Som arbetar för att lyfta fram icke-vita kroppar och kroppar med olika funktionsvariationer. Och sånt där. Ni vet. Och fettaktivism är en stor och skitviktig del i den kroppspositiva rörelsen! 

Kan alla vara fettaktivister då? Asså näe. Det blir ju helknäppt då. Tänker jag. Om smala ska lägga upp bilder på sig och skriva om förtryck och skam och utsatthet de upplevt pga tjockhet blir det fel - för de upplever ju inte det. För de är ju inte tjocka. Vad händer då med betydelsen av tjock? Om alla kallar sig tjocka så urvattnas ordet. Och ord är viktiga. Ord har betydelse. Om en smal kallar sig tjock, vad är då en tjock person? 

Givetvis kan (och bör!) en stötta fettaktivism. Det är megaviktigt. Vi lever alla i ett samhälle som föraktar tjockhet. Som ser tjockhet som någonting hemskt, något som "drabbar" en. Hur många gånger har vi inte hört (eller sagt!) "Du är inte tjock, du är fiiiin". Som om de vore motsatser?! Klart att vi alla lever under trycket att vara smal. Alla påverkas av de rådande patriarkala normerna. Och det är skitsvårt att stå emot. Och det kan kännas förjävligt och leda till massvis av självhat. Och hat utifrån. För det är ju just det som är grejen. Att normsmala kan mycket väl hata sig själva. Men de lever inte i ett samhälle som hatar dom. Som vill dölja dom, göra allt för att de inte ska synas (eller höras). 

När tjocka berättar hur det är och hur de upplever det, då bör smala och smaltjocka och mellanpersoner lyssna. Och ta till sig. Försöka förstå. Men klart att det är svårt. Det tycker ju jag med. Att inte bara höra att en inte tillför någonting till rörelsen - utan att en till och med förstör!Klart det känns kasst. Men det är ändå viktigt att lyssna. Ta till sig. Försöka förstå att du, om du är smal eller smaltjock, kan åtnjuta ett smalhetsprivilegie som andra, tjocka, inte kan. 

Och vem är tjock och vem är smal då? Vem får bestämma? Det är ju himla snårigt såklart. På nåt sätt tror jag ändå att alla vet. Klart det finns grader. Men en som har en kroppstyp som syns i media och hyllas som snygg, sexig, "kurvorna på rätta stället", en kroppstyp som speglas i media, i skådisar och modeller och i tidningar och precis över allt. Eller väldigt lik den kroppstypen, bara lite större. Då är en inte fet. Jag är inte tjock och försöker aktivt att inte kalla mig det. Jag är jäkligt kroppspositiv och tycker kampen om att alla kroppar ska få synas är enormt viktigt och jag vill krossa alla normer om hur en kropp "bör" se ut. Jag vill lära mig att se på kroppen som mer än ett utseende. Låta kroppen vara rolig ibland. Eller bara vara. Precis som den är. Jag försöker även att lära mig tycka om min egen kropp. Mer och mer. Alla bilder jag fotar och postar är mest för min egen skull. För att slå mig fri från de ideal som ligger som tunga stenar på mina axlar. Som stoppar mig från att klä mig som jag vill och göra vad jag vill. Att bryta loss från allt jag lärt mig genom livet om hur ful jag är och hur fel jag är. Hur min kropp bara är fel och sällan rätt. Och det är ju en viktig och bra kamp. Att urvattna ordet tjock för inte kampen framåt på nåt sätt, tänker jag.


lördag 10 september 2016

20 veckor

Det här rundhuvade lilla gullet har hunnit bli exakt 20 veckor och med varje vecka blir han banne mig bättre och roligare och gölligare. 


I veckan har vi varit på Öppna Förskolan två gånger och på babysim och på BVC och i badhuset på egen hand och simmat. Bra vecka, helt klart och många nya upplevelser både för Smulan och för mig. På kontrollen på BVC vägde han 8040 g och var prick 70 cm lång. Åttakilosgränsen är spräckt och nu är det storlek 74 som gäller i kläder. Igår städade jag bort kläder i storlek 62 ur hans byrå och det känns så himla sorgligt och så himla häftigt. (Storlek 68 får han banne mig klämma sig i ett tag till.)

20 veckor inne i magen:


(Här tyckte jag att magen "syntes massor" och var "jättestor". Så himla fint ändå.)

20 veckor utanför magen:



Så himla ballt detta är!! Biologi! Livet! Det fungerar! Otroligt! Jag kan knappt tänka på hur det faktiskt funkar, att en faktiskt kan bygga en människa. Det är så stor och galet och fantastiskt att jag får svindel.

torsdag 8 september 2016

Namnkalas!

I söndags kalasade vi till det med namngivning för Folke. Ett dop var inte att tänka på för mig och Daniel, då vi typ är så långt ifrån kristna en kan vara och absolut inte medlemmar i Svenska kyrkan. Men vi älskar alla tillfällen att fira, så ett namnkalas kändes som en toppengrej. Lite som ett välkommen-till-världen, kolla-här-är-vårt-barn-kalas!


När vi väl började planera så kändes en söndag i början på september som en bra tid. Vi bestämde oss för att bjuda på tårtfika och kalasa på eftermiddagen. Vi hade tur i och med att det var värsta sommarvärmen, så vi kunde vara utomhus på vår baksida.

Vi kände att vi ville ha någon typ av "ceremoni" men det var lite klurigt att lista ut hur vi ville göra. Det blev så att vi samlade alla på altanen på baksidan och så gick vi ut ur en sidodörr med barnet i högsta hugg till tonerna av Circle of Life. Alla som har sett Modern Family vet att detta är bästa sättet att presentera ett barn på. Samt, ja asså, Lejonkungen.



Folke bar en klänning sydd av min svärmors farmor, det vill säga Folkes farmors farmor. Totalt hade ytterligare fem av gästerna också burit klänningen, när de var bebisar, på sina egna dop. Det kändes så himla mysigt att de hade den traditionen i Daniels släkt, det var därför vi valde att använda en urtjusig dopklänning, utan att ha ett faktiskt dop. Nu är det en namnkalasklänning! Han var så jävulskt gullig i den där klänningen. Som en go liten gräddbakelse.



I alla fall, så när vi väl stod där framför tjugotalet gäster så berättade vi om Folkes alla förnamn (Paul Folke Smulan) och hur det kom sig att vi valde de namnen och vad de betyder för oss och sånt där. Och så berättade vi även om efternamnet, som ju är en liten härva i sig. Vi berättade om klänningen han bar och dens historia. Till exempel så är den extra mysig för att namnen på alla som burit den är broderade i tyllen och kvar som ett minne i klänningen för alltid.



Vi hade valt två faddrar till Folke så vi presenterade dom för alla gästerna och de fick komma fram och så fick de varsitt fadderbrev som vi knåpat ihop där det stod beskrivet varför vi valt just dom till faddrar och vad det uppdraget innebär. Det kändes som en himla fin grej för Folke att ha två personer i sitt liv som kan finnas där lite extra för han skull. Två personer som vi gillar mycket och tror kommer kunna vara ett litet stöd till honom i livet. Vi valde en av våra bästa vänner, David, samt Daniels syster Emelie (asså de tjusiga personerna på bilden ovan). De fick även varsin liten present av oss, ett armband med en berlock på där det var ingraverat "Folke" och hans födelsedatum.



Efter att vi presenterat faddrarna så serverades gästerna ett glas med bubbel och vi skålade och hurrade för Folke. Sedan spelade och sjöng Björkis och Adam Håkan Hellström-låten Valborg, som är den låten som vi spelade för Folke när han låg i magen. Det är liksom "hans" låt. Mer än en tår föll under denna lilla spelning, vill jag lova. Dock ej från mig, jag gjorde allt för att *hålla mig samman*. Mycket bra drag av oss att ha med lite livemusik.

Sen var själva "ceremonin" slut och vi hade som önskan att alla som ville bli fotograferade tillsammans med Folke skulle bli det. Det var många som ville och resten tvingade jag :) :) :). Dessa bilder faller under kategorin Gulliga Att Ha I Framtiden. Folke förhöll sig mycket allvarlig under fotograferingen.



Jag och Folke och min mormor och min mamma (och Blixten!) hamnade på bild tillsammans. Fyra generationer, så att säga. Folke tillsammans med sin mamma och sin mammas mamma och sin mammas mammas mamma. Mycket mammor på samma bild.



Vi och vårat bästisgäng!!


Vi öppnade presenter också och fick massor av fina grejer, bland annat en illustrerad Harry Potter-bok, fina kläder, personliga saker med Folkes namn på, Kommunistiska manifestet, ett set med tallrik och bestick och en hel del till med fina presenter. Så himla mycket fina grejer! Vi kände oss mycket bortskämda. Vi skrev på inbjudan att en fick ta med sig en present om en vill, men att det absolut inte är ett måste. Vi informerade också om att Folke har ett sparkonto som en kunde få sätta in en slant på om en ville och/eller tyckte det var svårt att hitta på en present till en person som är fyra och en halv månad gammal.



Och så var det ju tårtfika också! Vi dukade upp ett bord fullt med fikabröd och tre olika tårtor, med var och ett av hans tre namn på, och så fick gästerna servera sig själva och sitta varhelst de ville.



Det blev ett himla fint namnkalas och jag är så glad att vi valde att göra just så här. Att vara hemma hos oss och göra exakt som vi ville. Hitta på lite själva och bestämma på egen hand vad ett namnkalas innehåller. Det viktigaste var ju att träffa alla och att fira Folke. Att fira att han har kommit till världen och är den fantastiska lilla person som han är.

onsdag 7 september 2016

Den här sommaren har jag varit klädd i randigt 90% av tiden

Kolla! Jag har kapat håret! Typ mer än en decimeter! Det är en typisk höstgrej för mig att göra. Ny termin, ny frisyr osv. Det är precis så skevt som det bör vara efter att ha klippt det en sen kväll framför badrumsspegeln.


Idag har jag och Smulan varit på babysim! (Många utropstecken i det här inlägget!) Tillsammans med Daniel, såklart. Samt Smulans kusin och bebiskompisar. Och otippat nog tillsammans med med Jenny! Det var kul och Folke accepterade vattnet. Mer än accepterade, han GILLADE! Så himla bra. Här ska badas!! Det känns kul och ovanligt att ha värsta aktiviteten inplanerad en gång i veckan.



Vi har druckit kaffe också. Idag. Fast mest jag. Faktiskt inte Folke alls. Han har inte fått smaka kaffe än. Och så har vi kämpat oss igenom den kladdiga värmen. Jag svettas as we speak, och klockan är strax 22. Inte okej.


Det har visst hunnit bli september!

Det har hunnit bli den sjunde september och jag vill skriva nåt krispigt om att det är höst och att det börjar bli kyligt och snart är det dags för halsdukar och rödvin och Halloween. Men det är så himla långt ifrån sanningen. Det är ju liksom 25 grader varmt ute och strålande sol och jag sitter här i en hög av svett. Ständigt denna svett. Så himla trött på den. Jag vet inte hur jag ska klä mig och det är nåt som tar emot att försöka åka och bada, för det är ju liksom september. Fast i september förra året badade jag ju i och för sig, så vem vet?

Det enda som är bra med värmen är att barnet inte behöver så mycket kläder på sig ännu och att det fortfarande är varmt på kvällarna när vi går ut med hunden.

Jag känner att jag borde (vill!) blogga mer och vara lite intressant och roligt eller så. Men jag är så himla ointressant just nu och har varken något roligt eller klokt att säga. Så det ekar ganska tomt här. Som det gör. Allt som oftast nu för tiden. Men må så vara. Jag tar en kopp kaffe och en bit sockerkaka till och fortsätter svettas och vara ointressant.