Att vara ihop

Jag har varit någons hustru sedan november, men det konstiga är att det inte är konstigt. För helt ärligt så är det ju ingen skillnad. Det är ingen skillnad på mig och det är ingen skillnad på vårt förhållande. Allt vi gör, allt vi känner, hur vi har det hemma - allt är precis som det var innan. Därför kändes (och känns) det väldigt konstigt när folk, arbetskamrater och bekanta, gratulerade oss till giftermålet. Det kändes ju liksom på låtsas. Ibland kan jag liksom glömma att jag är gift. Det är en sådan himla stor grej på vissa sätt och på andra så är det bara ett par papper vi skrivit på och fått godkända av staten. Men nu är jag inte rättvis. Inte sanningsenlig. För om jag jämför med mitt liv tidigare så är det en jävla stor skillnad. Så stor att jag knappt kan tro det är sant.

Om någon hade sagt till mig när jag var 16 att "om tio år då kommer du vara gift med en alldeles fantastisk man som också är din bästa vän", då hade jag aldrig trott på't. Inte en chans. Jag kunde inte ens drömma om att ha ens en pojkvän när jag var 16 eller 17, eller 18, för den delen. Jag var inte ens nära. Jag var inte ens intresserad av det. Av att vara ihop. Jag trodde det var omöjligt, så därför brydde jag mig inte. Det kändes verkligen som en omöjlighet. Att jag skulle träffa någon som jag ville dela allt med. Hela livet. Hela mig. Det bra och det dåliga. Och nu, tio år senare, så är det så naturligt. Så självklart. Så himla konstigt.

Jag var ju hon som ljög om att hon var kär. För det skulle ju alla vara. Kära i nån alltså. När jag var runt tolv så fyllde Petra år och hon firade sin födelsedag i ett gammalt hus som en massa tjejer sov över i. Vi spelade spel och berättade spökhistorier och grejade med smink och allt vad vi gjorde. Bland annat så satt vi i en ring och alla skulle berätta vem den var kär i. Jag var inte kär i någon. Absolut ingen. Så jag ljög. Hittade på nåt namn. Sade Kalle eller Johan för det var det flera som hette så ingen skulle kunna lista ut vem jag menade. Eller inte menade. Så här i efterhand undrar jag om fler också hittade på? Eller vad verkligen alla kära i nån? Jag var aldrig det. Jag var förtjust i killar ibland. Det var jag. Ingen på mellanstadiet dock. Nog kunde jag tycka att det var lite konstigt att alla andra var ihop med varandra och bildade par och det var liksom inget som jag var intresserad av. Jag fattade liksom aldrig grejen. Sen kom högstadiet och visst fanns det killar jag gillade. Om de gillade mig har jag ingen aning om. Jag gjorde inget åt saken och det gjorde inte de heller. Men det var aldrig nån jag var kär i. Aldrig nån jag verkligen fastnade för. Jag började i gymnasiet i ny klass och visst fanns det killar där som jag gillade lite extra. Vissa människor fastnar jag för. Både killar och tjejer. Det har jag alltid gjort. Det gör jag fortfarande. Vissa människor gillar jag instinktivt. På direkten. Det är nåt speciellt med dem. När jag var ung tror jag att jag misstolkade detta som kärlekskänslor. Det är det inte. Vissa människor gillar jag bara extra mycket. I vart fall så fanns det flera sådana i min gymnasieklass. Men ingen som jag var kär i. Ingen som jag ville vara ihop med. Jag hånglade med någon för första gången på min student. Och det var inte för att jag gillade honom. Det var för att jag ville hångla. Efter det så hånglade jag med ganska många. Bland annat de flesta killar i mitt kompisgäng. De killarna i mitt kompisgäng som jag inte hånglade med hade tidigare berättat att de var kära/förtjusta i mig. Och de ville jag ju inte hångla med såklart. Då kunde de ju tro att jag gillade dem tillbaka. Och det gjorde jag ju inte. Jag gillade ingen.

Tills jag träffade Daniel. Eller träffade och träffade. Vi hade väl vetat vilka vi var ganska länge, vi hade många gemensamma vänner. Jag gillade honom så mycket att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag avskydde det. Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Och han gillade mig tillbaka. Lika mycket. Kanske mer. Det var det värsta. Att han ville ha mig. Ville vara ihop med mig. Så han lät det aldrig vara. Att han visste att jag gillade honom. Att jag inte kunde dölja det. Det var så otroligt jobbigt under en period. Och jag hanterade det inte särskilt bra. Så här i efterhand. Men det var det enda sättet jag kunde hantera det på. I februari 2006 satt vi i en avstängd bastu, bara vi två, och han ville att jag skulle säga det. Ville så gärna. Att jag skulle säga att jag gillade honom tillbaka. Men det var så svårt. Jag har aldrig varit en öppen person. Alltid stängd. Som en liten mussla. Jag hatar att prata känslor. Att vara känslomässig. Öppen. Så knäppt ändå att det faktum att jag tvingade mig själv att vara det med honom har förändrat mitt liv.
Och nu är det 2013 och vi har varit man och hustru i ett par månader och jag har aldrig varit lyckligare.