Jag har blivit så fruktansvärt sugen på solglasögon. Jag vill att det ska vara vår och solglasögontider just precis nu. Vilket är himla dumt att vilja, för det är förbaskat lång tid kvar. Visst kan en bära solisar på vintern också, men det är liksom inte samma sak. Det här vintern har ju inte ens solen varit framme. Knappt aldrig har jag blivit irriterad på solstålar i ögonen. Jag saknar det.
Egentligen är det vanliga glasögon jag vill ha. Heltidsglasögon. Men jag har inget synfel vad jag vet om, och det känns bara knäppt att köpa glasögon med fönsterglas för att det är snyggt. Det är inte min grej. Men solglasögon å andra sidan. Det är verkligen min grej.
I somras köpte jag ett par klotrunda solisar och dom älskade jag massor. De är så himla fulsnygga att de alltid passar. Jag hade ett par andra, sköldpaddsmönstrade, som jag tyvärr tappade i golvet och sprack så att glasen hoppade ur. De var dösnygga. Jag kommer säkerligen köpa ett par i det mönstret igen. Det är nog mitt favoritmönster.
En annan grej som är bra med solglasögon är att när solglasögonsäsongen börjar, då är våren här. Och när våren är här då är sommaren inte långt borta. Och även om det är långt kvar, så är det alldeles fantastiskt. Jag älskar visserligen vintern, men efter en lång, kall vinter tycker jag att sommaren kan vara ganska härlig.
Jag gillar också att solglasögon döljer trötta ögon. Det är perfekt när jag går ut med Blixten på morgonen och känner mig mer död än levande. En ser alltid pigg och cool ut i solglasögon, det är ett faktum.
Hela meningen lyder: "I pull him deeper into my mouth so I can feel him at the back of my
throat and then to the front again. My tongue swirls around the end.
He’s my very own Christian Grey-flavored popsicle. I suck harder and
harder"
Det här kan vara den osexigaste meningen jag läst. Nånsin. Det här lilla stycket är ett så bra exempel på att boken var mer skämmig än sexig.
Den här löviga klänningen hade jag på mig idag när jag stoppade Blixten i cykelkorgen och cyklade några kilometer bort, mötte upp min lillebror och gick en långpromenad med hundarna. Och fick skoskav på kuppen.
Skönt att vara så brun och fräsch. Haha, som att någon någonsin anklagat mig för att vara det. Brun har jag inte varit på en åtta år eller nåt. 2005 var nog senaste gången jag var riktigt brun. Smal var jag också. En riktig fräsching. Så himla skönt att inte vara det längre.
På tal om nåt annat så tycker jag att min lugg ser väldigt perfekt ut för tillfället. Det är ju kul att den kan vara det någon gång också. Inte bara bångstyrig och sned.
Rubriken är ett citat av Manny från Modern Family angående en snygg tjej.
Jaha, tänker ni, nu kommer ett till nagellacksinlägg. Ja, för jag var bara tvungen att visa denna underbara nagellackskombinationen. Glittrigt lila mot en taupebakgrund. Jag dör så fint det är. Min blick dras hela tiden till naglarna och jag vinklar dem alltid så att ljuset fångar allt skimmer.
Det är alltså ljust lilaglittriga Mother of Pearl från Isadora över taupefärgade Wet Cement från Wet n' Wild. Mother of Pearl kommer från Opalescent Nails-serien, där de släppte fem iriserande färger (jag var tvungen att googla "iriserande"). Wet Cement är ett av mina favoritlack genom tiderna och jag tycker att Mother of Pearl är ett megatjusigt lack, så jag älskar givetvis den här kombinationen.
Härnäst vill jag prova Mother of Pearl över ett svart lack, eller över ett tuggummirosa. Det kommer nog bli urfint.
I morse läste jag ut Caitlin Morans How To Be a Woman (Konsten att vara kvinna på svenska). När jag precis köpt den lade jag upp en bild på Instagram och fick kommentarer från kvinnor som sade att de gillade den. Jag har hört andra som varit förtjusta i den också. Så jag var peppad när jag började läsa. Men alltså, nej, den var inte riktigt min grej.
Det är ju inte en jättedåligt bok. Absolut inte. Och budskapet är givetvis jättebra. Det är skriven på en mycket lättsam nivå, vilket är himla bra om en inte är så insatt i feminism, eller om en helt enkelt gillar lättsam och skojfrisk läsning. För nog är boken rolig. Nog är den fullproppad med referenser till film, tv och litteratur. Och en massa kändisar.
Men jag är kluven. Det här känns inte som min feminism.
Vissa delar gillade jag massor. Som när Moran skriver om skillnaden på strippklubbar och burleskklubbar, på Katie Price och Lady Gaga. Att det inte är själva akten att ta av sig kläderna som är problemet. Att problemet är av vilka skäl det görs. Att klä av sig, sminka upp sig, klä sig i en kort glittrig kjol och höga klackar kan vara svinkul, kreativt, lärorikt och empowering. Att däremot endast göra det för karlarnas skull och uppmärksamheten en kan från dem är en helt annan sak. Detta är Moran väldigt tydlig med och de kapitlen gillar jag (även om jag tycker det finns vissa negativa aspekter med dem också).
Det jag däremot inte gillar är att hon inte problematiserar nog. Jag håller inte med hennes man om att feminism är, eller borde vara, "Everyone being polite to each other". Jag tror inte att det är så enkelt. Jag gillar inte att hon slutar boken med att konstatera att allt hon egentligen vill i livet är att vara "...human. Just a productive, honest, courteously treated human. One of "The Guys" But with really great hair". Jag tycker det är en konstig slutsats. Att konsten att vara kvinna är att vara en av grabbarna, fast med snygg frilla. Typ hej, karlar är ju bäst och jag vill vara sån, det är bäst att ni vill det också.
Moran försöker vara öppen och liksom säga att allt är okej, en får leva som en vill. I kapitlet "Why you should have children" menar hon att barnen är det bästa hon gjort och alla borde föda barn. Det ger en perspektiv på livet, småsakerna spelar inte roll längre, en blir modig, får ett "gigantic set of balls", att föda barn gör en till riktig kvinna från att tidigare varit flicka. Och så känns det säkert. Hon tycker säkert så. Så är det nog för många mammor. Livet blir förändrat och en blir en annan människa. Och så långt är allt okej. Det får en ju tycka. I nästa kapitel skriver hon att en inte behöver skaffa barn om en inte vill. Att vi måste sluta pusha och i princip tvinga kvinnor att vilja ha barn. Sluta fråga "När är det dags att skaffa barn då?", sluta säga "Nog ska du väl ha barn snart". Det är bra att hon tar upp detta och det är en väldigt viktig sak att diskutera. Det är bara det att jag har så himla svårt att tro henne. För det känns verkligen som att hon inte tycker så.
Kapitlet om abort däremot, tyckte jag var jättebra. Sunt, klarsynt och väldigt, väldigt personligt. Hela boken är väldigt personlig och det gillar jag. Den är lättläst och det finns ställen att känna igen sig i. Men också stället jag inte känner igen mig i alls, som allt om hårborttagning och hur jobbigt det är att vaxa fittan så fort en ska ligga med nån, så nu har Moran tröttnat på det och slutat vaxa. Nu gillar hon håriga, fluffiga fittor. Och det är ju himla bra. Det gör ju jag med. Men just hela den här grejen att hon tidigare brukade vaxa hela kroppen men har på senare år kommit på att det kanske hon inte behöver göra och nu har hon slutat. Den grejen känner jag inte igen mig i alls. Så är det på många ställen i boken. Jag tycker hennes slutsatser är ganska okej, men jag kan inte alls känna igen mig i, eller hålla med om, vägen dit.
Alltså, jag vet inte. Jag kanske bara hade för höga förhoppningar? Fast jag tror inte det. Jag tror bara att jag inte gillade den riktigt.
Idag är det söndag och imorgon är det en ny vecka och ibland på söndagar kan jag få känslan av att jag aldrig gör nåt. Då är det ju bra att jag har Instagram som kan berätta att jo, jag gör visst nåt.
Det här är lite av vad jag gjort i veckan:
Jag sitter i en nämnd i Oxelösunds kommun och i måndags var jag på sammanträde. Så här såg jag ut precis innan när jag var på toaletten. Det är alltid en bra idé att gå på toaletten innan för mötena kan vara superlånga och jag dricker alltid mycket kaffe, vilket leder till att jag blir kissnödig.
I måndags tittade jag även på nya avsnittet av Girls. Det var mycket bra och jag gillade speciellt att det kom ett litet svar på all kritik som förra säsongen fick ang extrem vithet.
I tisdags var Daniels mamma här på lunch och vi gick en skogspromenad. Den som nog var mest peppad på det var Blixten. Att springa i skogen i snö tycker han är väldigt roligt.
Jag hade på mig en mintgrön blus.
En morgon var det iskallt, men soligt och fint. Då är det lite lättare att gå upp. Men svårare att vara ute. Både jag och Blixten frös halvt ihjäl i kylan.
Samma dag drack jag äpplejuice ur glas jag fått efter min gammelmormor, det vill säga min pappas mormor.
En dag tog jag på mig de här kläderna. Jag tycker en paljettkavaj passar utmärkt mitt i veckan.
Och så läste jag ut Silver Linings Playbook, den första bok som jag läst på plattan. Det fungerade himla bra att läsa på den tycker jag. Nu ska jag bara hitta en annan bok att ladda ner på den.
Jag köpte ett nytt nagellack som kommer från Isadora och i färgen Mother of Pearl. Det är ljust lilarosa skimmer och alldeles fantastiskt. Det funkar fint ensam, då blir naglarna lite magisk lilaskimmriga, men det blir allra bäst ovanpå ett annat lack.
I fredags var jag och handlade och kom hem med nästan inge mat men massa godis, chips, läsk och glass. Precis som det ska vara på en fredag.
I lördags, alltså igår, var jag, Daniel, mamma och Gustav och hundarna hemma hos mormor och morfar och åt lunch. Semmeltårta blev det till efterrätt. Så. Himla. Gott.
Igår kväll var min lillebror Gustav hemma hos mig och vi gjorde de godaste fläder/äppledrinkarna nånsin!
Igår fick jag antagningsbeskedet på posten och det verkar som att jag ska börja plugga igen. Jag har pluggat ganska så mycket i mina dagar, så egentligen är det inget nytt. Men det känns nytt. De senaste åren har jag bara pluggat distans vilket betytt att jag sluppit träffa människor och det har varit helt perfekt för mig. Nu ska jag gå i en klass och sitta med grupparbeten och gud vet vad. Men det blir nog kul det med. Förhoppningsvis är folket ganska okej och förhoppningsvis är det ganska så lätt.
Det ska bli så himla skönt att göra nåt om dagarna. Jag är så trött på att vara arbetslös. Jag kommer visserligen inte att få någon inkomst nu, men jag är inte sysslolös längre. Och det är värt ganska mycket.
När jag är klar kommer jag att vara utbildad till ett helt nytt yrke. Det känns ganska häftigt faktiskt.
Har ni sett Modern Family så vet ni vem Stella är, och har ni det inte så är hon den coolaste lilla franska bulldoggen nånsin.
Jag vill att hon ska vara min hund. Vilket ju tyvärr är lite omöjligt pga att hon är en Hollywoodhund och det finns bara en av henne. Inte bara det att franska bulldoggar är urfina, Stella är så himla ball. Tjock och busig och lite halvt självmordsbenägen. Och alldeles urgosig. Den bästa scenen med henne är när hon får renhorn i julklapp.
Jag tror att hon och Blixten skulle bli superbra kompisar. De skulle liksom komplettera varandra.
När Stella har sprungit bort är Cam och Gloria ute och letar efter henne och detta händer givetvis:
När jag var på en loppis för nåt år sedan hittade jag längst bort i ett hörn under en massa skräp en fin, gammal utgåva av The Hobbit. Den var helt ny och alldeles oläst. Jag inte överförtjust i Tolkien, men jag köpte den till min man. Han gillar ju sånt. Nu när jag sett filmen så tänker jag att det kanske vore spännande att läsa boken också. Alla som jag frågar säger att jag borde läsa den, men problemet är att typ alla av dem är supernördar. De är ganska långt ifrån objektiva.
Den är ju inte så tjock och borde gå ganska fort att läsa, men jag är rädd att jag ska tröttna mitt i nånstans när jag inte kan skilja dvärgarna åt pga alla har typ exakt samma namn.
Ett annat problem är ju att jag kanske kommer gilla filmen mindre om jag läser boken. Tänk om de inte stämmer överens? Det vill jag ju inte råka ut för.
Jag har varit någons hustru sedan november, men det konstiga är att det inte är konstigt. För helt ärligt så är det ju ingen skillnad. Det är ingen skillnad på mig och det är ingen skillnad på vårt förhållande. Allt vi gör, allt vi känner, hur vi har det hemma - allt är precis som det var innan. Därför kändes (och känns) det väldigt konstigt när folk, arbetskamrater och bekanta, gratulerade oss till giftermålet. Det kändes ju liksom på låtsas. Ibland kan jag liksom glömma att jag är gift. Det är en sådan himla stor grej på vissa sätt och på andra så är det bara ett par papper vi skrivit på och fått godkända av staten. Men nu är jag inte rättvis. Inte sanningsenlig. För om jag jämför med mitt liv tidigare så är det en jävla stor skillnad. Så stor att jag knappt kan tro det är sant.
Om någon hade sagt till mig när jag var 16 att "om tio år då kommer du vara gift med en alldeles fantastisk man som också är din bästa vän", då hade jag aldrig trott på't. Inte en chans. Jag kunde inte ens drömma om att ha ens en pojkvän när jag var 16 eller 17, eller 18, för den delen. Jag var inte ens nära. Jag var inte ens intresserad av det. Av att vara ihop. Jag trodde det var omöjligt, så därför brydde jag mig inte. Det kändes verkligen som en omöjlighet. Att jag skulle träffa någon som jag ville dela allt med. Hela livet. Hela mig. Det bra och det dåliga. Och nu, tio år senare, så är det så naturligt. Så självklart. Så himla konstigt.
Jag var ju hon som ljög om att hon var kär. För det skulle ju alla vara. Kära i nån alltså. När jag var runt tolv så fyllde Petra år och hon firade sin födelsedag i ett gammalt hus som en massa tjejer sov över i. Vi spelade spel och berättade spökhistorier och grejade med smink och allt vad vi gjorde. Bland annat så satt vi i en ring och alla skulle berätta vem den var kär i. Jag var inte kär i någon. Absolut ingen. Så jag ljög. Hittade på nåt namn. Sade Kalle eller Johan för det var det flera som hette så ingen skulle kunna lista ut vem jag menade. Eller inte menade. Så här i efterhand undrar jag om fler också hittade på? Eller vad verkligen alla kära i nån? Jag var aldrig det. Jag var förtjust i killar ibland. Det var jag. Ingen på mellanstadiet dock. Nog kunde jag tycka att det var lite konstigt att alla andra var ihop med varandra och bildade par och det var liksom inget som jag var intresserad av. Jag fattade liksom aldrig grejen. Sen kom högstadiet och visst fanns det killar jag gillade. Om de gillade mig har jag ingen aning om. Jag gjorde inget åt saken och det gjorde inte de heller. Men det var aldrig nån jag var kär i. Aldrig nån jag verkligen fastnade för. Jag började i gymnasiet i ny klass och visst fanns det killar där som jag gillade lite extra. Vissa människor fastnar jag för. Både killar och tjejer. Det har jag alltid gjort. Det gör jag fortfarande. Vissa människor gillar jag instinktivt. På direkten. Det är nåt speciellt med dem. När jag var ung tror jag att jag misstolkade detta som kärlekskänslor. Det är det inte. Vissa människor gillar jag bara extra mycket. I vart fall så fanns det flera sådana i min gymnasieklass. Men ingen som jag var kär i. Ingen som jag ville vara ihop med. Jag hånglade med någon för första gången på min student. Och det var inte för att jag gillade honom. Det var för att jag ville hångla. Efter det så hånglade jag med ganska många. Bland annat de flesta killar i mitt kompisgäng. De killarna i mitt kompisgäng som jag inte hånglade med hade tidigare berättat att de var kära/förtjusta i mig. Och de ville jag ju inte hångla med såklart. Då kunde de ju tro att jag gillade dem tillbaka. Och det gjorde jag ju inte. Jag gillade ingen.
Tills jag träffade Daniel. Eller träffade och träffade. Vi hade väl vetat vilka vi var ganska länge, vi hade många gemensamma vänner. Jag gillade honom så mycket att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag avskydde det. Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Och han gillade mig tillbaka. Lika mycket. Kanske mer. Det var det värsta. Att han ville ha mig. Ville vara ihop med mig. Så han lät det aldrig vara. Att han visste att jag gillade honom. Att jag inte kunde dölja det. Det var så otroligt jobbigt under en period. Och jag hanterade det inte särskilt bra. Så här i efterhand. Men det var det enda sättet jag kunde hantera det på. I februari 2006 satt vi i en avstängd bastu, bara vi två, och han ville att jag skulle säga det. Ville så gärna. Att jag skulle säga att jag gillade honom tillbaka. Men det var så svårt. Jag har aldrig varit en öppen person. Alltid stängd. Som en liten mussla. Jag hatar att prata känslor. Att vara känslomässig. Öppen. Så knäppt ändå att det faktum att jag tvingade mig själv att vara det med honom har förändrat mitt liv.
Och nu är det 2013 och vi har varit man och hustru i ett par månader och jag har aldrig varit lyckligare.
Vissa färger och nyanser av nagellack kan jag bara inte motstå. Så var det när jag såg den här lilla flaskan när jag var på apoteket (så himla konstigt att apotek säljer nagellack?!). Sienna Red heter färgen och märket heter Mavala.
Den här färgen är svår att beskriva. Eller ganska lätt. Röd är det ju, det ser ju alla. Men det är en riktigt speciell röd. Väldigt långt ifrån knallig tomatröd eller tomteröd. Det är en matt och murrig röd. En höstig, indianröd färg. En väldigt vintrig röd. En mycket speciell och fin färg är det i alla fall.
Vissa dagar har jag ingen energi alls. Jag har ingen lust med nåt. Idag var en sån dag. Plus att det var för kallt för att vara ute och det är ju utomhus i friska luften som jag brukar få energi. Typiskt. Då tar jag på mig en stor, grå tröja och längtar tills jag får gå och lägga mig.
Det är inte ovanligt att jag blir gråtfärdig och känslosam när jag tittar på tv (eller film). Jag gråter till Extreme Home Makeover, Oprah, allt med Trinny och Susanna och så vidare. Det är så himla fint ju. Fint och sorgligt.
Just nu gråter jag till det här:
En dokumentär som heterGravida bakom galler som finns på SvtPlay (i 28 dagar till). Så sorglig.
Jättemånga som kommer till det här fängelset, i USA givetvis, är gravida. De har startat ett nytt program där kvinnorna får bo med barnen (som de fött i fängelset) på en särskild avdelning. Men alla får inte plats där. De som ska bo där får inte ha någon våldsam bakgrund. Så Iesha, till höger på bilden, får inte bo där med sitt barn. Hon fick lämna honom ifrån sig inom 24 timmar efter förlossningen. Hon sitter inne för misshandel och därmed räknas hon som våldsam. Hon levde i en våldsam relation med en man som slog henne konstant. Efter ett tag fick hon nog och knivhögg sin kille, och det är det hon sitter i fängelse för. Så himla sorgligt. På fängelset har de kurser så att kvinnorna ska lära sig vad kärlek är och inte bli ihop med sviniga killar som slår och våldtar dem. Bara tanken på att de inte vet vad som är kärlek och måste gå i kurs för att lära sig det.
En annan är inne på sin åttonde graviditet. Tre av barnen är bortadopterade och resten bor hos annan familj. Två av graviditeterna slutade i missfall. Och nu är hon gravid igen. I fängelset. :(
Ni vet den här scenen i high school-filmer när någon pekar ut alla olika grupperna på skolan för en som är ny på skolan?
Alltså den här scenen:
Jag älskar den typen av scen. Den är, som synes, med i Mean Girls, men den finns med i massvis av high school-filmer. Jag önskar att någon hade berättat läget i min skola för mig när jag började högstadiet eller gymnasiet. Eller, om jag hade varit en av de som blev beskrivna, undrar vilket gäng jag hade varit med i? Fast det vet jag väl, i och för sig.
I 10 Thing I Hate About You är en sådan scen också med, 3.28 in i det här klippet:
Töntarna, nördarna och de snygga och populära finns väl på varje skola. Cowboysgänget fanns inte på min skola, kan jag säga, men det fanns många andra konstiga gäng. Kristna Gruppen, bland annat.
Den kanske bästa "peka ut alla gängen"-scenen är den från Disturbing Behavior. Tyvärr kunde jag inte hitta den på video, så det blir i textform. Gavin och U.V berättar för nykomligen Steve om läget på Cradle Bay High:
Gavin: It's a class system here at C.B High, Stevie Boy. Check it out. There you got your motorheads, car jocks. All the world's a gasket and a lube job and a pack of Luckys. Music of choice: Posi-traction overdrive, classic rock. Skynard, The Allmans, Bruce. Drug of choice: Beer, Miller Genuine Draft. Keggers can't be choosers.
U.V: Freaks who fix leaks.
Gavin: Over here you have your microgeeks. Nerds, whiz kids and various other bottom feeders. Music of choice: The sound of an Apple PC booting up. Drug of choice: Stephen Hawking's "A Brief History of Time" and a cup of jasmine tea on a Saturday night.
U.V: Freaks that go squeak.
Gavin: Over there you have your skaters. Riffin', ragin' kids and their ramp tramps. Baggy pants, Dickie wools, doing 50-50 grinds with a gnarly grab finish on a homemade halfpipe in the woods. Music of choice: The wack of a hacky sack. Drug of choice: Ecstasy, E-tab. Baby, longer lovin' through science.
U.V: Freaks in sneaks.
Gavin: Here's where it gets really nasty. Lorna runs with that group there, the Blue Ribbons.
Steve: What's that?
Gavin: It's a community group of good kids. Have bake sales, car washes. Kiss a lot of adult sphincter.
U.V: Blue Robots.
Gavin: Here, here. Those three guys: Cradle Bay's answer to Manson, McVeigh and O.J. Trent Whalen, Andy Effkin, Robby Stewart.
U.V: I bet you didn't know that toast came in three flavors.
Gavin: This groups music of choice: The hum of perfection, the buzz of ambition. Drug of choice: Life, the pursuit of clean living at the expence of all who sniffle at the hem of their gowns.
U.V: Freaks, so chic.
Gavin: Then you got kids like me and U.V here. Lames who like our metal heavy, our Marlboros light. Music of choice: Harvester of Sorrow, Language of the Mad. Drug of choice: What do you got?
U.V: Freaks all week.
Gavin: That's it. Lesson over. Class dismembered. Welcome to Cradle Bay High, Stevie Boy. Welcome to my nightmare.
I helgen tröttnade jag på att min lugg blivit så lång så jag gick in i badrummet och satte saxen i den. Jag gillar ju att ha en riktig pannlugg. Det är alltid skönt när jag lyckas få den åtminstone aningens rak. Då blir jag glad på mig själv. När jag tar det lugnt och liksom lite i taget. Oftast är jag ganska härschig, men erfarenhet har lärt mig att lugn och sans är bäst vid luggklippning.
Toppen (fult ord, förövrigt, det påminner mig om när jag gick i mellanstadiet och knappt hade bröst och då bar underkläder som hette "topp") jag har på mig idag kommer från Monki och kostade 40 kronor. Nedsatt från 200 kr. Det är ett fynd om du frågar mig. Och jag älskar ju ett bra fynd.
Vi gifte oss en kylig novemberdag förra året och jag har redan visat bilderna från själva kalaset, ifrån gästernas synvinkel. Vi placerade nämligen ut en massa engångskameror som gästerna fick roa sig med. Men vi hade en fotograf där också. Hon tog tjusiga porträttbilder på oss.
Jag kände mig så himla fin i min klänning. Den är helt klart det vackraste plagg jag burit.
Blixten var ju också med på porträttbilderna, såklart. Men han fick inte vara med under vigseln eller festen, han fick leka hemma hos en hundvakt istället.
Vigseln var i Gamla Oxelösund, som ligger precis mitt emellan hamnområde och skärgård. Åt den här hållet är det mer hamn, kranar och stora skepp. Jag älskar att vi valde att ha industri som bakgrund, kontrasten mellan skir brudklänning och hårda hamnen är så fantastisk.
Men åt det här hållet är det skärgård, röda stugor och en liten fyr. Himla fint det med ju.
På den här bilden får jag en puss på varsin kind av min man och vår underbara toastmaster.
Min fina Daniel.
Alla bilder är tagna av Veronica Johansson, VeraPhoto.
