Min hjärna motarbetar mig

Idag är jag klädd i en stor, svart tröja med fluffiga axlar. Vissa dagar vill jag bara gömma mig i nåt stort och det här är en sådan dag. Det här med tenta alltså. Tänk om man bara kunde strunta i tentan. Bara plugga för att det är roligt och man lär sig massor. Och sedan kan man få lite uppgifter och inlämningar och uppsatser och så vidare. Men INGEN TENTA! Jag har alltid varit en sådan person som blir meganervös när det kommer till tentor. Och prov och redovisningar och alla typer av uppträdanden och framträdanden där man ska visa sin kunskap. Jag hatar't helt enkelt. Blir så otroligt nervös och stressad. Även fast jag aldrig i hela mitt liv fått underkänt. Eller jo, en gång i sjuan hade jag ett prov i svenska som jag faktiskt inte klarade. Och jag tror det var nåt kemiprov i trean i gymnasiet som jag inte fick så bra på, men halva klassen fick göra om det provet, så det känns inte som det gills (hallå, vi gick Samhäll, inte brydde vi oss om kemi!). Men annars. Jag brukar alltid klara tentor. Förra tentan i linguistics (samma ämne som jag har tenta i nu på torsdag) fick jag A på. Så helt usel kan jag ju inte vara. Så varför kan min hjärna inte bara fatta att det nog inte är så farligt med tentor. Att det här har jag ju pluggat hela kursen och om jag hängt med någorlunda borde jag ju i alla fall få godkänt på tentan. Kan man tycka. Men min hjärna vägrar fatta. Den bara gör mig meganervös. Och stressad. Plus att jag är nervös för att inte ens hitta till lokalen. För jag pluggar ju nämligen på distans. Då får man tenta off campus, på en lokal man bokat själv. Tänk om jag inte hittar dit? Tänk om Eniro (eller hela internet) ligger nere när jag i panik vill kolla kartan på min mobil? Tänk om jag går vilse i Nyköping, staden jag varit i ungefär en miljon gånger, och hittas om tre dagar naken och utsvulten i en rännsten?! Alla dessa scenarion bygger min hjärna upp. Det kan ju faktiskt hända, säger den. Tänk på det. Bli lite nervös nu. Jäkla hjärna att motarbeta mig.