Hugo

Idag såg jag en film. Ja, på förmiddagen, kan ni tänka er. Det var till och med fint väder ute. Vilken skam, va. Men det var en jättefin film, nämligen Hugo. Den utspelar sig i Paris, precis emellan världskrigen. Men det vet de såklart inte. De tror ju att The Great War är över och det kommer aldrig bli krig igen. Men i alla fall. Paris i filmen är exakt sådär romantiskt skimrigt som man vill att Paris ska vara.

Hugo, alltså huvudpersonen, är en grabb som bor på en tågstation. Människor som arbetar på stationen på olika sätt har de andra rollerna. Bland annat finns det ett stationsbefäl som har en himla härlig hund (det är de två som tar ett bad ihop på bilden under). De försöker fånga Hugo, för att lämna honom till ett barnhem. Hugo är nämligen föräldralös. Det enda han har kvar efter sin pappa är någon form av mekanisk robot. Den har han länge försökt laga. Han träffar en kompis och de två försöker lösa mysteriet med vad hans automaton (alltså, den där roboten) har gemensamt med hennes gudfar.

Det är många härliga hundar med i filmen, vilket jag uppskatta väldigt mycket. Hundar är ju liksom bäst! Den här filmen är helt klart barnanpassad och jag kan tänka mig att även de gillar hundarna. Och stationsbefälet. Han har en ramlahumor som antagligen kidsen gillar. 

Filmen har en himla söt och lite magisk känsla, fast det är liksom ingen magi med. Vissa scener är hur mysiga som helst och gör att jag tänker, gud, så mysigt det skulle varit att levt på 30-talet.