Idag var jag, Daniel och Blixten ute på en superlång promenad. I flera timmar gick vi och njöt av solen. Så himla härligt. Blixten fick springa av sig rejält och jag och Daniel fick bli riktigt trötta i benen. Halvvägs tog vi en vattenpaus för Blixten hemma hos min pappa (själv tog jag en paus för en Starbar-choklad), sedan orkades resten av vägen hem. Vi handlade mat till middagen på vägen också, så himla bra att kunna göra allt på en gång. Dock mindre bra att jag fick bära den köpta maten, som till stor del bestod av tunga potatisar, i min Kånken resten av vägen hem.
(Jag går ju ofta promenader i skogen och på avskilda vägar. Jag har många gånger tänk den bisarra tanken att jag nog antagligen någon gång kommer att hitta ett lik. En död människa. Jag har tänk denna tanke så ofta genom åren att jag i princip är beredd på det varje gång jag går ut. Det är ju inte alls ovanligt att hundägare som går i skogen hittar undangömda lik som blivit mördade av någon ond person. Eller folk som tagit livet av sig och hänger ifrån någon gren. Det låter ju helt sjukt när jag skriver det, men det är dagens sanning. Jag är alltid redo, liksom. Redo för döden. För att ringa polisen och vara med i lokaltidningen. Så grotesk tanke, egentligen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar