En hårribel historia

Nej, nu överdrev jag i rubriken. Det hela var inte särskilt horribelt. Ganska underbart till en början, superjobbigt i mitten och himla härligt i slutet. Vad, tänker ni? Jo, min resa från att vara diskvattenblond till att bli rödhårig till att bli blond igen. Det var en lång resa, men jag ångrar den inte.
Jag älskar att färga håret. Mitt hår har varit i en massa olika färger. Alla nyanser av blont och brunt, till allra mörkaste brunsvart. Och morotsfärgat mitt emellan. I början av mars förra året bestämde jag mig för att bli rödhårig. Riktigt rödhårig. Ariel-style. Givetvis gjorde jag nästan all färgning själv hemma. För sådan är jag. Jag är inte en sådan som går till en salong. Icke. Kan man göra det hemma, bör det göras hemma. Det är ju så fantastiskt mycket billigare.

Såhär såg jag ut innan jag färgade det rött. (Bilden är ju inte den läckraste nånsin på mig, men det är ju håret vi ska titta på). Det var första gången på många, många år som jag hade min naturliga hårfärg. Helt ofärgad. Bara vanlig råttfärg.

Efter färgningen såg jag ut såhär. Det tog två eller tre burkar/tuber av färg (som egentligen var toning) och

sedan blev det megarött.

Färgen släppte ganska fort i längderna och blev mer ljusrött/brunt. Mitt på huvudet satt det dock som berget.

Jag färgade om ett par gånger, för jag ville ju verkligen ha det superrött, för det var ju därför jag färgade det. 

Jag fick fort en synlig utväxt, antagligen för att jag var så ljus under, och vid Valborg såg det ut såhär. Mycket tråkigt. Det ser alldeles hemskt ut, jag hatar utväxt. Det är ungefär nån gång här som jag tröttnar rejält på det röda och bara vill bli av med det. Jag orkar inte färga håret varannan vecka (det var ungefär det som behövdes för att underhålla det röda).

 Jag pallrade mig iväg till en frisör, men hon ville inte göra nåt åt det. Hon trodde det skulle bli både snyggare och bättre om jag väntade lite och lät det solblekas. Nu var det ju maj och förhoppningsvis skulle solen börja bleka håret fort.

Men eftersom jag hatar att vänta så gick jag till en annan frisör och fick en tid typ två veckor senare. Då slingades hela håret och jag blev randig i min lejonman. 

I juni var jag fortfarande randig och ännu mer urblekt. Här tyckte jag nästan att jag var blond. Det tycker jag inte nu när jag kollar på bilden.

Nån månad efter frisörslingningen, så gjorde mamma en hemmaslingning på mig. Då blev jag ännu blondare, men det drog ju åt det gula hållet såklart. Och hade en konstig utväxt, som inte riktigt syns på den här bilden.

 Efter det var jag så otroligt sugen på att bli blond igen, verkligen blond, inte blond med röd/orange slingor och konstig utväxt, så jag slängde i en blondering hemma en kväll. Inga slingor, utan en riktig blondering. Resultatet blev blont. Dock gultblont, men sånt är livet. Jag köpte silverschampoo och motarbetade  det gula på alla sätt jag kunde. Silverschampoo hade jag förresten använt hela sommaren. Jag tvättade håret med det varje gång jag tvättade, plus att jag smetade in det som en behandling och lät det sitta kvar i nån timme.

 Lite såhär blev det då. Så småningom. Här är det september.

Och sen såhär. På den här bilden är det början på oktober, och mitt hår är ju betydligt blondare än tidigare. Och inte lika gult heller. Mycket bra.


Och nu, i mars, ett år efter första röda färgningen, ser mitt hår ut såhär. Blont och kortklippt. Det kan behövas att kapa av en del av håret efter en sådan intensiv blonderingsperiod.

Efter allt det här kan jag säga att det var kul att vara rödhårig. Men jag fullkomligt älskar ju att vara blondin. Jag vet inte varför jag om och om igen får för mig att färga håret i någon annan färg. Så himla dumt. Det är antagligen för att jag älskar förändring så mycket. Jag borde lära mig att bara klippa det i någon rolig frisyr eller nåt och inte hålla på och färga det. Jag tyckte jag var superfin som rödhårig, men det finns verkligen inget fulare än ljus utväxt under mörkare hår. Usch. Därför ska jag lova mig själv att aldrig färga det mörkt igen. Aldrig. 

Puh. Hoppas jag håller det löftet.