Carnage

Igår såg jag filmen Carnage av Roman Polanski. Först var jag inte så peppad på den, då jag trodde att det skulle vara ett tragiskt drama av något slag. Men det var det inte alls. Det var ett ganska komiskt drama. Nancy och Alan åker hem till Penelope och Michael för att prata om det som skett mellan deras 11-åriga söner. Föräldraparen känner inte varandra sedan tidigare. Nancys och Alans son har slagit till Penelopes och Michaels son med en pinne. I ansiktet. Så att han tappade två tänder. Detta måste givetvis redas ut. Vems fel var det? Vem av pojkarna är offret och vem är förövaren? Hur ska de bli sams igen? Och så vidare. Hela filmen utspelar sig i Penelopes och Michaels vardagsrum, under en eftermiddag. Och det liksom urartar. Nancy och Alan vill bara vara kvar en kort stund, men av olika anledningar kommer de aldrig iväg. Det finns ju så himla mycket att prata om. Så himla mycket att säga.
Jag hade visserligen noll förväntningar på filmen, men jag tyckte den var superbra. Kate Winslet och John C. Reilly är sedan länge två favoriter hos mig, men alla skådespelare i filmen är ganska fantastiska. Det är så skönt att se en sådan här film någon gång ibland. Annars är det så himla mycket action och storfilmer och de måste hända så mycket hela tiden. I Carnage händer ungefär inget. Men samtidigt precis allt.
Det är också med en bra sidostory med ett marsvin i filmen.

Kate Winslet som Nancy.

John C. Reilly och Jodie Foster som Michael och Penelope. 

Christoph Waltz som Alan och så Nancy igen. 

Tre av fyra skådespelare är Oscarsbelönade och den fjärde (John C. Reilly) har varit nominerad. Helt okej skådespelarensemble om man säger så.