Okej, beundrar kanske är att ta i. Eller så är det inte det. Men i alla fall. Efter att ha sett Lily Allens dokumentärserie (Lily Allen - From Riches to Rags) har blivit lite nykär i henne. Hon verkar vara en så fin person. Jag beundrar hennes sätt att vara. Så öppen. Så modig.
Även fast det är en kamera framför ansiktet på henne. (Kanske därför? Men det tror jag inte, jag tror gott om henne).
Hon grät öppet och tokskrattade öppet framför kameran (ni vet tokskratta, när man låter hjärtat tala och skrattar så tårarna rinner och ansiktet är helt rött och förvridet av glädje). Hon sade korkade saker och smarta saker. Och när hon sade något knäppt så kunde hon skratta åt sig själv, istället för att skämmas och tycka att man är dum. Hon var sig själv, helt enkelt. Hon var alldeles öppen med vem hon var. Och hur hon var.
Jag beundrar henne för att hon kan vara så öppen. Jag önskar att jag kunde (vågade!) vara mer så. Jag jobbar med det varje dag, men det är svårt. Jag är en väldigt privat person. En ganska stängt person. En mussla, om man så vill. Men jag trivs inte så. Jag önskar att kunde vara mer öppen. Mer mig själv, i alla situationer. Jag känner mig ofta konstlad. Istället för att vara mig, så är jag som jag tror att andra vill att jag ska vara. Jag önskar att jag kunde skratta mer åt mig själv, och inte ta misslyckanden och problem av olika slag så hårt.
Jag beundrar Lily Allen för hennes mod och hennes öppenhet.
(Bilderna kommer från Lily Allen - From Riches to Rags)
2 kommentarer:
Svar: Åh visst är den, finns att köpa på H&M!
Så glad för Lily Allen att hon fick ett barn till slut ;)
Åh, tack för instruktionerna! Men jag är ju alldeles efter men, men - det löser jag! Får väl vara efter om inte annat :)
Skicka en kommentar