Lucka 23 - Berätta om ditt bästa julminne

Mitt bästa julminne är den julen som jag och min lillebror blev övertygade om att tomten, jo han måste finnas på riktigt.
Det var för kanske 13 år sedan (ungefär) och både jag och Gustav hade nästan slutat tro på den där tomten. När julafton infann sig befann vi oss hemma tillsammans med våra föräldrar och den närmsta släkten på min mammas sida. När pappa sade att han skulle gå och köpa snus (precis samma sak som han sade varje julafton) blev vi övertygade om att det ju inte fanns någon tomte, utan att det var pappa som klädde ut sig. Och mycket riktigt, ungefär fem minuter senare knackade det på dörren. Fast knacka är att underdriva, det var någon som bankade på dörren. Både jag och min lillebror blev lite skrämda, men vi visste ju att det egentligen var pappa. Någon gick och öppnade och tomten steg in, alldeles klädd i grått, inte alls den klassiska röda dräkten. Han skrekfrågade om det fanns några snälla barn hemma. Och om barnen inte var snälla, skulle han slå dem med sin käpp. För barnen skulle det vara pli på.
Aningens rädda blev vi, men vi var fortfarande övertygade att det var pappa. Döm om vår förvåning då pappa, en minut senare, kliver in genom dörren, nöjd och glad för att affären var öppen och han fått sitt snus. Jag och Gustav tittade båda två på morfar, men han satt på samma plats i soffan som han haft hela kvällen. Om det varken var pappa eller morfar som var utklädd till tomte, då bara måste det ju ha varit den riktiga tomten.
Vi levde i flera år efter detta tillfälle i tron att det var den riktiga tomten som varit hemma hos oss den julaftonen. Efter att vi förstått att det kanske inte finns någon tomte, visste vi fortfarande inte vem det varit som klätt ut sig. Vi fick reda på, bara för ett par år sedan, att det faktiskt hade varit vår farbror som var den elaka tomten det året.

Det är ett sånt himla fint minne. Den julen jag och min bror började tro på tomten igen.