Jag gillar att vara själv. Jag behöver det. När jag har varit runt människor under lång tid, längtar jag efter att vara själv. Göra saker själv. Vara hemma själv. Gå runt i pyjamas och städa och laga mat och pyssla med saker. Själv. Jag tycker om att läsa och skriva och blogga och titta på film. Själv.
Men jag hatar att vara ensam. Jag tyckte inte om det när jag var liten och jag tycker inte om det nu. Jag ogillar att vara ensam hemma. I en tom lägenhet. Jag hör ljud överallt. Jag är övertygad om att någon är i lägenheten. Eller något. Jag ser skumma, smala typer smyga runt hörn. Krypa runt hörn. Människor eller varelser som kryper är ungefär det värsta jag vet (inte bebisar då, men vuxna, sådana som kan gå). Eller så är det djur. Svarta pantrar som väntar på att attackera mig. Som är i rummet bredvid och bara väntar på att hoppa fram. Tur att jag bor på tredje våningen. Mindre risk att en mördare tar sig in genom fönstret. Eller tjuvar. På markplan kan ju vad som helst ta sig in i lägenheten eller huset. Jag gillar inte att vara ensam. Jag har väldigt svårt att känna mig trygg när jag är ensam. Men jag gillar att vara själv. Sköta mig själv. Ligga med en ansiktsmask med händerna insmorda i olja och kolla på någon dokumentär. Inte behöva vara så social. Själv men inte ensam.
3 kommentarer:
jag är likadan!
Svar; Tack så mycket! Och jag håller med dig, skönt att sköta sig själv, vara själv, men inte ensam.
Tack söt.! Jag gillar också att vara ensam, ibland tappar jag dock balansen och vill bara vara ensam för det är så skönt. Och ibland vill jag bara vara ute och träffa folk. Men det är verkligen skönt när man hittar balansen.
Skicka en kommentar