Väx då, för tusan!

Det känns som att jag alltid har axellång hår eller kortare. En permanent page. Men det är ju faktiskt inte helt sant. Jag har långt hår ibland. När jag har tålamod nog att spara ut det (eller inga pengar att gå till frisören för).
Sommaren 2009 hade jag något som för mig är skitlångt hår. Det kanske inte ser mycket ut för andra, men jag är van att knappt kunna få upp det i en hästsvans. När håret såg ut som det gör på de här bilderna, då kunde jag slänga upp det i en knut mitt på huvudet helt utan ansträngning. Jag kunde känna det fladdra längst ryggen när det blåste. Det fick chans att bli tovigt (vilket det aldrig annars blir).

De här två bilderna fån 2009 är min målbild just nu för hur jag vill ha mitt hår. Jag vill ha långt hår igen. Även om det kommer att ta ett år. Nästa sommar. Då jäklar ska det vara under axlarna. Lite slängande sådär. Det enda som är dåligt när mitt hår är långt är att det är så förbaskat platt. Det är det ju annars också, men det syns inte lika tydligt. Men jag får embracea min inre Gwyneth. Hennes hår är långt som tusan och ännu plattare än mitt. Och det är ju görsnyggt.