Jag älskar det faktum att det är maj och att himlen var alldeles blå i morse när jag var ute med lillvalpen och att det var soligt och varmt. Jag hade på mig ett par svarta jeans (det har jag fortfarande) och solen liksom brände bak på låren i det svarta tyget. Så himla härligt.
Dock älskar jag inte pollenallergi. Det är så förbaskat jobbigt. Det kliar i mina ögon konstant, snoret rinner och det kliar i min hals. Inte alls trevligt. En kan tycka att jag borde vänja mig efter alla år, men det gör jag bara inte. Det är lika jobbigt varje gång.
När jag och Blixten var ute och gick i morse såg vi en tomt där det hängde fem harar. Så himla fint. Det huset med den tomten skulle jag vilja bo i. Tänk om de är där varje morgon, vilket fint frukostsällskap.
En annan grej som hände på promenaden var att vi träffade en pappa med ett barn i en vagn. Barnet tyckte Blixten var söt/rolig/intressant (det brukar barn tycka) och pekade och sade "Titta!". Pappan svarade med att säga "Ja, titta, en vovve". Vem säger så? En vovve? Det heter ju hund. Eller valp. Jag gillar inte grejen med att prata "barnspråk" med barn. En kan prata som en vuxen. De förstår ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar