Den här lilla serierutan av Nina Hemmingsson (som är asbra!) såg jag för första gången för flera år sedan. Jag var nitton eller nåt sådant och jag hade aldrig sett något som stämde in på mig själv så bra. Jag började nästan gråta när jag såg den, för det var ju exakt precis så jag själv kände det. Nordeuropas mest kompakta mörker, så var det. Det spelade ingen roll vad folk sade eller gjorde, hos mig var det ändå bara en stor svart klump av mörker i magen. Jag sparade den här serierutan på min dator och där ligger den kvar än idag.
Häromveckan såg jag den här rutan igen. Jag hade nästan glömt den. Och det gjorde mig så himla glad. Jag kan inte all relatera till den här rutan längre. Jag minns att jag kände att den stämde in på mig förr, men jag kan inte minnas hur jag kände då. Jag kan inte minnas känslan av bara, bara mörker. Att aldrig vara glad. Att aldrig må bra.
Hos mig är det bara ljus nu. Inget mörker är kvar. Och det känns så himla fantastiskt.
1 kommentar:
Myskorv
Skicka en kommentar