I slutfasen

Idag har jag slitit med min C-uppsats. Varför är det så att det liksom känns slitigare ju närmare slutet jag kommer? Så är det alltid när jag skriver uppsats. Att slutföra blir det jobbigaste av allt. Istället för att bara trycka gasen i botten och bli färdig någon gång, så går det supertrögt. Kanske för att jag vet att jag ju kommer vara klart snart. Jag vet att om lite mer än en vecka så är det inlämning och efter det opponering och då måste jag vara klar. Då kommer jag vara klar. Så är det ju bara. Jag har ju inte särskilt mycket kvar att göra så troligtvis är jag färdig då. Bara för att jag vet det så känns det i mitt huvud som att jag är klar nu. Som att jag redan är färdig. För att jag ser mållinjen. Det är så nära nu. Som är i princip klar är samma sak som klar. Jag tror att motivationen börjar närma sig slut. Ju mer sol och fina dagar det är, ju mindre lust har jag att sitta vid datorn och skriva. Fast det är ju inte ens särskilt mycket skrivande kvar. Det är mest fixande. Pusslande. Få att i rätt ordning, på rätt plats. Byta några ord och ändra några meningar. Skriva om. Lägga till och ta bort. Jag önskar att jag var en person som bara gjorde det. Som bara tog tag i saker. Tog tjuren vid hornen och aldrig sköt upp nåt. Men det är ju bara inte jag. Jag kommer att sitta enda till sista dagen och svettas (eller näst sista, i all fall, jag brukar ha en dag till godo). Och egentligen har jag ju inte så jättemycket emot det. Det har ju alltid fungerat innan. Fungerat väl, till och med. Så förhoppningsvis gör det det den här gången också.