Hundmamma

Blixten och jag i november när han var en liten skrutt.

Nu har jag varit hundmamma i ungefär ett halvår och herre min påve, det är verkligen det bästa någonsin. Jag kan inte fatta att jag väntade så länge med att skaffa hund. Hundar är ju någon av det bästa som finns. De är roliga och knäppa och söta och alldeles underbara. Alla borde ha en hund.
Jag kommer ihåg när vi hämtade honom och åkte hem i bilen för första gången. Hur jag älskade honom från allra första början och hur rädd jag var att något skulle hända den lilla korven, han var ju så liten och oskyddad. I början var jag hemma på heltid med Blixten. Bara han och jag, hela dagarna. Vi gick ut stup i ett för att undvika olyckor inomhus och jag fick bära honom ner för alla trapporna, det är klart att en inte kan gå i trappor när en är liten. På nätterna så sov han tätt, tätt intill (det gör han fortfarande) och ibland kröp han upp och låg på min hals. Han vägde så lite att det var inte jobbigt alls, bara mysigt. Så kunde vi sova, han och jag. Min fina lilla Blixt. Och nog för att 12-veckors minivalpar är söta, så tycker jag att han blir bättre för varje månad. Han är så duktig nu och lyssnar så bra och gör som jag säger (oftast). Han orkar gå långa promenader och han springer så himla, himla fort.
Jag kommer att bli en galen hundtant som bara pratar om min hund, tar med honom överallt och klär på honom kläder (kanske en humlekostym till Halloween?). Men vet ni? Det gör inget. Ingenting alls.

Blixten som en liten större valp i mars.