Jag har länge följt Grey's Anatomy. Och det blir bara värre och värre för varje säsong. Allt de här stackars läkarna måste vara med om. Helt galna och hemska saker. Det är skottlossningar och det är bilolyckor och det är galna män med gevär. De har aldrig en lugn stund. De dör och de skadas och de ser sina älskade omkomma eller helt enkelt lämna Seattle. Helt sjukt att de orkar vara läkare längre. Att de orkar leva. Jag skulle bara ge upp. Flytta någon annan stans och arbeta med något som inte betyder liv och död. Författarna till den här serien vill verkligen att publiken ska gråta till varje avsnitt. Att vi ska känna. Och det gör jag. Hela tiden. Jag gråter till ungefär exakt varje avsnitt. Men det är ju så bisarrt sorgligt ju. Det är ju alltid någon som där. Eller i varje fall skadas rejält. Och någon annan som lär sig något vackert som de har nytta av hela livet. Inte klokt egentligen hut mycket jag gråtit till Grey's Anatomy. Och ändå fortsätter jag kolla, säsong efter säsong. Eller kanske just precis därför. Det blir bara hemskare och hemskare och jag gillar det mer och mer. Jag älskar det helt enkelt. Jag vill ju känna. Vill vara med på alla de sorgliga sakerna, fast liksom på avstånd. Kunna känna och bli ledsen och gråta och sedan är avsnittet slut och allt är bra igen. Kanske perfekt egentligen. En timmes känslostorm, en gång i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar