Hata patriarkatet istället för att hata mig själv (Lite tankar om min kropp)

På nåt sätt är det ändå så sjukt hur vi (jag, du, alla!) påverkas av patriarkatet och samhället och size zero-idealet och H&M-reklam och tv-serier och filmstjärnor och gud vet vad. Specifikt jag själv, såklart. Och specifikt jag själv i bikini. Jag gick nämligen och tänkte på det igår kväll, när jag var ute med Blixten. Det var mörkt och kallt och ganska folktomt och då kommer jag alltid på de mest besynnerliga tankarna. Bikinitankar i kalla oktober?

Men i alla fall. Jag kom att tänka på mig själv i bikini. Och hur fruktansvärt få bilder det finns på mig i bikini. Även fast jag genom åren varit klädd i både bikini och baddräkt en hel del. Jag älskar att bada på sommaren och gör det gärna och ofta. Ändå, inga bilder. Eller mycket få, i alla fall. Jag vet ju givetvis varför. Jag har alltid varit obekväm med att bli fotograferad i bikini. För jag har alltid varit obekväm med att bära bikini. För jag har alltid tyckt att jag var för tjock. För tjock för att bära bikini. Definitivt för tjock för att vara snygg. I vårt samhälle är tjock lika med ful/dålig/lat och det var jag väl medveten om. I de bräckliga tonåren. I de inte fullt så bräckliga, men fortfarande ganska sköra, tidiga tjugoåren.

Men var jag tjock då? Är jag tjock? Somrarna 2005 och 2006 var jag på semester i Bulgarien med tjejkompisar och då såg jag ut ungefär så här:

Som sagt, det finns inte så många bilder på mig i bikini. Definitivt inte från den här tiden. Och definitivt inte rätt framifrån. De är alltid i nån konstig vinkel. I en mer smickrande vinkel. Nu, 2013, ser jag att personen på bilden inte är särskilt tjock. Inte överviktig. Inte fet. Inte ens lite mullig. En smal person. Här tyckte jag nog ändå att jag var ganska snygg. Lite solbrun och sommarläcker. Men på samma gång stor. Större än alla andra. Vägde mer. Vilket visserligen var sant. Jag var också en si så där 8 cm längre än de var. Men sådana saker tänkte jag ju inte på. Att längd och vikt kan ha nåt gemensamt. Jag satt nyss och tittade igenom alla bilder från den här semesterresan. Det finns massor av bilder på de andra två tjejerna i bh och trosor och bikini och magtröjor och så vidare. Men inte på mig. Jag var noga med att inte klä av mig för mycket. Alltid ha en t-shirt eller ett linne på. Alltid dölja magen (magen har alltid varit min svaga punkt). 
Idag väger jag betydligt mer än vad jag gjorde 2005, då bilden är ifrån, och nu kan jag tänka att vad dum jag var som inte njöt av den tiden. När jag var smal. Till skillnad från nu. Och så får jag börja slåss med tankarna igen.

Men senare då? Blev jag tjock sen? 2008 var jag på semester igen. Denna gången en långresa. Till Venezuela. Flera veckor borta. Och i Venezuela är det svinvarmt. Jag var tvungen och klä mig i bikini ibland. Men jag var fortfarande sjukt obekväm. Jag vantrivdes. Jag kunde inte riktigt njuta av att ligga i solen, under ett parasoll med en iskall öl bredvid mig och en bra bok i handen, för jag tänkte bara på hur tjock min mage såg ut när jag låg där och spred ut mig. Jag kunde inte njuta av att gå under ett vattenfall eller den fantastiska utsikten från ett högt berg, för jag oroade mig för att mina lår gick ihop. Ungefär så här såg jag ut då:

De var svinvarmt och blött och alla andra gick i badkläder eller med bar överkropp och jag ville också göra det (och jag gjorde det, vilket ju är en liten vinst) men jag tänkte hela tiden på att hålla in magen och ut med bröstet. Jag fokuserade hela tiden på kroppen. Så här i efterhand kan jag tänka, så himla onödigt. Kroppen är ju där ändå. Den är där och den är bäst för den bär runt mig på det här fantastiska Sydamerikanska äventyret. Men jag kunde bara tänka på hur fel den var. Hur mycket större den var än de andra tjejernas (så sjukt ändå, eftersom att den var ju inte alls stor?!). Undrar om killarna som vad med på resan grubblade över samma sak? Jag blir ledsen när jag tänker på att mina tankar upptogs av min kropps storlek istället för att glädjas åt allt som skedde runt omkring.

När vi kommit hem och tittade igenom alla bilderna såg jag att någon fotat den här bilden:

Och jag höll på att smälla av. Magen putar ut!! Som jag skämdes när jag såg den här bilden. Jag såg ju ut som en riktig tjockis, tyckte jag. En sån som inte borde vara tillåten att bära bikini. Jag önskar att jag istället kunde tänkt: Först och främst, nej, jag ser inte tjock ut. Det där är inte en tjock människa. Det är bara en mage som putar ut. Så som magar kan göra ibland. Två, om jag nu hade varit tjock, vad fan gör det? Det finns så mycket fatshaming därute. Det bästa en kan göra är egentligen att vara tjock, glida runt i en bikini med en glass och skratta patriarkatet rätt i ansiktet. Åh, som jag önskar att jag tänkt så istället för att må dåligt och känna mig värdelös.

Sommaren 2010 var jag lite mer kroppspepp och lite mer fuck everyone: 

På den här bilden kör jag Hulken-posen och den lade jag även upp på Facebook vill jag minnas. Det känns ändå som ett stort steg, och det är mycket mer glädje i den här bilden. Den är rakt framifrån och jag poserar medvetet och glatt. (Även värt att notera att det är samma bikini, tydligen äger jag bara en. Jag har faktiskt den fortfarande, kanske vore dags att köpa en ny?) 

Och så här såg det ut i somras: 

Jag är helt klart mycket tjockare än vad jag var 2005. Väger många kilo mer. Och mycket blekare. Men oj, så mycket lyckligare. Så mycket tryggare och gladare och så mycket FUCK EVERYONE! Min kropp är min och den ser ut precis som den gör. Tycker någon att den/jag är ful så visar det bara att hen är en ganska taskig människa. Och ingen människa jag vill umgås med.

Faktum är: jag är en ganska stor person. Lång och bred. Jag kommer aldrig vara nåt petite, liten fågelunge. Jag kommer aldrig vara nån fransk liten Audrey Tautou-kvinna. Ju snabbare de tankarna försvinner desto bättre. Min kropp ser inte ut så. Jag är en redig kvinna, som en gammal dam sade på ett äldreboende jag jobbade. "Stabil" är ett annat ord som äldre vårdtagare ofta använder för att beskriva mig. Och för dom betyder det bara nåt positivt. Det borde det betyda för mig med. Det är ju asbra att vara en redig och stabil kvinna.

Jag bli så ledsen att jag gått så länge med de här tjock = ful-tankarna. De är så himla negativa och energikrävande och värdelösa att det knappt är sant. Samtidigt är jag så glad att jag inte är där längre. Visst kan jag fortfarande trilla dit ibland. Herregud, ja. Men jag kämpar hela tiden med att inte bry mig. Med att hata patriarkatet istället för att hata mig själv.