Jag kommer ihåg många jular från barndomen. De flesta är nog på grund av att jag sett bilder från alla de jularna. Jag minns släktingar och paket och Kalle Anka och julmust. Så där alldeles vanligt och juligt. Men mitt allra starkaste julaftonsminne från barndomen är den julen det kom hem en riktig tomte till oss. En elak jäkel.
Ofta var det ju pappa eller morfar eller nån som var jultomte. När jag blev lite äldre så började jag ju lista ut att det kanske var pappa som klädde ut sig ändå, eftersom att han aldrig var med på julklappsutdelningen. Den julen, när jag och min lillebror Gustav var precis i gränsåldern för att sluta tro på tomten, gick pappa ut som vanligt för att "köpa tidningen". Och då var vi nästan säkra på att det var pappa som var tomten. Men sen kom han in igen! Med tidningen köpt. Och morfar satt i soffan. Vi tittade förvirrat runt i rummet men alla som var med på julfirandet var där. Och så hörde vi ett knack på dörren. Fast mer än ett knack. Ett bank. Ett bang! "Finns det några snälla barn här?!" Tomten klev in genom dörren. Men han var inte klädd som en vanlig tjock tomte i röd dräkt. Han var klädd i en grå kappa och med grått skägg. Och han hade en stor träkäpp som han svingade. "Är barnen inte snälla får ni smaka på käppen!" Oj, vad jag och Gustav blev tysta och snälla som ljus. Vi har nog aldrig haft sån respekt för en tomte. Men vi var i alla fall snälla och vi fick våra julklappar och tomten gick igen.
Länge, länge visste vi inte vem denna mystiska, arga tomte var. Det var bara för något år sedan som vi fick reda på att det var vår farbror som klätt ut sig. En farbror som då var ganska ung och inte alls en gammal tomtegubbe. Men han spelade bra, det gjorde han verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar