söndag 20 oktober 2013

Don't you fucking say "You're too good for me." I am, but don't say it.

Att jag älskar filmen Closer är ingen nyhet. Det har jag gjort sen jag såg den första gången och blev totalt knockad till golvet över hur fantastiskt bra den filmen är.


När jag surfar runt på nätet angående Closer så märker jag ganska fort att det är Alice som är den mest populära karaktären. Särskilt i förhållandet med Dan. Vilket jag tycker är lite tråkigt. Det är ju helt klart Anna som är bäst. Både ihop med Larry och med Dan. Annas och Larrys break up-scen är ju en miljon gånger bättre än Dans och Alices. Och med bättre menar jag givetvis sorgligare/hemskare/rakare/mänskligare.






Ibland är Alice en sån manic pixie dream girl att det skriker om det, och då blir det nästan tråkigt. Nog för att jag var mycket förtjust i henne 2005 (och fortfarande såklart!), men med tiden har jag upptäckt tjusningen i Anna. Jag älskar Annas och Dans flirt under fotograferingen, till exempel.


Dock att Alice verkligen har slagit stort på nätet. Det blir väl så om en är ljuv och lite konstig och strippar i rosa peruk. Folk älskar't. På ett sätt är Alice den som är mest "oskyldig" genom filmen. Hon är den som blir sviken och förd bakom ljuset. Samtidigt är hon den största lögnaren av dom alla, den som aldrig avslöjar sitt riktiga namn och eller vem hon egentligen är. Alla de andra är otrogna och mer brutala än Alice, samtidigt som hon är svinbrutal i sättet hon älskar och slutar älskar på, sättet hon bara lämnar. "I don't love you anymore, goodbye."





Ibland när jag har tråkigt, om jag går en långpromenad med Blixten till exempel, eller förr, när jag hade ett tråkigt jobb, då kan jag gå runt och citera den här filmen. Jag kan i princip varje replik och jag kan köra igenom filmen i mitt huvud, scen för scen. Jag har sett den här filmen så många gånger att den inte ens känns som en film längre. Det är bara replikskiften och scener som kommer efter varandra. Som när en säger ett ord för många gånger i rad och det liksom tappar betydelsen. Men den är ju så himla bra att jag liksom inte kan hålla mig borta.

En dröm jag har är att översätta den till svenska och sätta upp pjäsen här i min lilla stad. I min dröm skulle jag givetvis spela Anna och det hela skulle vara otroligt lyckat. (Alltså, jag vet ju att den redan har översatts, "Närmanden", och satts upp på svenska, men på grund av min kärlek till texten tror jag att jag skulle göra det bättre).

Inga kommentarer: