10 läskiga filmer du borde se den här säsongen

Höst, oktober, Halloween, Alla Helgona - det är verkligen mysrysliga tider just nu. Vad passar bättre än lite läskiga filmer till den här tiden på året? Jag älskar skräckfilmer, och Halloweenfilmer, så detta är guldtider för mig.

När jag var yngre så brukade jag och mina kompisar gå till videobutiken och hyra vhs:er (ja, jag är så gammal) och vi valde nästan alltid skräckfilmer och satt i våra rum och tittade på dem. Eller så gänghängde vi, poppade popcorn och tittade på skräckisar. En gång när jag hade födelsedagskalas (jag fyller ju i oktober) satte jag på När lammen tystnar, men det slutade med att vi fick stänga av och gästerna gick hem för alla blev så rädda.

Här kommer 10 filmer du borde se den här säsongen:

Scream. Alla filmer. Ettan till fyran. Bränn av alla på en kväll för maximal njutning. Sidney Prescotts mamma har blivit mördad och ett år senare börjar tonåringar mördas. Kan det vara en seriemördare? Svar ja, det är exakt var det är. Sjukt snygga 90-talsmiljöer och kläder utlovas i de första filmerna.

I Know What You Did Last Summer. Lite samma tema som Scream. Tonåringar, snyggt 90-tal och seriemördare. Med en krok till hand!! Tvåan är bra den med, då är de i Bahamas.

Poltergeist. Hus blir hemsökt av läskiga figurer som pratar med en liten flicka genom tv:n. En av de läskigaste grejerna är när sakerna i köket flyttar på sig av sig själva. Supercreepy ju.

Motorsågsmassakern. Ungdomar (det är alltid ungdomar) som åker bil mot en skitläskigt hus mitt i ingenstans där de träffar på en galning med motorsåg och hans kannibalfamilj.

The Shining. Författare med familj tar över jobbet som care taker på avlägsna Overlook Hotel. Obehagligt nog med ett helt tomt stort hotell, skitläskigt när det blir insnöat. Med tiden blir pappa Jack mer och mer crazy.

Exorcisten. Tjej blir besatt av demon. Mamman blir förskräckt och kallar dit präster.
Den här filmen kollade vi på ofta när jag när jag var yngre. Den är megaläskig. När jag och mina syskon var mindre tvingade vi våra föräldrar att låta oss se den, sen sov vi inte på flera nätter.

The Ring. Ett mystiskt videoband som dödar en sju dagar efter att en sett det.
Jag tycker amerikanska remaken är himla bra, för jag älskar Naomi Watts, men japanska originalet är läskigt det med.

Signs. En lantfamilj upptäcker crop circles på majsfälten. Vad betyder de? Är de en karta?
Första gången jag såg den tyckte jag den var sjukt läskig. Den typen av creepy aliens med stort huvud och liten kropp tycker jag är mycket obehagliga.

The Blair Witch Project. Skakig handkamera när tre ungdomar ger sig ut i skogen för att göra dokumentärfilm om en känd legend om en häxa i trakten.

Saw. Jigsaw ordnar upp dödliga lekar för sina offer. De som inte följer reglerna dör.
Första gången jag såg Saw tyckte jag att den var sjukt bra och läskig och någonting helt nytt.

Bonus:

Hocus Pocus. Inte så skräckläskig, men världsabra Halloween-film.

Och det här är ju bara några av alla läskiga filmer som finns. Alla helgons blodiga natt, H20 Alla helgons blodiga natt - 20 år senare, Jeepers Creepers, Dawn of the Dead, Carrie, Orphan, Final Destination, The Faculty, Disturbing Behavior osv osv. Jag skulle kunna skriva om hur många som helst. Mest gillar jag filmer som är sådär lite lagom läskiga. Det allra läskigaste jag vet är människor som rör sig på fel sätt. Människor som går typ krabbgång eller klättrar i taket eller kryper runt i allmänhet tycker jag är svinobehagligt. Jag har mardrömmar om folk som kryper fram eller ålar på golvet. Eller liksom hoppar för fort fram. Fy fan vad läskigt.

Dag 13 - Två saker jag längtar efter

1. Jag längtar efter nästa helg då Björn och David kommer till stan och jag, Daniel och Adam ska ordna kalas. Det är inte lätt att få ihop en helg då alla är lediga och har tid att träffas. Daniel och Adam träffar jag ju mest hela tiden (vilket är bäst!) men de andra två lirarna bor ju så långt härifrån att det blir lite extra roligt när de är här.
Tänk så lätt det var unga dagar att träffas. Så himla störigt att folk skaffar jobb och sånt störigt som hela tiden kommer i vägen.

2. Jag längtar efter jul- och nyårshelgen! Jag älskar den tiden på året och hela långa, mörka, kalla november och december är ju bara transportsträcka fram till helgdagarna. Det är så mysigt med en massa snö och kyla och fest och kalas och julmat och skumtomtar och allt som hör till. Bästa sättet att liva upp mörkret är med kalas, helt klart.

Nyår 2010:

Nyår 2011:

Nyår 2012:

Jag älskar nyår! Det är alltid glitter, fyrverkerier, god mat, massa vänner, suddiga foton och långa nätter. Och det bästa är att julen varit precis innan så jag är alltid i rätt humör. Vi har firat nyår samma grundgäng i många år (jag har bilder från tidigt 2000-tal, men dom är så himla fula att vi skippar dom) och vi har alltid haft superskoj.

För en sisådär tre veckor sedan

Alltså, tiden går fort. Men i början av oktober var min lillebror och Adam här åt middag. Jag satte givetvis gästerna i arbete direkt. Jag hatar att diska så jag ser gärna till att nån annan gör det. En får inte vara dum.

För att underlätta öldrickning vid diskning blev det sugrör. I burköl. Classy. 

Jag köper gärna vid efter etiketten eller sånt här krimskrams som en tjusig solros fäst på. Den passade bra i höstsolen. 

Det var så länge sen att jag knappt minns vad vi lagade, men det var helt klart köttbaserat. Tror det var biff Stroganoff  när jag tänker efter. Gött vare i alla fall.

Jag bar min bronsiga favorittröja. 

Det skålades i bubbelvin och vi var glada att det var fredag.

Karlar som pratar.

Sen spelade vi Kinect utan en tanke på att vi har grannar under oss. Stackars dom.

En ser ganska larvig ut under Kinectspelande, men det är himla roligt. 

Snipp, snapp, snut, så var den fredagen slut. Det känns länge sedan, även fast det bara var några veckor sen. Det har varit en lång och fullspäckad månad. Och nu är den snart slut och mörka november tar vid.

I don't want you to come on my face!

En trött måndagsmorgon passar Defined Lines mycket bra. Det och kaffe gör mig peppad att ta mig an den här dagen.

Dag 12 - När och varför började jag blogga?

Just den här bloggen startade jag 2010, så jag är inne på fjärde året, men jag har hållit på med olika bloggar och dagböcker på nätet sen Lunarstorm- och Skunktiden. Jag hade till och med en Helgondagbok. Jag har sparat en massa inlägg från den tiden i en Wordfil. Både mina egna och mina kompisars. Det är blandat roliga, nostalgiska och sjukt sorgliga inlägg. Den är ta mig tusan kämpigt att vara tonåring. Men jäkligt kul många gånger.

Jag har länge skrivit på internet, men jag började läsa bloggar aktivt 2005 och där var väl då tanken på att ha en egen blogg föddes. Jag har startat flera stycken, men inte orkat underhålla dom. Jag har skrivit på en collab-blogg, och jag har haft en fotoblogg. Bland annat. Men när jag startade den här gjorde jag det med inställningen att jag skulle skriva mycket och ofta för det är ju det jag tycker är roligast. Och än så länge så har jag inte gett upp i alla fall.

Så här såg det ut 2010:

Jag köpte sjalar och ett armband på Kiviks marknad som jag visade på bloggen. Jag hade även en smutsig spegel och en söt blus.

Jag bodde i Malmö och det var snöigt som tusan den vintern. 

Jag åt god mat, som jag delade med mig av. Just den här kvällen var det spagetti vongole. Med massa parmesan. 

Jag älskar att blogga och tycker att bloggen blir bättre och bättre för varje år som går. Jag skriver mycket färre inlägg nu för tiden, men de är mer genomarbetade och mer jag. Nu saknar jag att blogga om jag inte gjort det på ett tag. Jag tycker om att dela med mig och jag tycker om att skriva om populärkultur och jag tycker om att skriva om feminism och jag tycker om att fotografera ibland. Det är ju faktiskt superkul att blogga!

Jag hoppas att jag fortsätter länge. Det är så himla kul att titta tillbaka i arkivet och se hur tiden går. Hur jag utvecklas och hur saker händer. Livet går framåt hela tiden, även om det ibland känns som att det bara står still.

Nitad

Idag har jag på mig en blus med nitar på kragen. Jag känner mig himla tuff med nitar. När jag gick i högstadiet och det var ganska populärt med nitar vågade jag aldrig använda det för jag inte tyckte jag var cool nog. Skönt att få revansch.

Hata patriarkatet istället för att hata mig själv (Lite tankar om min kropp)

På nåt sätt är det ändå så sjukt hur vi (jag, du, alla!) påverkas av patriarkatet och samhället och size zero-idealet och H&M-reklam och tv-serier och filmstjärnor och gud vet vad. Specifikt jag själv, såklart. Och specifikt jag själv i bikini. Jag gick nämligen och tänkte på det igår kväll, när jag var ute med Blixten. Det var mörkt och kallt och ganska folktomt och då kommer jag alltid på de mest besynnerliga tankarna. Bikinitankar i kalla oktober?

Men i alla fall. Jag kom att tänka på mig själv i bikini. Och hur fruktansvärt få bilder det finns på mig i bikini. Även fast jag genom åren varit klädd i både bikini och baddräkt en hel del. Jag älskar att bada på sommaren och gör det gärna och ofta. Ändå, inga bilder. Eller mycket få, i alla fall. Jag vet ju givetvis varför. Jag har alltid varit obekväm med att bli fotograferad i bikini. För jag har alltid varit obekväm med att bära bikini. För jag har alltid tyckt att jag var för tjock. För tjock för att bära bikini. Definitivt för tjock för att vara snygg. I vårt samhälle är tjock lika med ful/dålig/lat och det var jag väl medveten om. I de bräckliga tonåren. I de inte fullt så bräckliga, men fortfarande ganska sköra, tidiga tjugoåren.

Men var jag tjock då? Är jag tjock? Somrarna 2005 och 2006 var jag på semester i Bulgarien med tjejkompisar och då såg jag ut ungefär så här:

Som sagt, det finns inte så många bilder på mig i bikini. Definitivt inte från den här tiden. Och definitivt inte rätt framifrån. De är alltid i nån konstig vinkel. I en mer smickrande vinkel. Nu, 2013, ser jag att personen på bilden inte är särskilt tjock. Inte överviktig. Inte fet. Inte ens lite mullig. En smal person. Här tyckte jag nog ändå att jag var ganska snygg. Lite solbrun och sommarläcker. Men på samma gång stor. Större än alla andra. Vägde mer. Vilket visserligen var sant. Jag var också en si så där 8 cm längre än de var. Men sådana saker tänkte jag ju inte på. Att längd och vikt kan ha nåt gemensamt. Jag satt nyss och tittade igenom alla bilder från den här semesterresan. Det finns massor av bilder på de andra två tjejerna i bh och trosor och bikini och magtröjor och så vidare. Men inte på mig. Jag var noga med att inte klä av mig för mycket. Alltid ha en t-shirt eller ett linne på. Alltid dölja magen (magen har alltid varit min svaga punkt). 
Idag väger jag betydligt mer än vad jag gjorde 2005, då bilden är ifrån, och nu kan jag tänka att vad dum jag var som inte njöt av den tiden. När jag var smal. Till skillnad från nu. Och så får jag börja slåss med tankarna igen.

Men senare då? Blev jag tjock sen? 2008 var jag på semester igen. Denna gången en långresa. Till Venezuela. Flera veckor borta. Och i Venezuela är det svinvarmt. Jag var tvungen och klä mig i bikini ibland. Men jag var fortfarande sjukt obekväm. Jag vantrivdes. Jag kunde inte riktigt njuta av att ligga i solen, under ett parasoll med en iskall öl bredvid mig och en bra bok i handen, för jag tänkte bara på hur tjock min mage såg ut när jag låg där och spred ut mig. Jag kunde inte njuta av att gå under ett vattenfall eller den fantastiska utsikten från ett högt berg, för jag oroade mig för att mina lår gick ihop. Ungefär så här såg jag ut då:

De var svinvarmt och blött och alla andra gick i badkläder eller med bar överkropp och jag ville också göra det (och jag gjorde det, vilket ju är en liten vinst) men jag tänkte hela tiden på att hålla in magen och ut med bröstet. Jag fokuserade hela tiden på kroppen. Så här i efterhand kan jag tänka, så himla onödigt. Kroppen är ju där ändå. Den är där och den är bäst för den bär runt mig på det här fantastiska Sydamerikanska äventyret. Men jag kunde bara tänka på hur fel den var. Hur mycket större den var än de andra tjejernas (så sjukt ändå, eftersom att den var ju inte alls stor?!). Undrar om killarna som vad med på resan grubblade över samma sak? Jag blir ledsen när jag tänker på att mina tankar upptogs av min kropps storlek istället för att glädjas åt allt som skedde runt omkring.

När vi kommit hem och tittade igenom alla bilderna såg jag att någon fotat den här bilden:

Och jag höll på att smälla av. Magen putar ut!! Som jag skämdes när jag såg den här bilden. Jag såg ju ut som en riktig tjockis, tyckte jag. En sån som inte borde vara tillåten att bära bikini. Jag önskar att jag istället kunde tänkt: Först och främst, nej, jag ser inte tjock ut. Det där är inte en tjock människa. Det är bara en mage som putar ut. Så som magar kan göra ibland. Två, om jag nu hade varit tjock, vad fan gör det? Det finns så mycket fatshaming därute. Det bästa en kan göra är egentligen att vara tjock, glida runt i en bikini med en glass och skratta patriarkatet rätt i ansiktet. Åh, som jag önskar att jag tänkt så istället för att må dåligt och känna mig värdelös.

Sommaren 2010 var jag lite mer kroppspepp och lite mer fuck everyone: 

På den här bilden kör jag Hulken-posen och den lade jag även upp på Facebook vill jag minnas. Det känns ändå som ett stort steg, och det är mycket mer glädje i den här bilden. Den är rakt framifrån och jag poserar medvetet och glatt. (Även värt att notera att det är samma bikini, tydligen äger jag bara en. Jag har faktiskt den fortfarande, kanske vore dags att köpa en ny?) 

Och så här såg det ut i somras: 

Jag är helt klart mycket tjockare än vad jag var 2005. Väger många kilo mer. Och mycket blekare. Men oj, så mycket lyckligare. Så mycket tryggare och gladare och så mycket FUCK EVERYONE! Min kropp är min och den ser ut precis som den gör. Tycker någon att den/jag är ful så visar det bara att hen är en ganska taskig människa. Och ingen människa jag vill umgås med.

Faktum är: jag är en ganska stor person. Lång och bred. Jag kommer aldrig vara nåt petite, liten fågelunge. Jag kommer aldrig vara nån fransk liten Audrey Tautou-kvinna. Ju snabbare de tankarna försvinner desto bättre. Min kropp ser inte ut så. Jag är en redig kvinna, som en gammal dam sade på ett äldreboende jag jobbade. "Stabil" är ett annat ord som äldre vårdtagare ofta använder för att beskriva mig. Och för dom betyder det bara nåt positivt. Det borde det betyda för mig med. Det är ju asbra att vara en redig och stabil kvinna.

Jag bli så ledsen att jag gått så länge med de här tjock = ful-tankarna. De är så himla negativa och energikrävande och värdelösa att det knappt är sant. Samtidigt är jag så glad att jag inte är där längre. Visst kan jag fortfarande trilla dit ibland. Herregud, ja. Men jag kämpar hela tiden med att inte bry mig. Med att hata patriarkatet istället för att hata mig själv.

Dag 11 - Mitt första julminne

Jag kommer ihåg många jular från barndomen. De flesta är nog på grund av att jag sett bilder från alla de jularna. Jag minns släktingar och paket och Kalle Anka och julmust. Så där alldeles vanligt och juligt. Men mitt allra starkaste julaftonsminne från barndomen är den julen det kom hem en riktig tomte till oss. En elak jäkel.

Ofta var det ju pappa eller morfar eller nån som var jultomte. När jag blev lite äldre så började jag ju lista ut att det kanske var pappa som klädde ut sig ändå, eftersom att han aldrig var med på julklappsutdelningen. Den julen, när jag och min lillebror Gustav var precis i gränsåldern för att sluta tro på tomten, gick pappa ut som vanligt för att "köpa tidningen". Och då var vi nästan säkra på att det var pappa som var tomten. Men sen kom han in igen! Med tidningen köpt. Och morfar satt i soffan. Vi tittade förvirrat runt i rummet men alla som var med på julfirandet var där. Och så hörde vi ett knack på dörren. Fast mer än ett knack. Ett bank. Ett bang! "Finns det några snälla barn här?!" Tomten klev in genom dörren. Men han var inte klädd som en vanlig tjock tomte i röd dräkt. Han var klädd i en grå kappa och med grått skägg. Och han hade en stor träkäpp som han svingade. "Är barnen inte snälla får ni smaka på käppen!" Oj, vad jag och Gustav blev tysta och snälla som ljus. Vi har nog aldrig haft sån respekt för en tomte. Men vi var i alla fall snälla och vi fick våra julklappar och tomten gick igen.

Länge, länge visste vi inte vem denna mystiska, arga tomte var. Det var bara för något år sedan som vi fick reda på att det var vår farbror som klätt ut sig. En farbror som då var ganska ung och inte alls en gammal tomtegubbe. Men han spelade bra, det gjorde han verkligen.

Vad jag har för bakgrundsbild på mobilen?

Jo, fantastiska Leslie Knope, såklart!

På en bädd av våfflor och grädde. Jag blir lite lycklig i hjärtat varje gång jag slår på mobilen och ser denna underbara kvinna. 

Dem Dry Bones

Ja, jag tittar på Pretty Little Liars och ja, jag har kommit så långt att jag nu har den här låten på hjärnan.

Jag har gått hela kvällen och ba the thigh bone's connected to the hip bone, the hip bone's connected to the back bone... 

But it don't snow here, it stays pretty green

Idag ösregnar det ute och är alldeles genomgrått. Perfekt väder för att vara inne, helt klart. Egentligen borde jag baka eller nåt, en sån här dag. Få nåt gott att fika och värma mig vid en varm ugn. Men jag har köbekagor istället och det duger ju lika bra det till eftermiddagskaffet.

Idag är en typiskt bra dag att ha på mig bara svarta kläder och att använda mjuka tajts istället för byxor. Det är en typsikt bra dag att strunta i att duscha (jag hatar att duscha, längtar så efter badkar) och skjuta upp det till morgondagen. Och tydligen var det även en bra dag att skriva en inlämningsuppgift på, för jag satte mig i morse och fick ihop tre sidor på rekordfart, tack för det.

En här koftan älskar jag förresten. Den är helt vanlig, förutom att den har de fluffigaste axlarna nånsin. Tyvärr fastnar det otroligt mycket hår från Blixten i den (hur är det möjligt för en hund att håra så mycket?), men vad gör det? Den blir bara extra luddig.

Dag 10 - Låtar jag lyssnar på när jag är glad, ledsen eller arg

Jag brukar väldigt sällan lyssna på musik. Ibland kan jag sätta på nån låt jag gillar eller nån ny sång jag hört och lyssna på 10 gånger på repeat. Överlag är jag inte särskilt musikförtjust. Jag vill hellre ha tyst runt mig. Oftast är det Daniel som sätter på musik och då lyssnar ju jag också, jag är ju så illa tvungen, så att säga och jag tycker ofta det är ganska bra, men det är inget jag själv sätter på. Daniel har bra musiksmak, så oftast nöjer jag med med det han lyssnar på.

Annars gillar jag Veronica Maggio, Håkan Hellström och Säkert!/Hello Saferide. De kan jag lyssna på vid alla tillfällen. Både glad, arg och ledsen. Fast helt ärligt kan jag inte se mig gå och sätta på en ledsen låt när jag känner mig ledsen. Eller en arg låt när jag känner mig arg. Sånt gör jag bara inte. Glada låtar, däremot, det gillar jag.

En låt som alltid gör mig glad och peppig och piggar upp mig är Escape av Rupert Holmes:

Den är lagom sockervaddslarvig att en bara måste bli glad när en hör den. 

Jag har ett Spotify-konto (reklamvarianten) men jag är aldrig nånsin inne. Nu loggade jag in bara för att och såg att mina Rekommenderade Album var Handen i fickan fast jag bryr mig och Bangerz. Det sammanfattar bra vem jag är och vad jag lyssnar på. Släng in lite Bob Dylan och Pink Champagne i mixen, så är det ungefär allt jag lyssnar på. Vid alla tillfällen.

Konfetti

Jag älskar nagellack med mycket glitter i. Det är roligt och det gör mig glad. Jag tycker det är lika fint med mycket glitter som lite glitter. Igår hittade jag ett lack som är perfekt i kategorin "Lite glitter".

Det är Isadoras China Nail Art-lack i färgen Hot Pot. 

Deras tanke är att en ska måla det över ett svart lack, men jag tycker det är fint för sig själv också. Lite lagom konfettiglitter.

(De grådassiga bilderna gör verkligen att det ser himla tråkigt ut, men jag skyller på det gråa regnvädret. Lacket är superfint och färgglatt.)

Dag 09 - En film jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna

Det var ju tokigt att den här rubriken kom precis dagen efter jag återigen hyllat Closer, men jag får helt enkelt hänvisa till gårdagens inlägg. Closer är min bästaste film. Och, som jag nämnde igår, kan jag den i princip utantill. Jag vet inte om det är helt sunt, men så är fallet.

- Why did you fuck him?

- I wanted to.

- Why?

- I desired him.

- Why?

- You weren't there!

- Why him?

- He asked me nicely.

- You're a liar.

- So?

- Who are you?!

 

- I think it's best I don't attempt to touch you. I'd like to touch you. Later.

- I'm not a whore.

- I wouldn't pay. 

Don't you fucking say "You're too good for me." I am, but don't say it.

Att jag älskar filmen Closer är ingen nyhet. Det har jag gjort sen jag såg den första gången och blev totalt knockad till golvet över hur fantastiskt bra den filmen är.

När jag surfar runt på nätet angående Closer så märker jag ganska fort att det är Alice som är den mest populära karaktären. Särskilt i förhållandet med Dan. Vilket jag tycker är lite tråkigt. Det är ju helt klart Anna som är bäst. Både ihop med Larry och med Dan. Annas och Larrys break up-scen är ju en miljon gånger bättre än Dans och Alices. Och med bättre menar jag givetvis sorgligare/hemskare/rakare/mänskligare.

Ibland är Alice en sån manic pixie dream girl att det skriker om det, och då blir det nästan tråkigt. Nog för att jag var mycket förtjust i henne 2005 (och fortfarande såklart!), men med tiden har jag upptäckt tjusningen i Anna. Jag älskar Annas och Dans flirt under fotograferingen, till exempel.

Dock att Alice verkligen har slagit stort på nätet. Det blir väl så om en är ljuv och lite konstig och strippar i rosa peruk. Folk älskar't. På ett sätt är Alice den som är mest "oskyldig" genom filmen. Hon är den som blir sviken och förd bakom ljuset. Samtidigt är hon den största lögnaren av dom alla, den som aldrig avslöjar sitt riktiga namn och eller vem hon egentligen är. Alla de andra är otrogna och mer brutala än Alice, samtidigt som hon är svinbrutal i sättet hon älskar och slutar älskar på, sättet hon bara lämnar. "I don't love you anymore, goodbye."

Ibland när jag har tråkigt, om jag går en långpromenad med Blixten till exempel, eller förr, när jag hade ett tråkigt jobb, då kan jag gå runt och citera den här filmen. Jag kan i princip varje replik och jag kan köra igenom filmen i mitt huvud, scen för scen. Jag har sett den här filmen så många gånger att den inte ens känns som en film längre. Det är bara replikskiften och scener som kommer efter varandra. Som när en säger ett ord för många gånger i rad och det liksom tappar betydelsen. Men den är ju så himla bra att jag liksom inte kan hålla mig borta.

En dröm jag har är att översätta den till svenska och sätta upp pjäsen här i min lilla stad. I min dröm skulle jag givetvis spela Anna och det hela skulle vara otroligt lyckat. (Alltså, jag vet ju att den redan har översatts, "Närmanden", och satts upp på svenska, men på grund av min kärlek till texten tror jag att jag skulle göra det bättre).