Grannar, alltså. En sån där sak i livet som jag inte kan komma undan. Även om jag vill. Då får jag flytta ut till en stuga i skogen och bo där helt själv, och det har jag ju heller ingen lust med.
Jag är en sån som lyssnar att trapphuset är tomt och sedan går ut. Hör jag att någon är där ute då väntar jag hellre lite längre inne innan jag går. Allt för att slippa möta någon. Allt för att slippa kallprat. Det finns inte mycket jag avskyr mer än kallprat. Och jag är fantastiskt dålig på det. Jag vet aldrig vad jag ska säga till en person som jag är tvingad till att byta några ord med bara för att vi bor i samma trapp. Jag önskar att jag var bättre på det. Folk som är bra på att kallprata uppfattas ofta som trevliga och härliga människor. Men jag vet liksom aldrig vad jag ska säga.
Och vissa grannar är ju så himla konstiga! Vissa ser jag varje dag. De går ut och slänger sopor och åker till jobbet och de kommer hem från affären och bär upp alla kassar. Helt normalt. Andra ser jag nästan aldrig till. Det kan gå månader mellan gångerna. Det bor ett äldre par i lägenheten bredvid och ibland får jag för mig att båda har dött och ligger därinne och förruttnar. För jag har ju liksom inte sett till dom på så länge. Men sedan möter jag dom i trappan och kan pusta ut.
Jag är en sådan som antingen hatar eller älskar mina grannar. De jag gillar de försöker jag alltid byta ett ord eller två med. I försök att verka trevlig. De jag hatar de säger jag inte ett ord till. Jag tittar inte ens på dem. Det är en man specifikt och jag tror han avskyr mig lika mycket. Han har också en hund och vi kan mötas utanför porten med hundarna, när vi båda är på väg in. När han ser att jag också är på väg in då stannar han tio meter bort och väntar tills jag gått in och upp i min lägenhet så vi slipper mötas. En gång så skulle jag gå ner och sedan vänta utanför porten på att någon skulle komma och hämta mig med bil. Och då kom han, hundgrannen, utifrån och såg att jag stod utanför porten. Så han stannade ute vid vägen och bara stod där. Det roliga var att min skjuts var sen så jag stod där i säkert fem - tio minuter och hundgrannen stod kvar där ute vid vägen, tio meter bort och bara väntade. Inte en blick kastade han mot mitt håll. Herre min påve, så jag avskyr honom. Allt mitt hat kommer från första gången hundgrannen träffade Blixten och sade massor med förolämpande ord om honom. Om en liten valp. Hur sjuk är en inte då? Och han är ändå en vuxen man, jag tycker att han borde veta hur en uppför sig.
Idag träffade jag en annan granne som jag tidigare hatat, fast det har varit ett mer diffust hat. Jag har mer ogillat honom som person. I vart fall så hade han köpt en liten hundvalp nu i helgen och även om jag ogillar mannen så älskar jag ju valpar så jag var bara tvungen att hälsa när vi möttes idag och klappa den lilla, gulliga bruna tussen till valp.
Grannar alltså. Can't live with them, can't live without them (utom i en liten stuga i skogen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar