Isabella Löwengrip twittrade tidigare idag om hur skönt det var att hon var gravid nu, för då slapp hon hålla in magen på fotografier.
(Bilden snodde jag från Lady Dahmers Instagram).
Jag tror det är många som håller med Löwengrip. Som känner att de hela tiden måste hålla in magen för att uppfattas som smalare. Som kan känna igen sig i hennes tankar om att det är skönt att vara gravid för då är det okej att vara lite tjock. Det blir en frihet för en generation kvinnor som aldrig nånsin bör ha något annat än en platt mage. För kvinnor som lärt sig att det aldrig bör puta ut någonstans.
Lady Dahmer ställer en himla bra fråga i slutet (av bilden) som jag ställer mig själv ungefär 10 gånger per dag, men aldrig nånsin hittar något svar på. "Varför är man snyggare med platt mage?" Det är så jäkla dumt att det inte är klokt. Och det vet jag ju. På nåt sätt. Men ändå så faller jag för platthetsen. Jag faller för smalidealet. För ja, jag håller också in magen. Hela tiden. Även fast jag vet att det är skitdumt och rent ohälsosamt så kan jag inte sluta. Jag har alltid gjort det. Ända sedan jag gick från barn till tonåring har jag vetat att det är snyggt med en platt mage och vi som inte har det får ta mig tusan hålla in den.Och jag blir så arg på mig själv. Fast mest blir jag arg på de dumma ideal vi har som säger att snygg = smal = det enda som räknas.
Titt som tätt ser jag kvinnor och tjejer som har putiga magar eller degiga magar eller så kallade kärlekshandtag på sidorna. Som inte döljer det. Som ändå bär tajta toppar eller lågt skurna byxor. Som jag beundrar dem. Det skulle jag nämligen aldrig kunna göra. Inte än i alla fall. Jag är inte redo. Jag är fortfarande fast i dölja-stadiet. Hålla in-stadiet. Vilket skitsamhälle vi lever i! Som får oss tro att det är viktigt att uppfattas som smal. Som får oss att tro att det är viktigt att ha en platt mage som inte putar.
Samtidigt är jag så kluven. Jag gillar min kropp som den är, den är helskön och bra på alla sätt, men så gruvar jag mig för bikinisäsongen. Jag gillar inte att visa mig så lättklädd på stranden. Jag är så jäkla obekväm med att ha allt hanging out. Jag säger "bikinisäsong", men faktum är att jag inte använt bikini på flera år. För jag känner mig för tjock för bikini. I bikini hjälper det inte riktigt att hålla in magen, allt syns liksom ändå.
Jag blir less så mig själv. Less på att jag inte kan vara lite starkare och modigare. Men jag tycker ändå att det är viktigt att skriva om det här. Att belysa det här sjuka fenomenet. Att gå runt, hela tiden, hela dagarna och hålla in magen är ju så bisarrt att det inte är klokt.
Det finns så mycket viktigare i livet än en platt mage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar