Mitt äventyr är både kroppsligt och känslomässigt. Mitt äventyr handlar lite om att bryta normer och ideal och prova någonting nytt, något som faktiskt känns vågat. Mitt äventyr i år har varit att låta en stor del av mitt kroppshår växa ut.
Jag haft långt, helt utvuxet benhår och armhålehål och jag har slutat raka bikinilinjen. Att gå en sommar med helt håriga ben låter helt chockerande för vissa och för andra är det ingenting. Jag själv låg någonstans mitt emellan. Jag har aldrig (som vuxen) tyckt det varit "äckligt" med kroppshår direkt, men jag har alltid försökt hålla benen rakade, särskilt på sommaren, för jag alltid vetat att det ansetts snyggt och sexigt. Och jag har gärna velat vara snygg. Den här sommaren har jag haft helt håriga ben för första gången. Inte bara lite orakade, eller stubbiga, utan full hårväxt. Vissa dagar tänkte jag inte ens på det och det kändes jättelätt, men andra var det betydligt svårare. Särskilt vid festliga tillfällen kändes det svårt, tycker jag. Tillfällen när en förväntas vara söt och tjusig och kvinnlig i någon liten klänning och så komma där med håriga ben. Jag var nära att falla för trycket några gånger och raka bort allt, men jag höll mig. Och det kändes som en jäkla vinst! Att ha släta, hårfria ben (och armhålor och exakt hela kroppen!) är ett sådant starkt ideal för kvinnor och att bryta mot det kändes ganska skönt och som ett litet fuck you mot hela patriarkatet.
I somras var jag på släktkalas med min mans familj och där överhörde jag två systrar prata med varandra. En var runt 15 år och en runt 12. De pratade om just benhår och den yngre beklagade sig för att hennes benhår växte ut så fort och var så kraftigt och mörkt och liksom äckligt och storasystern gav råd och hur hon borde raka, till exempel tyckte den äldre att det räckte med att raka underbenen och låta låren vara. Bägge två hade rakade ben. Och jag satt mitt emot och blev lite dyster för ungdomen. Tänk att en ska behöva känna att ens ben är äckliga och fel för att de är alldeles normalt håriga. Jag tänkte likadant själv när jag var i den åldern. Vilka jävla svin som lärt unga tjejer att tänka så! Och så kände jag ett litet hugg i bröstet samtidigt, av att jag var äcklig och okvinnlig, för där satt jag och var alldeles hårig (jag vet dock inte ens om flickorna hade lagt märke till mina ben). Men samtidigt kände jag mig stärkt i mitt beslut. Att inte raka. Det känns som att jag är på rätt väg. På en friare väg. Bort från normer, tvång och ideal.
Det är befriande att inte raka sig. Så har det känts för mig. Att låta armhålehåret fladdra för vinden i linnen och skita i att passa in i nån idiotisk kvinnonorm. För mig personligen så har min hud aldrig ens gillat att bli rakad, den är känslig och blir röd och irriterad och jag får plitor. Inte skönt på något sätt. Ändå har jag hållit på med det så länge. När jag var liten trodde jag inte ens att kvinnor hade hår under armarna. Jag blev jätteförvånad första gången som jag såg det på en kompis mamma i typ lågstadiet eller nåt.
Jag tror det skulle vara bra för många att prova att sluta raka sig ett tag. Det finns säkert fler med mig, sådana som rakade av bara vana, för det var så "en skulle göra". Fler som kanske trivs bättre orakade. Jag tror det kan vara viktigt att prova. Se hur det känns. Bryta mot normen lite. Sen kanske en hellre rakar ändå, men då har en i alla fall provat. Då blir det ett aktivt val att raka istället för slentrian. Men jag lovar, det är frigörande att sluta, att stå emot, att göra tvärtom. Det är ett jäkla äventyr.
(Det här var den tjugonde luckan i Emily Dahls julkalender. De tidigare luckorna hittas här.)
2 kommentarer:
ALLTSÅ. grym du är!!
Vicky: Tack! :) :)
Skicka en kommentar