Jag tycker att jag får mycket fint hela tiden. Det här året har jag fått en dator i födelsedagspresent (som kanske inte är så fint, men sjukt bra och nödvändigt) och jag har fått en blombänk i koppar av farmor och jag har fått ett intagningsbesked till en utbildning jag verkligen ville gå. Och massor av fina sms och glada mejl.
Och sedan så har jag ju fått massvis med fantastiska kommentarer! Både på bloggen och på Instagram. Jag blir så himla glad i lillhjärtat när jag får en peppande/snäll/bra/glad/smart/rolig kommentar. Det är så himla roligt och gör det så värt att vrida ut och in på mig och skriva personligt och lägga ut bilder på internet. Jag blir så glad av alla kommentarer men sådana som på bilden är alldeles speciella.
När jag sitter här och skriver och postar inlägg så är det ibland svårt att tänka att det är någon som läser det. Att det finns någon därute. En mottagare. Att någon läser och tar till sig och håller med eller inte håller med alls. Att någon ser bilderna och texterna. Så när jag får en kommentar är det en så rolig påminnelse om att jo, det är faktiskt ett gäng som läser. Som tycker till. Som kanske känner igen sig. Eller blir glada av det jag skriver. Eller arga. Kanske tycker jag har helt fel. Men det finns någon därute i alla fall. Framför sin egen skärm. Det är ganska spännande.
(Detta var det artonde inlägget i Emily Dahls julkalender. Tidigare öppnade luckor finnes här.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar