Kommunister i lustiga huset

Alternativ rubrik: Shark Week.



Stört ändå att en är så van att ha mens att när en vaknar upp i en pool av blod så ba äh, inte nu igen. Istället för att typ få panik och tro att döden är nära. En icke-mensande person lär ju bli skräckslagen om det sker, men en mensande person tänker bara på hur störigt det är att behöva tvätta lakanen IGEN.

Vi som har mens får tidigt lära oss en mens ska döljas, inte synas, vara hemligt. Skolsyster säger det, sex och samlevnadslektionerna nämner knappt mens, hemma är det pinsamt, reklamen vill definitivt få oss att dölja, att skämmas. En ska inte prata om det, det är fult och ofräsch och lite äckligt. Givetvis är ju detta döljande helt sjukt och alldeles åt skogen felaktigt. Vilket skitsamhälle vi lever i som menar att det ska vara så. Snacka om att patriarkatet hela tiden, på alla små sätt, sabbar och fuckar upp för typ halva befolkningen. Hela tiden! I unga år, dessutom. Helt galet!

Jag har länge varit exakt så. Gjort allt för att inte visa när jag har mens. Inte pratat om det. Inte sagt att jag har mensvärk, även fast det gör SÅ JÄVLA ONT. Jag vägrar fortsätta med det. Jag hymlar inte med bindor längre. Jag låter menskoppen stå framme i badrummet. Jag skriver om det på internet. Jag pratar om det. Jag har dolt mens så länge att nu känner jag att det går inte längre. Jag bara måste prata om det. Måste vara övertydlig. Orden kommer av sig själv.

Så sjukt att en ska behöva dölja det också, för det är fan inte lätt att dölja. När en vaknar upp med varmt, nytt, färskt blod som rinner längst låren. Det är inte lätt att dölja, det är svårt. En måste vara värsta spionen för att dölja det på ett snyggt sätt om en bor med folk. Typ sin familj, som de flesta unga bor med. Eller en vän eller partner när en blir äldre. Det är inte lätt att dölja blodiga lakan. Eller när en nyser och det kommer ett vattenfall av blod ur fittan. Plus att det är en jäkligt konstig känsla. En känsla av att liksom läcka. Att det inre kommer ut. Weird.

Nu för tiden tycker jag att det finns nån power i nedblodade trosor. I att inte smussla med dom. Att lägga dom längst upp i tvätthögen. Det är ju inte med flit dom är blodiga och det är ju jävligt naturligt. Jag vill avdramatisera mens. Jag vill inte att unga i framtiden ska få megapanik och döskam av en liten mensfläck i byxorna i högstadiet och känns sig tvungna att skolka och cykla hem och byta byxor och ljuga för alla varför en åkte hem och fortsätta den lögnen flera år senare när kompisar undrar varför den som aldrig skolkade annars gjorde det just den dagen (true story). En fläck på byxan är en fläck på byxan och borde inte vara värre än en vinfläck/tuschpennefläck/köttfärsåsfläck.

I vanliga fall ska blodet vara inne i kroppen och det är något fel, och kanske till och med farligt, om blodet är utanför. En blodfläck brukar betyda att nåt läskigt skett. Men när en har mens blir blod utanför kroppen något helt normalt och vanligt och naturligt och blod som rinner längst benen när en duschar och sakta rinner ner i avloppet blir inget fel eller konstigt utan nåt som bara är. Ingenting att ringa akuten för. Börjar en avdramatisera mens lite kan det till och med bli ballt. Det är egentligen ganska surrealistiskt att blöda så mycket och länge. Det ska vara så himla naturligt och fint och "kvinnligt", men så ska en aldrig prata om det eller visa det. Det får aldrig synas. Inte konstigt om det börjar snurra i skallen för många.

Avdramatisera mens, säger jag. Skoja om det. Och förstå att det inte alls är roligt ibland. Dölj det inte. Gör det till vad det är. Något ganska störigt som kan göra sjukt ont, som händer varje månad, som är besvärligt och gör jobbiga grejer med kroppen, men som inte går att göra något åt. Som kommer att fortsätta hända och som egentligen betyder, som min skolsyster sade i mellanstadiet, att "kroppen mår bra och allt står rätt till".