För många andra verkar framtidsdrömmar vara så enkla. Så självklara. Som att det är en liten grej att veta vad en vill göra med livet. Som att det är ju bara att välja nåt, sen är det klart. Så är det inte för mig. Jag har aldrig vetat. Jag vet aldrig vad jag vill. Jag är aldrig självklar. Jag chansar och jag är impulsiv och jag bara kör. Jag är aldrig hundra procent säker på att något är rätt. På att det är det jag vill. Det är kanske därför jag är arbetslös just nu. Det är kanske därför det är så svårt för mig att vara det. För nu är jag helt rådvill. Nu vet jag inte alls vad jag vill göra. Eller, rättare sagt. Jag vill göra alltför mycket. Jag vill göra allt.
Jag vill jobba. Jag vill plugga. Jag vill bo i hus. Jag vill bo i lägenhet. Jag vill ha en till hund. Jag tycker det räcker med en hund. Jag vill jobba med människor. Jag vill jobba inom skolan. Jag vill jobba inom sjukvård. Jag vill jobba inom industrin. Jag vill bli översättare. Jag vill skriva långa uppsatser hela dagarna. Jag vill läsa romaner och analysera hela dagarna. Jag vill starta en teater och sätta upp pjäser och bestämma allt själv. Jag vill vara min egen. Jag vill vara anställd. Jag vill ha fem små barn. Jag vill ha inga barn alls. Jag vill resa, flytta och se världen. Jag vill bo kvar i min fina, lilla småstad för alltid. Jag vill ha vinter. Jag vill ha sommar. Jag vill ha allt. På en gång.
4 kommentarer:
:)
Väl tolkat!
Som sagt. <3 :)
Åh, jag känner så väl igen mig i det du skriver. Har faktiskt påbörjat något litet på ämnet, fast bara som en svar på en fråga om framtidsdrömmar. Tror inte jag är riktigt redo att prata ordentligt om det ännu.
Jag vet precis hur det är att vilja för mycket. Oftast ser jag det som något positivt att ha många intressen och saker jag brinner för. Men när det handlar om att välja ett av dem att satsa extra på inför framtiden så knyter det sig i magen. På sätt och vis har jag redan gjort mitt val, jag har ju snart gått halva psykologutbildningen och har trivts väldigt bra med det. Men ibland så bara tar det stopp och jag blir helt livrädd för hur det ska gå: kommer jag klara det? Var det det jag ville? Är det det jag vill? Passar jag? Och så är ångestsnurran igång. Det jobbigaste är nog inte det man väljer, utan allt man väljer bort. Så känner jag i alla fall.
Det är min största källa till oro. Men nu har jag bestämt mig för att öva på att tro att livet löser sig. Att man kommer hamna där man ska förr eller senare. Jag måste tro på att mina talanger kommer leda mig rätt, och att magkänslan ska få leda, men inte vilseleda (den gränsen är ju inte klockren). Jag tror såhär: om något är fel, då kan man göra om. Ingen utbildning, inget jobb är bortkastad tid. Allt samlas på pluskontot och ger en erfarenheter och man blir klokare. Man kan skapa sin egen väg. Jag, och ett par till i min klass har drömmar som kanske inte tillhör den klassiska psykologbanan. Skitjobbigt ja, för det är liksom lite av en ny väg man måste slå fram för sig. Det är inte det föreläsare från arbetslivet kommer och pratar om direkt. Samtidigt som jag ibland kan gräma mig över och fundera över om jag tänkte igenom saker och ting ordentligt (egentligen ingen klok grej att göra eftersom det mest bara leder till ångest och förvrängningar) så är jag också lite stolt: jag vågade välja. Jag chansa och säga "jag testar. Jag tror det här kan vara åt rätt håll, och är det inte det så väljer jag en annan väg, eller så tar jag en mindre stig vi sidan av den stora."
Men fy tusan, det är inte lätt alltså. Jag önskar dig all lycka till! Du, jag tror det löser sig, för oss båda <3
mvh felicia
(radarzine.com/vykorttillminsyster)
Åh, det du skrivit är precis så jag känner. Jag önskar ofta att någon annan kunde bestämma åt mig, vad som var bäst för mig. Det finns för mycket att välja på, och jag vill göra allt.
Mvh,
Johanna
Skicka en kommentar