Det är en konstig känsla att inte ha en fast punkt i tillvaron. Att inte ha ett hem. Hemma hos mamma eller pappa känns ju inte som ett hem längre. Nog finns tryggheten där, men det är inget som är mitt. Mina saker finns inte där. Inte mina kläder eller min säng. Mina saker finns i lägenheten i Malmö. Men den lägenheten har aldrig känts permanent. Den har alltid varit ett tillfälligt boende. Även om vi skulle bli kvar i Malmö, skulle det nog inte varit i den här lägenheten. Och i Oxelösund, som är så mycket hemma på alla sätt, har vi ingen lägenhet. Bo hos föräldrarna är inte så himla kul när man är snart 25. Det har man liksom gjort, så att säga.
Och nu är vi mittemellan. Jag vet faktiskt inte var vi kommer att bo i höst. Eller vad jag kommer att göra. Man kan ju få magsår för mindre. Eller så ser man det som ett äventyr.
1 kommentar:
Förstår precis vad du menar! Va själv ute och reste till jag var 26 så det är rätt skönt sen när man hittar en fast punkt :) Ha en bra dag!
Skicka en kommentar