Om att bry sig lite för mycket

Jag har nog alltid känt mig lite tjock. Lite för stor. Jag är en ganska lång tjej, betydligt längre än många. Och ändå är jag inte särskilt lång. Om jag var en deltagare i Americas Next Top Model skulle de sagt att jag var på tok för kort. Men ändå, längre än många andra tjejer. Och längre betyder ju större. Lite bredare. Större fötter. I gymnasiet drog jag alltid större storlekar än mina vänner. Och då var jag ändå en perfekt 36:a. Nu när jag ser tillbaka kan jag ju se att jag var smal då. En lång, smal tjej. Men jag har nog alltid känt mig ganska stor. Det känner jag mig fortfarande. De flesta tjejerna är så himla små, känns det som. I alla fall de jag känner. Jag borde kanske gå på jakt efter en kompis i min egen storlek. Och det är klart att det känns då. Att när man shoppar alltid dra en större storlek än de andra. Även om det bara är en eller två storlekar så känns det. Jag är större än många och känner av det. Jag önskar att jag inte brydde mig så mycket. Att det absolut inte spelade någon roll för mig.
Jag vill gärna känna mig bekväm på stranden. Jag älskar ju att bada och vara i solen. Jag vill inte bry mig om den där bilringen som bildas när jag sitter ner. Inte bry mig om att magen inte är fast eller låren lite dallriga. Men det går bara inte. Jag bryr mig. Och känner mig obekväm. Och vantrivs på stranden. Och vill klä på mig. Går i baddräkt, även fast jag tycker det är snyggare med bikini. Så himla dumt. Det är ju mitt eget fel. Jag borde sluta bry mig.
(Tur att det är vinter snart. Och att det, under tiden, finns så många snygga långklänningar.)