Om telefonskräck

Jag har utvecklat en rädsla för min telefon. Eller nej, vad säger jag. Inte utvecklat. Det har inte blivit så på senare dagar. Så har det alltid varit. Jag har alltid varit obekväm och besvärad av min telefon. Blivit illa till mods när det låter. Samtidigt som jag vill att den ska ringa eller plinga till, för det är ju kul om folk vill nå en, det betyder att en är omtyckt och jag vill vara omtyckt. Samtidigt så vill jag så himla gärna att den inte ska ringa. För det betyder ju att jag måste göra nåt tillbaks. Att jag måste svara. Att jag måste agera i världen. Eller så betyder det nåt dåligt. Det kan vara dåliga nyheter. Allt från någonting riktigt hemskt, till att någon ställer in. Att någon inte vill träffas. Fast jag tycker ju att det är lika jobbigt när någon vill träffas.

Jag minns förr. I gymnasiet. Min gamla Siemens-telefon. Det var inga smart phones på den tiden. Den fanns inte internet på telefonen och det fanns ingen kamera. Jag förstod knappt hur den fungerade och var livrädd att den skulle ringa ifall jag skulle göra fel. Jag minns en gång att en tjej i min klass frågade om hon fick ge mitt nummer till en kille som tydligen ville ha det och den här tjejen var snäll och glad och peppig så av någon anledning sade jag att okej, det får du väl. Och så sms:ade han. Såklart. Det var ju därför han ville ha numret. Och jag svarade. Och vi messade till varandra. Och samtidigt som jag ville att han skulle svara så ville jag inte det. Jag kände mig bara ful och värdelös och så fort mina ord skickades till en annan telefon så kändes de fel och alldeles för privata och jag skämdes när jag tänkte på att jag låg i min säng och hade någon form av samtal med en kille som jag inte ens pratat med i verkligheten. En kille som jag inte ens var särskilt förtjust i. Allt kändes kladdigt och fel och telefonen blev någonting jag bara ville skulle vara tyst och inaktiv.

Något år senare fick jag en Motorola-telefon. Den tyckte jag var himla fin till en början. Den hade kamera och färgskärm och kändes mycket modern. Den hade Rocky-theme songen som ringsignal. En sån där gammal typ av pling-plong-ringsingal ni vet. Det var inget jag valde, utan den hade den redan programmerad när jag fick den. Hatet jag utvecklade mot den där jävla Rocky-sången blev så himla stort. Det tog år innan jag ens kunde lyssna på den igen. Jag satte på den precis nu, när jag skriver det här, och det var nästan inga jobbiga känslor kvar, så det är ju skönt. Men då. Förr. Herre min påve, så jobbigt jag tyckte det var. Det ryste i mig varje gång det ringde. Jag vet inte ens varför. Jag var rädd att det skulle vara någon som ville nåt. Som skulle tvinga mig att säga nåt. Tvinga mig att lämna ut mig, vara mindre privat än jag ville. Tvinga mig att vara social och go och gla'. Jag har aldrig varit go och glad.

Nu för tiden är det mer på grund av att jobbet ringer och det skapar en sån himla stress hos mig att vara ring-och-spring-vikarie. Att veta att de kan ringa fem i sju varje morgon och vilja att jag ska komma till jobbet bums. Eller på eftermiddagen för den delen. "Kan du komma nu?" Det är psykiskt påfrestande för mig att veta att de kan ringa när som helst och då förväntas jag släppa allt och komma. Jag tycker mitt jobb är jätteroligt och jag gillar att jobba, men jag behöver verkligen helst ett par dagar, eller i alla fall ett dygns, framförhållning. Annars blir jag jättestressad och trött i huvudet. Och det är svårt att ställa om till jobb på direkten för mig. Att sova, få ett samtal, hoppa i jeansen och cykla iväg och vara på jobbet på bara 15 minuter, eller nåt. Mitt huvud klarar liksom inte riktigt av det. Jag gillar att vara mentalt förberedd. Så att hela tiden vänta på att de ska ringa och när det väl ringer både hoppas och samtidigt inte hoppas att det är jobbet.

Det är inte bara rena telefonsamtal det gäller. Allt är lika jobbigt. Sms och mejl och facebookmeddelanden och chat. All form av kommunikation. Med alla typer av människor. Både privat och jobbmässigt. Kollegor, klasskompisar, vänner, släkt. Jag tycker det är så obekvämt. Jag vet ju aldrig vad den andra kommer att skriva, vad den kommer att svara. Och samtidigt vill jag kommunicera med folk, för jag vet att mina relationer, både sociala och professionella, lider av detta. Jag jobbar med de här känslorna hela tiden. Och de har verkligen förbättras. Jag blir lugnare och duktigare och bekvämare hela tiden. Men det är verkligen inte lätt.