-Also, he keeps my pants up. -What are "pants up"?

Igår kväll när jag kom hem från en helg på konferens och var både trött och hungrig efter timmar i bil så köpte jag och Daniel pizza och tittade på The Croods. Det var kanske inte den bästa animerade jag sett, men den var himla skojig. Speciellt uppskattade jag sengångaren Belt. Som fungerade som ett bälte. Humor på hög nivå.

Filmen handlar alltså om nån form av grottmänniskofamilj som lever i nån påhittad tid med massor av finurliga djur. De bor mest i sin grotta hela tiden och går bara ut ibland för att jaga mat. Ägg äter de väldigt mycket, tydligen. De har typ bara varandra och är därmed väldigt beroende av varandra. När de blir attackerade skapar de en family kill circle och försöker döda/skrämma bort faran. Tonårstjejen i familjen, hon med stora bröst och kort, sexig tigerklänning, är lite av en rebell som inte gillar att leva i grottan, hon vill se solen. Givetvis ger hon sig iväg på upptäcktsfärd och äventyret kan börja.



Hon träffar bland annat ett smart litet geni vid namn Guy som jag uppfattar som en människa och inte lika mycket grottman som familjen Crood är. Han har kommit på smarta saker som eld (som Croodarna kallar "baby sun") och fällor att fånga djur i. Det är Guy som har underbara lilla Belt som husdjur och kompanjon (och bälte). Mormor Crood förstår inte vad husdjur är. Guy förklarar att det är djur som man inte äter. "We call those childern", säger mormorn. (Här skrattade jag sjukt mycket kan tilläggas. Möjligtvis för att jag var lite övertrött, men filmen var himla gullrolig).

Rösten till rebelltjejen Eep är Emma Stone, genikillen Guys röst är Ryan Renolds och pappa Crood är Nicholas Cage. Mycket kändisar, helt klart. Sånt uppskattar jag. Det blir liksom lite roligare då. 

Ett av de bästa citaten var när muskulösa grottjejen Eep lutade sig mot/hoppade upp i famnen på Guy. Han är tunn och liten och kroknade nästan under hennes tyngd. Han ba "You're so heavy!". Eep blev skitglad och sa med största leendet "Thank you!". Älskade det lite. Sånt bör barn höra.

Så himla pluggigt

Så här pluggproffsig ser jag väldigt sällan ut. Men igår så, då fick jag till det. Tyvärr pluggade jag väldigt lite. Jag prioriterade fika och umgänge med folk i stället.

D-kupa

Kan vi ta en stund och tala om det faktum att min senast inköpta bh är i kupstorlek D. D! Herre min påve! Jag har väl ingen D-kupa. Jag har hela livet fladdrat mellan B och C. Och nu: D!

Jag var lite stressad när jag var inne och provade den. Jag behövde desperat en ny och tog ett par av de första bästa som hängde på en hylla. Jag for in i provhytten, slängde av mig kläderna och provade bhn. Den satt bra. Perfekt, då blev det köp. Det var inte förrän igår kväll när jag klädde av mig som jag noterade att kupstorleken var en freaking D.

D låter så sjukt stort, men faktum är att det inte är stort alls. Jag borde nog börjat med D för länge sedan, för den är himla skön och bröna får plats utan att liksom pressas utanför. Helt klart ett bra köp, men ändå: D! Lite galet känns det. Det känns inte som jag. Det kommer ta ett tag att vänja mig vid tanken på att vara en person med D-kupa.

På håll ser det lite ut som en bläckfisk

Igår bakade och åt jag chokladfondant. Det var gott.

Nu ska jag, Daniel och Adam äta pizza. Det är också gott.

Baywatch moment

Jag har smärtor i min högerhand. Det gör ont så fort jag rör den. Det är på grund av träningsvärk. Häromdagen hade jag en specialdag i skolan. Vi hade HRL-utbildning hela måndagen och de där hjärtkompressionerna tog kål på min hand. Det är jättejobbigt att utföra hjärtlungräddning. Och då var det bara träning på det. Hur det är att utföra på riktigt i en akutsituation vill jag inte ens tänka på. Det hoppas jag att jag aldrig behöver göra.

Jag måste dock erkänna att jag kände mig väldigt Baywatchig där jag hängde över min docka och räknade högt för varje kompression. I mitt huvud lät det one, two, three, four... Jag såg framför mig hur jag var Mitch. Vilket så här i efterhand slår mig som ganska knäppt. Jag borde ju helt klart se mig som C.J. Men icke. Det var Mitchs håriga hjältebringa jag såg framför mig.

Jag är en sån god människa att jag gjorde mig själv illa så jag kan vara redo att rädda liv. En hjälte. Det är vad jag är. Eller i alla fall är redo för att vara. Det känns bra.

Glasögonorm! (Get it?)

Jag köpte mig ett par sådana här:

Läsglasögon!

De är tänkta att bäras när jag sitter vid datorn och jag älskar dom redan pga allt blir större. Och större är bättre!

Givetvis var jag tvungen att prova hur de såg ut med många olika ansiktsuttryck. Ansiktet ovan är "neutralt". Vilket är så jag ser ut typ 99 procent av tiden. Fast oftast med ett lite mer korkat uttryck. Speciellt när jag läser/tittar på nåt på datorn.

Nedan är "trevlig tjej", vilket är så jag vill att folk ska uppfatta mig. Dock brukar det inte bli så pga neutralansiktet är ett himla bitchface.

Nedan är "falska leendet". Som nästan ser lite läskigt ut. Men som jag ofta bär på jobbet. 

Taco

Älskar den tröjan.

Sötchock

För exakt en veckan sedan var jag och Daniel i Linköping hemma hos Björn tillsammans med David och Björkis. På söndagen var vi alla bakis och trötta, så pizza och film stod på schemat. Fyra filmer till och med. Varav två var Spirited Away och Min granne Totoro. Det var första gången jag såg Totoro, och jag dog sötdöden flera gånger! Givetvis älskade jag den. Den var ju bara så himla gullig. Spirited Away har jag sett förut, får många år sedan, och den är ju liksom lite mörkare än Totoro.

Sötchocken är inte lika stor i Spirited Away, men nog finns den där. Dock är det ungefär lika många läskiga figurer som söta.

Senap

Den här vinterjackan från Monki var himla snygg. Jag gillar verkligen färgen, men frågan är om jag inte skulle kräkas på den efter ett tag. Det brukar bli så om jag väljer annat än typ neutralt svart/grått. De senaste åren har jag bara haft gråa vinterjackor/kappor och det är ju ganska tråkigt egentligen. Lite färg är ju ganska fint.

Men dag in, dag ut med en senapsgul jacka, risken är ju verkligen stor att jag skulle tröttna. Kanske ganska fort till och med? Så fort jag hade en dag som jag kände mig lite blektröttrosig-röd i ansiktet så kanske inte senapsgul är det bästa komplementet. En grå vinterkappa är liksom så bra för den kan jag gömma mig i. I fall jag vill. Och känner jag mig själv rätt så vill jag det ibland.

Men den senapsfärgade jackan är himla snygg ändå, det är den.

I know you want it, you're a good girl

Jag ramlade över den här artikeln om texten till Robin Thickes Blurred Lines och ord sagda av våldtäktsmän. De har jämfört texten till den ganska vedervärdiga låten med bilder från Project Unbreakable, som är ett fotoprojekt där sexual assault survivors håller upp skyltar med citat från deras våldtäktsmän/attackers.

Många av citaten (det finns många, många fler än de här) är mycket nära det som Thicke sjunger om. Att han vet att hon vill det, att hennes icke-nej är ett ja. Att hon är en "tease" och genom att agera på ett visst sätt så måste hon ju vilja knulla också. Men läs artikeln istället. Den är mycket bättre på att förklara än jag.

Så himla hemskt och de här bilderna säger så mycket om hur vidrig hela våldtäktskulturen är.

(Alla bilder kommer från Project Unbreakable).

Tillknäppt

Idag har jag knäppt skjortan hela vägen upp. Det är en sån dag helt enkelt.

Pink wine makes me... slutty!

New Girl och Jessica Day är tillbaka. Tack för det.

Nu vet jag vad jag ska göra varje onsdag hela hösten.

Vill ni höra ett skämt?

Jag älskar dåliga skämt. Det här berättade pappa för mig häromveckan och jag har gått runt och tänkt på det och fnissat. När jag berättade det för Daniel och min lillebror så var de inte imponerade. De har väl helt enkelt ingen humor, för det var svinaroligt.

Två bananer är ute och går. En är gul och en är grön. De pratar om allt och inget. Går och strosar och så där som bananer gör. Helt plötsligt springer den gröna bananen iväg. Fort in i skogen och den gula bananen ser inte sin vän längre. Den gula fortsätter att gå, mot stället där den gröna försvann. Den gula bananen tittar runt, runt i skogen och bakom träd. Plötsligt hoppar den gröna bananen från och skrämmer den gula. Då säger den gula bananen till den gröna:
- Du är så jävla omogen!

Hihi! Varsågoda, dagens skratt.

Även fast det var jag som skrev det sitter jag här och skrattar. Åt mig själv. Tur att jag kan underhålla mig själv. Då behöver jag aldrig ha tråkigt när jag är ensam.

Om telefonskräck

Jag har utvecklat en rädsla för min telefon. Eller nej, vad säger jag. Inte utvecklat. Det har inte blivit så på senare dagar. Så har det alltid varit. Jag har alltid varit obekväm och besvärad av min telefon. Blivit illa till mods när det låter. Samtidigt som jag vill att den ska ringa eller plinga till, för det är ju kul om folk vill nå en, det betyder att en är omtyckt och jag vill vara omtyckt. Samtidigt så vill jag så himla gärna att den inte ska ringa. För det betyder ju att jag måste göra nåt tillbaks. Att jag måste svara. Att jag måste agera i världen. Eller så betyder det nåt dåligt. Det kan vara dåliga nyheter. Allt från någonting riktigt hemskt, till att någon ställer in. Att någon inte vill träffas. Fast jag tycker ju att det är lika jobbigt när någon vill träffas.

Jag minns förr. I gymnasiet. Min gamla Siemens-telefon. Det var inga smart phones på den tiden. Den fanns inte internet på telefonen och det fanns ingen kamera. Jag förstod knappt hur den fungerade och var livrädd att den skulle ringa ifall jag skulle göra fel. Jag minns en gång att en tjej i min klass frågade om hon fick ge mitt nummer till en kille som tydligen ville ha det och den här tjejen var snäll och glad och peppig så av någon anledning sade jag att okej, det får du väl. Och så sms:ade han. Såklart. Det var ju därför han ville ha numret. Och jag svarade. Och vi messade till varandra. Och samtidigt som jag ville att han skulle svara så ville jag inte det. Jag kände mig bara ful och värdelös och så fort mina ord skickades till en annan telefon så kändes de fel och alldeles för privata och jag skämdes när jag tänkte på att jag låg i min säng och hade någon form av samtal med en kille som jag inte ens pratat med i verkligheten. En kille som jag inte ens var särskilt förtjust i. Allt kändes kladdigt och fel och telefonen blev någonting jag bara ville skulle vara tyst och inaktiv.

Något år senare fick jag en Motorola-telefon. Den tyckte jag var himla fin till en början. Den hade kamera och färgskärm och kändes mycket modern. Den hade Rocky-theme songen som ringsignal. En sån där gammal typ av pling-plong-ringsingal ni vet. Det var inget jag valde, utan den hade den redan programmerad när jag fick den. Hatet jag utvecklade mot den där jävla Rocky-sången blev så himla stort. Det tog år innan jag ens kunde lyssna på den igen. Jag satte på den precis nu, när jag skriver det här, och det var nästan inga jobbiga känslor kvar, så det är ju skönt. Men då. Förr. Herre min påve, så jobbigt jag tyckte det var. Det ryste i mig varje gång det ringde. Jag vet inte ens varför. Jag var rädd att det skulle vara någon som ville nåt. Som skulle tvinga mig att säga nåt. Tvinga mig att lämna ut mig, vara mindre privat än jag ville. Tvinga mig att vara social och go och gla'. Jag har aldrig varit go och glad.

Nu för tiden är det mer på grund av att jobbet ringer och det skapar en sån himla stress hos mig att vara ring-och-spring-vikarie. Att veta att de kan ringa fem i sju varje morgon och vilja att jag ska komma till jobbet bums. Eller på eftermiddagen för den delen. "Kan du komma nu?" Det är psykiskt påfrestande för mig att veta att de kan ringa när som helst och då förväntas jag släppa allt och komma. Jag tycker mitt jobb är jätteroligt och jag gillar att jobba, men jag behöver verkligen helst ett par dagar, eller i alla fall ett dygns, framförhållning. Annars blir jag jättestressad och trött i huvudet. Och det är svårt att ställa om till jobb på direkten för mig. Att sova, få ett samtal, hoppa i jeansen och cykla iväg och vara på jobbet på bara 15 minuter, eller nåt. Mitt huvud klarar liksom inte riktigt av det. Jag gillar att vara mentalt förberedd. Så att hela tiden vänta på att de ska ringa och när det väl ringer både hoppas och samtidigt inte hoppas att det är jobbet.

Det är inte bara rena telefonsamtal det gäller. Allt är lika jobbigt. Sms och mejl och facebookmeddelanden och chat. All form av kommunikation. Med alla typer av människor. Både privat och jobbmässigt. Kollegor, klasskompisar, vänner, släkt. Jag tycker det är så obekvämt. Jag vet ju aldrig vad den andra kommer att skriva, vad den kommer att svara. Och samtidigt vill jag kommunicera med folk, för jag vet att mina relationer, både sociala och professionella, lider av detta. Jag jobbar med de här känslorna hela tiden. Och de har verkligen förbättras. Jag blir lugnare och duktigare och bekvämare hela tiden. Men det är verkligen inte lätt.

- I'd die for you. I love you. - Blood!

Idag är det tisdag och jag har på mig en besvärlig blus där kragen konstant ligger fel. Men den är fin och prickig, så jag får leva med en sned krage. 

Inte bara kragen som är sned, hårbollen på den sidan vägrar bete sig och det sticker ut en massa hårstrån som inte kan tämjas. Hela min högra sida är lite off idag, tydligen. Och så har jag förstadium till ont i halsen. Och jag vet precis vilka två personer som är skyldiga till det. Men nog om det.

Idag är jag himla glad för att Bones är tillbaka (och det fattar ju alla att det är där rubriken kommer ifrån). Det är en av mina bästa serier, men det betyder också att hösten och höstserierna är här på riktigt. Jag älskar ju mina tv-serier, så ni förstår att det här betyder mycket för mig.

Två hela år

Idag fyller min lilla Blixt två hela år. Tänk vad fort tiden går ändå. På bilderna nedan är han bara åtta veckor och hade precis flyttat in hos oss. Att skaffa Blixten är helt klart det bästa beslutet vi tagit. Nu kommer lite valpbonanza för att fira hans tvåårsdag!

Rosa trampdynor!!

 Lilla snutten.

 Han är en helt underbar liten varelse och jag blir lika glad att vi har honom varje dag. Jag minns hur det var när vi hämtade hem honom och hur liten han var i min famn när jag håll honom för första gången. Hur han utforskande först vår lägenhet och sen världen utanför. Och nu är han en sån stor och duktig kille. Och tjusig!

Och han är så himla älskad. Inte bara av oss men också våra familjer, vår släkt och alla vänner. Två av hans bästa kompisar i världen är Daniels pappa och min mamma. Och de är lika glada i honom. Mina småkusiner tycker det är lika kul att leka med honom som våra vänner och min mormor och morfar tycker. 

Han är så go och fantastiskt och jag är så glad att han finns i vårt liv. Förra året hade vi tårtkalas när Blixten fyllde år men i år räcker det med en god köttbulle och leverpastej, det är ju ändå det han älskar mest. ♡♥♡

En helg i Linköping

Jag älskar när en ny vecka börjar och jag har haft en underbar helg. Det är liksom lite lättare då. Den här helgen tillbringades tillsammans med fyra karlar i Linköping hemma hos Björn. Jag, Daniel och David for dit vid lunchtid på lördagen och Björkis kom vid middagstid. Det var en sån där helg då jag hade för roligt för att komma ihåg att ta några bilder. Fyra stycken blev det, allt som allt.

Den första bilden tog jag vid 14-snåret, då vi precis varit och handlat och kommit in och börjat laga middag. Vi (mest Björn och Daniel, vi andra var mer sällskap än hjälp) lagade en gryta som fick koka hela eftermiddagen.

Lite såhär såg jag ut. Men skjortblusen hade jag bara på mig inne för det var så sjukt varmt. Ute hade jag en guldglittrande tröja som är alldeles fantastisk, men den hamnade inte på bild. 

Runt 20 kom Björkis (han hade nämligen jobbat) och då kunde vi äta middag. Grytan var fantastisk! Det bästa med den här bilden är dock att alla tittar på kameran aka mig, men David tittar bort på nåt helt annat. Det är verkligen så himla mycket David över det. 

De här fyra underbara männen hade jag helt för mig själv. Jag har många fina män i mitt liv. Kvällen blev lång och jäkligt rolig. Det var länge sedan jag skrattade så mycket som jag gjorde den här helgen. Björkis var givetvis den största glädjespridaren, som kände sig tvungen att "dricka ikapp" eftersom att han kom senare. Sådant slutar alltid väldigt roligt för alla andra.

Dagen efter vaknade vi alldeles för tidigt. Jag sov på en madrass på golvet, så jag hade ändå fått ganska bra sömn, men stackars David, som var sjuk, sov sittandes i en fåtölj. Det var lika delar sorgligt och roligt.

Vi tittade på fyra filmer på raken, åt pizza, åt godis och det var alltid någon som sov. En perfekt bakissöndag med andra ord. Jag vet inte om vi riktigt hade nåt tema med filmerna. Det är inte alltid helt lätt att komma överens fem stycken om vad en vill se, men filmvalen blev som följer: Wall-E, The Fifth Element, Spirited Away och Min granne Totoro. Godiset var Star Wars-inspirerat.

6 saker jag skulle vilja ha just nu

Det finns ju alltid vissa grejer en skulle vilja ha. Som en liksom längtar efter. Drömmer om. Önskar. Det här är några av de saker som finns i mitt huvud och som jag gärna skulle se fanns i mitt liv på riktigt.

• Kyligare väder. I morse såg det ut att bli mulet och dimmigt men sen blev det soligt och varmt direkt på förmiddagen. Puh. Jag orkar inte mer värme nu. Jag vill ha varma kläder och kalla kinder.

• En bra helg. Men det vet jag att det kommer att bli. Jag ska nämligen lämna bort hunden, ta Daniel under armen och ta tåget till Linköping och träffa Björn och David. Hurra!

• En riktigt hård fotmassage. Helst i ett par timmar. Min högra fot är på väg att dö ifrån mig känns det som. Den blir sämre och sämre för varje dag som går. Den gör ont exakt hela tiden och det är en molande, kliande, irriterande smärta. En smärta som längtar efter massage. Som känns bättre om jag liksom trycker ner hela foten mot golvet, för då blir det en annan, mer hanterbar smärta. 

• En yoghurt som smakar perfekt kokos. Lagom mycket kokossmak och inte för söt. 

• En bra höstjacka som inte är för varm och inte för kall. En sån som jag kan ha uppknäppt på dagen och då är den inte för varm, och knäppt på kvällen och då är den inte för kall. Givetvis måste den vara fin också. Finns denna jacka månn tro? 

• En catchphrase! Det verkar så ballt.  Fantastiska "Oy with the poodles already!" och "Cool. Cool, cool, cool" är ju redan tagna, men jag funderar på om "Galna bananer!" kan va nåt? Äh, jag får nog fundera vidare.

Grey cardigan

I morse skrev jag prov i skolan och tog således på mig en väldigt school girlig klädsel. Rutig skjorta och grå kofta. En nyköpt grå kofta, för den delen, som är alldeles underbart mjuk.

Jag ser himla ordentlig ut och skolduktig ut och förhoppningsvis gick provet bra, även om det kändes ganska dåligt.