För någon dag sedan såg jag Extremely Loud & Incredibly Close (som ju är en alldeles fantastisk titel!). Jag har varit peppad på den filmen i många år, ända sedan jag läste boken av Jonathan Safran Foer. Dock hade jag inte särskilt höga förväntningar på filmen. Hade jag haft det skulle jag nog blivit besviken. Men nu hade jag inte alls det och då tyckte jag att det var en ganska fin film. Lite mysig, sådär. Sorglig, såklart. Det blir ju så när det är 11:e september-historier och en död pappa och hemska, hemska telefonsvararmeddelanden. Klart jag grät lite. Jag är svag för amerikanska sorgsmetare. Jag gråter till Extreme Home Makeover också. Sån är jag.
Men tillbaka till filmen. Den var lite sorglig. Och ibland fick man lite ont i magen när pojken, Oskar, försökte förstå vad allt egentligen betyder. För nåt måste det ju betyda. Det måste finnas en mening. Det måste finnas ett lås som passar nyckeln som Oskar hittade i ett kuvert med namnet Black skrivet på, en blå vas i pappans garderob. Oskar letar runt hela New York efter låset. Han besöker alla som heter Black. Han får hjälp av farmorns underliga hyresgäst, som inte pratar, men har YES och NO tatuerat i handflatorna. Dock kan jag bli lite trött på den här typen av barn i film. Det är alltid samma typ av barn. De ska alltid vara så jäkla speciella hela tiden. Så himla annorlunda och smarta och känsliga och lillvuxna.
Men, men, det var en trevlig film. Helt klart. Men om en tycker historien verkar fin, så ska man helt klart läsa boken istället. Eller kanske inte istället, men först i alla fall.
(Bilderna har jag snott från IMDb.com)
2 kommentarer:
(jag grinar också till extreme home makeover.)
Åh måste se, boken är ju helt underbar<3
Skicka en kommentar