Den här bilden tog jag för någon dag sedan, då jag, min sambo och min lillebror gick en promenad vid havet och tittade på fina hus.En sak slog mig när jag fotade den här bilden. Herre min påve så mycket jag fotar nu för tiden. När kameran finns till och med i mobilen, så är ju alltid chansen att ta en bild där. En kamera är alltid när till hands. Tänk vilken utveckling ändå. När jag gick i gymnasiet skaffade min kompis Jessica en digitalkamera och de bilderna vi tog under den tiden är de första digitala bilderna som finns på mig. Minneskortet hade hur liten plats som helst och vi var tvungna att tömma kamera allt som ofta, men så himla kul det var att fota. Jag minns min första mobiltelefon som hade kamera inbyggd. Åh, så jag älskade den. Dock finns det inga bilder kvar från den. Synd, för det hade ju varit roligt att se. Men jag är ändå glad att jag inte är tonåring nu. Tänk alla dumma och knäppa bilder som jag kunde tagit och som kunde hamnat på typ Facebook. Det är ju lite kul att alla bilder från högstadiet och de flesta från gymnasiet är analoga bilder. Bilder som ligger i en byrå här hemma. Vissa som jag har framkallat själv. Jag kan ta fram de och titta på, när jag känner för det. Vissa av bilderna finns bara i en kopia. Inte hur många versioner som helst, spridda på nätet. Bara en. Det är lite speciellt ändå. Nuförtiden.
1 kommentar:
Jag är likadan, tar kort med ifånen hela tiden! Det är dock först på sistone som jag har börjat framkalla kort och det är ju så kul att ha dem i album eller att bara sitta och bläddra med korten i högar.
Skicka en kommentar