ja, hur kunde jag? skunk.nu har lagts ner. och nu tänker alla; men det var ju länge sen. du kan ju inte vara särskilt aktiv på skunk om du inte sett det förrens nu?
och det är ju precis och exakt korrekt. den senaste tiden/året/åren har jag inte alls varit aktiv på skunk. men innan. innan! hela mina övre tonår finns ju på skunk. åh, vad jag dokumenterade. så personligt. så privat. så öppet med alla känslor. min skunk-dagbok är så himla fin. så förvirrad och mörk. så ledsen och arg. osäker. men såklart även glad på sina ställen. hoppfull.
jag vill egentligen aldrig läsa min skunk-dagbok, men jag vill att den ska finnas kvar. och nu är den borta. konstigt det där. hur man börjar sakna något, bara för att det är borta, även fast man aldrig tänker på det annars.
fast det är väl tryggheten. som att lägga saker i en liten låda på vinden. då vet man att det finns kvar. att det är sparat. tryggheten.
1 kommentar:
åh åh. skunk. det var min första riktiga internetkontakt eller vad man ska säga. Om man inte räknar mirc och aftonbladets chat, haha. Fast det var när jag gick i åttan och nian som skunk flitigast användes. Det var ju elva tolv år sedan... Ändå känns det trist att det har lagts ner.
Skicka en kommentar