Den här listan på fem saker vi ångrar när vi ska dö tänker jag ofta på. Den är sammanställd av en sjuksköterska inom palliativ vård baserad på frågor som hon ställt sina patienter.
Tydligen är de saker vi ångrar mest:
- Att en inte varit mer ärlig mot sig själv och levt livet som en velat istället för att leva efter andras förväntningar.
- Att en jobbat för mycket.
- Att en inte vågat uttrycka sina känslor.
- Att en tappat kontakten med sina vänner.
- Att en hindrat sig själv från att vara lycklig.
Jag arbetar ju inom äldreomsorg och möte dagligen sjuka och mer eller mindre döende människor. De uttrycker ofta tankar av det här slaget. De säger ofta att livet går för fort och att de knappt hunnit blinka så är det gamla. De säger till mig att jag ska ta tillvara på tiden innan det är försent. Vissa menar att jag borde skynda mig att skaffa barn, för det är livets stora gåva (jag blir alltid väldigt stressad och får lite hjärtklappning när de säger så, då känner jag mig alldeles för gammal och liksom övervintrad, som att jag missat tåget och nu är det för sent). Andra tycker att jag gott kan vänta, livet har så mycket annat att erbjuda och barn är faktiskt ganska jobbiga också (jag tyckte det var så himla ärligt och härligt när en gammal dam sade att jag skulle vara lycklig som inte hade några barn, för hennes egna var så besvärliga, det är så förbjudet att säga så i många sammanhang att jag var glad att hon ville öppna sig).
Jag tänker ofta på att jag ska leva livet på det allra bästa sättet för mig. Att livet är kortare än jag tror och det gäller att ta tillvara på det. Jag vill definitivt inte ligga där på min dödsbädd och ångra att jag jobbat för mycket. Vilken värdelös grej att slösa sin tid på, egentligen. Ett jobb. Som en är tvingad till att göra. Som en kanske inte ens gillar. För att få pengar för att överleva.
Jag vill aldrig hindra mig själv från att vara lycklig. Eller ligga där, nära döden, och ångra att jag aldrig sagt eller visat vad jag tyckt. Att jag aldrig uttryckt mina känslor. Vilken hemsk tanke.
En vårdtagare på jobbet klagar ofta på sin man, att han var konservativ och tråkig och att han ville bestämma över henne. Så sorgligt att ha levt en liv med den mannen. Hon kan fortfarande inte sova nätterna igenom eftersom hon så länge vakade över honom under nätterna när han var sjuk. Nu är han död och begraven och lilla tanten kan fortfarande inte sova. Hon tog hand om en envis och föråldrad man ett helt liv och tacken är att hon inte kan sova om nätterna. Undrar om hon skulle välja honom igen, om hon fick chansen att leva om sitt liv? Undrar om han var hennes val, eller mer hennes tvång? Det är frågor jag inte vågar fråga, men ofta tänker på.
Jag vill aldrig bli ensam i slutet. Ensamheten när en blir gammal blir så himla påtaglig. När en själv har svårt att ta sig ut och ingen vän eller anhörig kommer och hälsar på. Så vill jag aldrig ha det. Jag ska alltid försöka hålla kontakten med närstående. Jag ska alltid försöka vara sann mot mig själv. För vem annars kan en vara sann mot, om inte sig själv? Att våga uttrycka sina känslor är inte lätt alla gånger, men jag ska bli bättre på det. Säga vad jag tycker.
Jag vill aldrig hindra mig själv från att vara lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar