Utseendehetsen vet inga gränser. Nu är ett stort mellanrum mellan låren grejen att sträva efter. Eller nu och nu förresten. Så har det väl varit ett tag. Smala lår har väl länge varit en del av dagens ideal. Men ser jag en enda instagrambild eller ett enda blogginlägg eller tumblrpost till om thigh gap så smäller jag av. För guess what? Jag har inte smala lår. Mina lår nuddar varandra. Jag har breda höfter och stor rumpa. Har alltid haft, kommer alltid ha. Och det är helt jävla okej. Och toppensnyggt!
Googlar en "thigh gap" kommer en direkt till pro ana-bilder. Som vill hetsa till anorexia. Till sjukdom och sjuka tankar. Nu räcker det inte att vara allmänt snygg eller smal längre. Nu ska en ha lår som inte nuddar varandra. Vilka bisarra ideal vi lever med. Vilken galen värld. Aldrig får en duga. Inget är bra nog.
När jag gick i gymnasiet och vägde 15 kilo mindre än vad jag gör nu, hade jag ändå stora lår och stor rumpa. Jag hade alltid jeans i fler storlekar större än mina kompisar. Och det var svinjobbigt. Det gjorde ont i själen varje gång vi var och shoppade och de köpte jeans i storlek 25 eller 26. Och jag fick klämma mig i ett par 29:or. 30:or. 31:or. Jag klippte bort storleksetiketter och ville aldrig visa hur stora jag köpte. Men nu säger jag - ALDRIG MER! Jag vägrar. Storleken på mig, på min kropp definierar inte mig. Min kropp är en del av mig och den är jättebra på alla sätt och vis. Men det är bara en kropp. Och den kan aldrig vara fel. Aldrig.
Så här ser mina lår ut. De nuddar varandra. De är ännu större när jag sitter ner. Då liksom breder de ut sig över stolen. Tar över och tar plats. Men det är okej att ta plats. Det är bra att ta plats! Karlar gör det hela tiden. De brer ut sig och särar på benen och sitter bekvämt och lägger upp armbågar och armar. Tar plats med kroppen. Det tror jag vi också borde göra lite mer. Inte sträva efter att banta och bli mindre och smalare. Inte tänka på mat som något negativt och "unna" oss en kaka till kaffet på fredagar. Att ta en kaka till kaffet är helt jävla normalt. Det är inget en bör unna sig eller belöna sig med. Det borde ingå i allas kostcirkel.
Min kropp är fin och bra och lagom stark och alldeles perfekt. Precis som den är. Samtidigt är den är bara en kropp. Jag vägrar bli dömd på grund av hur min kropp ser ut. Från och med nu ska jag vara kroppspositiv och älska min kropp. Mina lår som nuddar varandra.
6 kommentarer:
Jag har också breda höfter. Det är kvinnligt med kurvor! Hellre det än en kropp lika rak som en spaghetti. Alla är vi olika byggda.
Så jävla bra skrivet!!!!
Älskar dig och din blogg!!
bra skrivet! trots att jag blivit äldre än när jag upplevde utseendehetesen som värst måste jag ständigt (STÄNDIGT) påminna mig själv om att kroppen bara är just det, kroppen. Tack för påminnelsen!
Kobran! Du skriver så jävla bra och viktigt. Heja dig! Du är min favoritblogg. -are
Och ja, att vara arg på sin kropp, oavsett om den är kurvig, spagettig eller motorvägig eller hur den nu är – är ett sånt slöseri med tid, energi och kraft. Jag önskar själv jag gjorde det mindre. Jag gjorde det mer förr i alla fall. Det går åt rätt håll. Och benen med, oavsett hur de ser ut. De går åt rätt håll och det är ju poängen med dem.
Tack!! Ni är bäst! Jag hatar denna ständiga utseendehets. Jag hatar att jag inte vill köpa en viss kjol som jag tycker är jättesnygg, för att den får mig att se tjock ut :( Måste jobba varje dag med att stå emot och digga mig som jag är. Alla kroppar är bäst!
Skicka en kommentar