Jag ville bli bakgrundssångerska när jag var liten. Det står så i en gammal sån där Mina Vänner-bok jag har nånstans. Hur sorgligt är inte det? Bakgrundssångerska. Men det passar så himla bra in på mig. Som en metafor för hela mig och mitt liv. Bakgrundssångerska. Jag vill alltid vara med där det händer, men har aldrig självförtroende nog att vara i centrum, vara stjärnan mitt på scenen. Jag kan bara stå i bakgrunden och svaja med armarna och doa lite tyst. Så himla sorgligt ändå att vara så medveten när en är liten. Att veta redan då att en inte är star quality, utan bara en som ska förpassas till bakgrunden.
Nu skulle jag aldrig vilja vara sångerska överhuvudtaget, även om jag älskar att sjunga. Men bara hemma. När ingen hör. Jag fick höra redan i mellanstadiet att jag inte kunde sjunga. Att jag hade dålig sångröst. Kanske därför jag bara ville stå i bakgrunden? Tänk om jag hade blivit peppad på musiklektionerna i stället? Då hade jag kanske haft självförtroende nog att sjunga på skolavslutningar och lucior.
Bakgrundssångerska, alltså. Vilken dröm att ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar