En fredagskväll med syskon och ett farligt bebis/hund-team

Lite såhär såg det ut i fredags när jag och Daniel hade lite syskon på middag. (Tänka skriva "till middag", men det lät kannibaliskt). Våra middagar är alltid stökiga och roliga och mysiga och alla måste alltid hjälpa till med matlagning. Ett lagarbete, så att säga. Jag hatar att bjuda hem folk och sen vara tvungen att vara nån form av "värd" som bara går och servar alla. Supertråkigt ju! Allt blir bättre om alla hjälps åt och stökar ned och har det kul under hela förberedningen. Och stökar ned är ingen svårighet med en ettåring och en Blixten. De röjer och är rena huliganerna ihop. Den ena är alltid på jakt efter den andra. Mest bebis efter Blixten, men ibland tvärtom.

Jag missade dock att fota själva grillningen, ser jag, som ju var lite av kvällens höjdpunkt. Jag älskar verkligen att grilla och känner att jag kommer gå lite crazy med grillningen nu till våren och sommaren i och med att det är första året med egen tomt. Men det ser jag bara som en positiv grej. Det finns värre saker att vara beroende av än att grilla. Typ heroin. Det är värre.

Förövrigt säger första bilden väldigt mycket om mig och min lillebror. Jag är noggrann och vill ha det "fint" och ett av hans största glädjeämnen i livet är att retas med mig. Värt att notera är även tredje bilden, där Emelie är mitt i ett försök till en selfie med henne och Blixten.

Den sista helgen i mars

Jag måste säga att jag tycker det är ganska underbart med helg. Jag är väl inte ensam om den åsikten kan jag tro. Jag brukar i ju vanliga fall jobba både kvällar och helger, men den här senaste veckan har jag bara jobbat typ 7-17. Helt ovanligt för mig, men helt normalt för andra. Så nu när en ledig helg kom var den mer än välkommen.

Helgen har varit alldeles fullproppad. I fredags grillade vi revbensspjäll med min lillebror Gustav och Daniels lillasyster Emelie. Än så länge har vi verkligen utnyttjat vår nya uteplats till max. Det märks att vi kommer från lägenhet. Grannarna måste tycka vi är superstöriga som är ute hela tiden. Vi spelar musik och vi grillar och vi dricker öl och vi leker med hundar. Men kul har vi ju! I lördags kom David och hälsade på. På förmiddagen igår var det rena fritidsgården hemma hos oss. David och min mamma och hennes hund kom först och vi satt ute på tomten och solade och fikade. Sen kom Daniel ihop med Emelie och hennes familj. Vi alla hängde ute på lilla baksidan och solnjöt ända till skuggorna började krypa längre och längre. På eftermiddagen for alla hem till sig själva, förutom David som stannade kvar och sov över. Vi grillade och drack öl och spelade Uno. En riktigt Unohelkväll blev det. Det är riktigt beroendeframkallande, det där spelet. (När jag gick i nian spelade vi helt bisarrt mycket Uno. Varje rast satt vi ett stort gäng och spelade och spelade. Hetsigt och fort skulle det gå. Och jävlar vad arg en blev om en fick ett +4-kort lagt emot sig.)

I natt blev det sommartid, också. Och om några dagar blir det april. Idag har det varit soligt hela dagen och jag har suttit utomhus och druckit kaffe och läst kurslitteratur i flera timmar. Och så har jag rensat ur fågelholkar för att göra dom vårredo för nya hyresgäster. Nog är det härligt med fredag och lördag, men jag tycker söndagar är ganska fina dagar de med.

Jag kämpar mot provrumsångest och jobbar med kroppspositiviteten

Häromdagen var jag inne på Gina Tricot. Jag såg en kjol som jag tyckte var toppensnygg. I och med solen och den lilla vårvärmen har jag blivit sugen på att använda kjol mer. Jag har länge varit inne i en byxfas, men kjol och svarta strumpbyxor är en gammal favorit. Jag har varit ute efter en svartvit kjol med nåt trevligt mönster på och den här kjolen kvalade in på bägge de kriterierna.

Jag hittade den i butiken och tog med den in i provhytten. Jag var glad för att ha hittat en snygg kjol som var precis så som jag tänkt mig. När jag tog på mig den för att prova blev jag så himla deppad. Den fick mig att se tjock ut! Än värre än tjock: gravid!! Det finns inget värre än att se gravid ut när en är 27 och gift för risken är stor att folk faktiskt tror att en är gravid, istället för tjock, och typ säger grattis. Jag hade hellre dött än upplevt det. Vilken mardröm.

Så kjolen fick stanna kvar i butiken. Även fast jag tyckte, och fortfarande tycker, att den är supersnygg. Och den var snygg på mig, förutom på magen. Eller jo, den var snygg på magen med! För det är en snygg kjol. Men den liksom accentuerade varenda liten valk och varenda litet put som finns. Och det är nåt jag har stora problem med. Att låta magen få flöda ut. Att låta den bara vara. Vara snäll mot magen. Och jag har inte ens en särskilt stor mage. Den är lagom stor och lite rund och mjuk. Vid provtillfället hade jag mens, till råga på allt. Svullen mensmage gör ju inte situationen bättre precis.

Jag kan bli så arg och ledsen på mig själv att jag inte bara kan strunta i att jag ser lite tjock ut. Vad gör det egentligen? Jag är ju lite tjock. Jag ser inte ut som modellen på bilden. Men jag är så rädd att se tjock ut ibland. Typ det är okej att jag vet att jag är tjock, men det är inte okej att andra tycker det och ser det. Det är så negativa tankegångar. Jag skulle ju försöka vara kroppspositiv! Tjock är ju bara en storlek. Och storleken har ingen betydelse. Intalar jag mig själv. Om och om igen.

Magen är det jag har allra störst problem att acceptera. Vissa dagar är bättre än andra, men ibland tycker jag den är tjockast och fulast i hela världen. Det här året ska bli året då jag är snäll mot min mage. Börjar gilla den som den är. Ibland är den större och mätt av en massa god mat. Ibland är den mindre och plattare. Det beror på vilken tid på dygnet det är och vilken tid på månaden. Men jag ska försöka att alltid minnas att min mage är bäst. Bäst! För magar är till för att ta hand om magen och bära upp kroppen så den får bra hållning och bära snygga kläder. Och det är min mage toppen på. Den tål till och med laktos. Och har en tjusig tatuering!

You can't keep a good girl down

Jag älskade det här säsongsslutet på Girls. Så hoppfullt efter så himla mycket tråkigheter och kladd och mellanmörker. Jag har alltid haft en plats i mitt hjärta för Hannah, med alla hennes fel och brister.

Topp fem saker vi ångrar när vi ska dö

Den här listan på fem saker vi ångrar när vi ska dö tänker jag ofta på. Den är sammanställd av en sjuksköterska inom palliativ vård baserad på frågor som hon ställt sina patienter.

Tydligen är de saker vi ångrar mest:

- Att en inte varit mer ärlig mot sig själv och levt livet som en velat istället för att leva efter andras förväntningar.
- Att en jobbat för mycket.
- Att en inte vågat uttrycka sina känslor.
- Att en tappat kontakten med sina vänner.
- Att en hindrat sig själv från att vara lycklig.

Jag arbetar ju inom äldreomsorg och möte dagligen sjuka och mer eller mindre döende människor. De uttrycker ofta tankar av det här slaget. De säger ofta att livet går för fort och att de knappt hunnit blinka så är det gamla. De säger till mig att jag ska ta tillvara på tiden innan det är försent. Vissa menar att jag borde skynda mig att skaffa barn, för det är livets stora gåva (jag blir alltid väldigt stressad och får lite hjärtklappning när de säger så, då känner jag mig alldeles för gammal och liksom övervintrad, som att jag missat tåget och nu är det för sent). Andra tycker att jag gott kan vänta, livet har så mycket annat att erbjuda och barn är faktiskt ganska jobbiga också (jag tyckte det var så himla ärligt och härligt när en gammal dam sade att jag skulle vara lycklig som inte hade några barn, för hennes egna var så besvärliga, det är så förbjudet att säga så i många sammanhang att jag var glad att hon ville öppna sig).

Jag tänker ofta på att jag ska leva livet på det allra bästa sättet för mig. Att livet är kortare än jag tror och det gäller att ta tillvara på det. Jag vill definitivt inte ligga där på min dödsbädd och ångra att jag jobbat för mycket. Vilken värdelös grej att slösa sin tid på, egentligen. Ett jobb. Som en är tvingad till att göra. Som en kanske inte ens gillar. För att få pengar för att överleva.

Jag vill aldrig hindra mig själv från att vara lycklig. Eller ligga där, nära döden, och ångra att jag aldrig sagt eller visat vad jag tyckt. Att jag aldrig uttryckt mina känslor. Vilken hemsk tanke.

En vårdtagare på jobbet klagar ofta på sin man, att han var konservativ och tråkig och att han ville bestämma över henne. Så sorgligt att ha levt en liv med den mannen. Hon kan fortfarande inte sova nätterna igenom eftersom hon så länge vakade över honom under nätterna när han var sjuk. Nu är han död och begraven och lilla tanten kan fortfarande inte sova. Hon tog hand om en envis och föråldrad man ett helt liv och tacken är att hon inte kan sova om nätterna. Undrar om hon skulle välja honom igen, om hon fick chansen att leva om sitt liv? Undrar om han var hennes val, eller mer hennes tvång? Det är frågor jag inte vågar fråga, men ofta tänker på.

Jag vill aldrig bli ensam i slutet. Ensamheten när en blir gammal blir så himla påtaglig. När en själv har svårt att ta sig ut och ingen vän eller anhörig kommer och hälsar på. Så vill jag aldrig ha det. Jag ska alltid försöka hålla kontakten med närstående. Jag ska alltid försöka vara sann mot mig själv. För vem annars kan en vara sann mot, om inte sig själv? Att våga uttrycka sina känslor är inte lätt alla gånger, men jag ska bli bättre på det. Säga vad jag tycker.

Jag vill aldrig hindra mig själv från att vara lycklig.

Ingen hurtbulle här inte

Folk som ser mig och Blixten promenera, i skogen eller på gångbanan, undra om dom tror att vi är värsta hurtbullarna? När vi kommer i snabb fart med snabba skor.

Inget kunde vara mer felaktigt.

Konfetti!!

Jag köpte ett nytt nagellack häromsistenes. Det prickiga, alltså. Det lila är lite äldre, men det gillar jag med. Så himla vårigt med ljust lila.

Men det prickiga, i alla fall. Top Coat Confetti heter det och kommer från L'Oreal. Det fanns massor av olika skojsiga överlack. Med glitter och färger och grejer. Just det här är svarta och vita hexagoner av olika storlekar. Mycket tjusigt på naglarna.

Fint över lila men det var nästan ännu finare över ett cremigt vitt lack. Då syns de svarta prickarna mer och det blir nästan dalmatinnaglar. Vilket ju såklart är toppensnyggt. Dock sitter det som själva fan. Det var sjukt svårt att få bort. Vilket visserligen betyder att det sitter kvar på nageln länge, vilket ju är positivt.

I love the pannlugg

Jag klippte pannlugg igen. Det är ju vad jag gillar. Jag trodde att jag skulle spara ut, men nä. Det blev inte så.

 

Men den är fortfarande ganska lång. Lite som ett mellanläge. Känner jag mig själv rätt kommer jag att klippa den kortare vilken dag som helst. 

Halsbandet är nytt, förövrigt. Det kommer från den lyxiga affären Netto. Jag diggar Netto. En sjuk blandning av grejer, men himla mycket som jag gillar. Det är alltid ett äventyr att gå in i en Netto-butik. En kan hitta precis vad som helst.

Bakgrundssångerska

Jag ville bli bakgrundssångerska när jag var liten. Det står så i en gammal sån där Mina Vänner-bok jag har nånstans. Hur sorgligt är inte det? Bakgrundssångerska. Men det passar så himla bra in på mig. Som en metafor för hela mig och mitt liv. Bakgrundssångerska. Jag vill alltid vara med där det händer, men har aldrig självförtroende nog att vara i centrum, vara stjärnan mitt på scenen. Jag kan bara stå i bakgrunden och svaja med armarna och doa lite tyst. Så himla sorgligt ändå att vara så medveten när en är liten. Att veta redan då att en inte är star quality, utan bara en som ska förpassas till bakgrunden.

Nu skulle jag aldrig vilja vara sångerska överhuvudtaget, även om jag älskar att sjunga. Men bara hemma. När ingen hör. Jag fick höra redan i mellanstadiet att jag inte kunde sjunga. Att jag hade dålig sångröst. Kanske därför jag bara ville stå i bakgrunden? Tänk om jag hade blivit peppad på musiklektionerna i stället? Då hade jag kanske haft självförtroende nog att sjunga på skolavslutningar och lucior.

Bakgrundssångerska, alltså. Vilken dröm att ha.

No thigh gap - no problem

Utseendehetsen vet inga gränser. Nu är ett stort mellanrum mellan låren grejen att sträva efter. Eller nu och nu förresten. Så har det väl varit ett tag. Smala lår har väl länge varit en del av dagens ideal. Men ser jag en enda instagrambild eller ett enda blogginlägg eller tumblrpost till om thigh gap så smäller jag av. För guess what? Jag har inte smala lår. Mina lår nuddar varandra. Jag har breda höfter och stor rumpa. Har alltid haft, kommer alltid ha. Och det är helt jävla okej. Och toppensnyggt!

Googlar en "thigh gap" kommer en direkt till pro ana-bilder. Som vill hetsa till anorexia. Till sjukdom och sjuka tankar. Nu räcker det inte att vara allmänt snygg eller smal längre. Nu ska en ha lår som inte nuddar varandra. Vilka bisarra ideal vi lever med. Vilken galen värld. Aldrig får en duga. Inget är bra nog.

När jag gick i gymnasiet och vägde 15 kilo mindre än vad jag gör nu, hade jag ändå stora lår och stor rumpa. Jag hade alltid jeans i fler storlekar större än mina kompisar. Och det var svinjobbigt. Det gjorde ont i själen varje gång vi var och shoppade och de köpte jeans i storlek 25 eller 26. Och jag fick klämma mig i ett par 29:or. 30:or. 31:or. Jag klippte bort storleksetiketter och ville aldrig visa hur stora jag köpte. Men nu säger jag - ALDRIG MER! Jag vägrar. Storleken på mig, på min kropp definierar inte mig. Min kropp är en del av mig och den är jättebra på alla sätt och vis. Men det är bara en kropp. Och den kan aldrig vara fel. Aldrig.

Så här ser mina lår ut. De nuddar varandra. De är ännu större när jag sitter ner. Då liksom breder de ut sig över stolen. Tar över och tar plats. Men det är okej att ta plats. Det är bra att ta plats! Karlar gör det hela tiden. De brer ut sig och särar på benen och sitter bekvämt och lägger upp armbågar och armar. Tar plats med kroppen. Det tror jag vi också borde göra lite mer. Inte sträva efter att banta och bli mindre och smalare. Inte tänka på mat som något negativt och "unna" oss en kaka till kaffet på fredagar. Att ta en kaka till kaffet är helt jävla normalt. Det är inget en bör unna sig eller belöna sig med. Det borde ingå i allas kostcirkel.

Min kropp är fin och bra och lagom stark och alldeles perfekt. Precis som den är. Samtidigt är den är bara en kropp. Jag vägrar bli dömd på grund av hur min kropp ser ut. Från och med nu ska jag vara kroppspositiv och älska min kropp. Mina lår som nuddar varandra.

Onsdagslista

Vad har du på dig?
Trasiga jeans (som är trasiga av faktiska hål, inte för att jag är en tuffing) och en stickad tröja.

Hur mår du?
Toppen!

Vad önskar du just nu?
Att det ska bli helg lite, lite fortare.

Vad har du ätit idag?
Frukost bara: kaffe med mjölk och två rostade mackor med ost och hallonmarmelad.

Vad ska du göra imorrn?
Jobba!

Och på söndag?
Förhoppningsvis bara bakis för jag hade det så himla roligt i lördags. Kanske gå motionsbingo? Det brukar jag göra på söndagar.

Senaste köp?
Köpte hundbajspåsar på ÖB igår. Rosa och lila. Mogna färger.

Vad skrattade du senast åt?






Vad grät du senast åt?
Kommer inte ihåg, det var nog ett tag sen? Men antagligen nåt cheesy jag såg på nätet.

Vem sov du senast med?
Maken och hunden.

Vad läser du just nu?
Carrie av Stephen King.

Senast sedda film?
The Wolf of Wall Street. Och innan dess, The Great Gatsby. Mycket Leo nu.

Vilken svordom använder du mest?
Kuken. Sagt tyst och lugnt och mycket, mycket argt.

Vem var den senaste som ringde dig?
Pappa! Han undrade var jag var någonstans, eftersom jag sagt att jag skulle vara hemma och han stod utanför min dörr.

Har du dejtat någon av en annan religion?
Nej. Har aldrig dejtat nån nånsin. Vad är dejta?

Senast 3 inkomna sms?
Från Danne. Alla tre.
Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
"Nu kommer lillkobran hem" Skäms lite av att jag skriver om mig själv i tredje person i sms.

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Engelska! Älskade engelska. Och jag var bra i det. Fick MVG.

Vilken är din favoritfrukt?
Jag älskar banan. Och den är en av de få frukter jag kan äta utan att det börjar klia en massa i min hals.

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Veronica Maggio, sjukt ofta. Och Chloe Sevigny.

Vad är du rädd för?
Spindlar. Läskiga sjukdomar. Olyckor.

En person du tycker är snygg?
J. Law. Alla dagar.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Totalt omöjligt att välja bara en. Jag gillar Penny från The Big Bang Theory, Cristina från Grey's Anatomy, Ellie från Cougar Town, Santana från Glee, John från Sherlock. Och Leslie Knope. Alltid Leslie Knope.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Hallbergs mamma.

Vilket språk hade du velat lära dig?
Jag kommer alltid ångra att jag inte läste spanska i skolan. Jag läste istället franska i massor av år och det gav mig absolut inget.

Vad för sorts människor faller du för?
Roliga, smarta, med fint leende.

Vart vill du åka just nu?
Har inte någon överdriven längtan att åka någon speciell stans, men om nån verkligen vill skicka iväg mig säger jag inte nej till en biljett till Italien.

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Det är jättelångt kvar till jag fyller år, men jag skulle gärna få ett gäng nya matbordsstolar. Och en köksrenovering.




.

Sell me this pen!

Jag såg precis The Wolf of Wall Street. Herre min påve, vilken lång film. Och konstig. Men det var ju lite det som var grejen. Att se vad all the fuzz va om.

Det var väldigt mycket naket såklart. Väldigt mycket tuttar och fittor. Det känns som en sett miljontals tuttar på tv och film den senaste tiden i och med all True Blood och Game of Thrones och så vidare. Det är inte lika chockerande som filmskaparna vill att det ska vara längre, så nu var det en scen med Leonardo DiCaprio som snortade kokain ur en tjejs anus. Helt normalt. En liten penis fick vi se också i Wolf of Wall Street. En humoristisk Jonah Hill-penis. Varför är det alltid så? Att nakna kvinnor alltid ska vara sexiga, men nakna killar ska vara roliga?



Det var väldigt mycket knark också. Som väntat. Filmen handlar alltså om Jordan Belforts (aka Leo) uppgång och fall på aktiemarknaden. En väg som var kantad med knark och horor. Mycket, mycket knark. En minnesvärd scen är när Jordan och Johan Hill tar några piller som passerat bäst-före-datumet och upplever en ny fas till drogfyllan: "cerebral pares-fasen". Nåt av det konstigaste jag sett på film. Helt ärligt. Satt förstummad, halvt i chock för vad jag såg. Och scenen var så lång. De krälade på golvet och rullade som en boll nedför en trappa. Ord kan inte beskriva hur konstigt det var.

Making my way downtown, walking fast, faces pass and I'm home bound

Hur fina och våriga är inte de här klänningarna från Zara? Lite färg och lite mönster känns så påskigt och trevligt. Särskilt den gula klänningen känns typiskt trevlig. Färg och form jag kan längta efter, efter en lång och grå vinter. En vinter fylld med stickat och murriga färger. Då vill jag ha pasteller. Som kontrast.

Synd bara att det var typ 3 plusgrader idag och det är många, långa månader kvar innan det är dags för klänning och barbent.

(Noterade ni Vanessa Carlton i rubriken? Jag minns när den låten var poppis. Videon gick på Mtv tjugofyrasju och hon åkte runt, runt med sitt himla piano och var så duktig och speciell artist för att hon kunde spela nåt instrument. Nä, tacka vet jag Britney.)

Fina Malmö

Dagens demonstration mot nazism i Malmö är en av anledningarna till att jag saknar den staden. Det hade varit sjukt ballt att vara där. Att vara med och demonstrera mot en så viktig sak. Med så mycket folk. Jag har sett en massa bilder från vänner via Instagram och det verkar ha varit fantastiskt många människor samlade. Så många människor kan omöjligen samlas i den lilla staden som jag bor i. Det finns inte så många människor här. Knappt om exakt alla som bor här hade gått ut på gatorna hade det samlats 10 000.

Det är fan vidrigt att det finns ett rasistiskt parti i riksdagen och i kommuner runt om i landet. Och lika obehagligt att det finns folk som tycker att de ska "respekteras" och "behandlas som alla andra partier". Rasism och nazism ska aldrig respekteras.

(Bilden snodde jag från DN.se)

Fem bilder från i fredags

Fem bilder från i fredags. Då var det soligt och vi grillade och liksom vårnjöt lite. Sen blev det lördag och snö. Men nu är det söndag och vår igen. Det svänger fort i mars.

Ta plats

Nu sitter det peppiga citatet på min vägg!!

Jag beställde det såklart från Karin.

Lelle baksidan

Om det är gött att äntligen bo med en egen baksida? Svar: ja! Freaking älskar den där lilla baksidan. Tänk vad en liten plätt gräs och sol kan göra med humöret. I förrgår satt jag därute och drack kaffe och igår åt hela lilla familjen frukost där. Jag tror detta kommer bli en himla bra sommar, med en alldeles egen liten uteplätt.

Helt vindstilla är det också, efter som vi bor i ett hörn så har vi liksom en innergård typ, så det blir jättevarmt i solen.

Innan vi flyttade in så bodde en gammal dam här som har bott här sedan det byggdes. Det var när hon dog som vi köpte det. Så vi är den andra familjen som bor här bara. Trädgården är ganska skruttig än så länge, den gamla damen hade säkerligen svårt att sköta om den, men då är det ju tur att jag bor ihop med en karl som tycker det är superskoj att hålla på och rensa ogräs och plantera växter. Jag är mer sitta-i-solen-och-va-sällskapstypen.

Ignorera gärna strumporna i mockasinerna. Jag har inga bra tofflor, eller sandalaktiga skor som är lätta att ta på och bra att gå ut på tomten med. Jag vägrar foppatofflor, även fast jag nu fattar varför de är så praktiska, och jag drömmer om ett par fina träskor. Men jag måste bara hitta dom först.

Jag vakna upp och höll om en dunk gin men i drömmen jag just drömt höll jag om dig

Idag har jag vårkänslor, så det fick bli kjol. Det är lite vårigare än långbyxor. Fast jag vet inte om svart är så vårigt?

Mitt hår är verkligen en hot mess just nu. Det rosa är liksom på väg ur och längden är konstig och luggen ska vi inte ens tala om. Jag vet verkligen inte vad jag vill göra med det. Det är ju så förbannat tråkigt att försöka växa ut det och få lite längd på det. Det tar ju evigheters evigheter och jag har ju sämst tålamod i hela världen. Jag vill ha förändring nu nu nu. 

(Alltid riskabelt att sitta i skräddarställning i kjol.)

Allmänna humöret idag: Mycket bra. Solen skiner (som synes) och jag har suttit ute hela förmiddagen. Nu lyssnar jag på Håkan, skriver på skoluppgifter och ska snart äta lunch. Jag blir alltid gladare vid lunchtid.

ThrowbackTuesday

Häromdagen la jag upp en gammal selfie på Instagram. En tio år gammal selfie. Från innan mobilkamera och Instagram och ordet selfie. Men såklart fotade vi oss själva då med va. Och la upp på Skunk eller Lunarstorm. Fotograferade med en kamera. Inte mobilen.

Jag hade inte en digitalkamera då, 2004, men min kompis Jessica hade en. Jag tror hon fick den när hon fyllde år. En dag hade jag håltimme när hon hade lektion och då knäppte jag den här i skolkorridoren:

Komplett med tandställning, inget smink och lilla finnen på hakan. Och "rolig min". Alltid nån rolig min, så jag visste att jag skulle se lite ful ut istället för att försöka se snygg ut och ändå bli ful.
Det här är nog i tvåan på gymnasiet, skulle jag tro. Jag såg ut typ exakt så här i gymnasiet. Randig tröja och blont hår med liten snelugg. Vi hängde alltid i bildsalen och filmade humorsketcher med filmkamera. Klädde ut oss, fulade till oss, larvade oss med dialekter. Skrattade åt oss själva. Tvåan var ett himla bra år på gymnasiet. Trean var betydligt svartare.

När jag gick igenom min gamla hårddisk hittade jag fler digitalkamera selfies. Den här är tagen i mitt flickrum.  

Också i gymnasiet och efter skolkorridorbilden, för den här är nog tagen med min egen kamera, skulle jag tro. Det är så svårt att minnas. Och inget från den tiden har korrekt datumstämpel. Jag tror aldrig den här hamnade på internet. Den var nog inte seriös nog. Inte snygg nog.

Den tredje, spegelselfien, är från 2006.

Då har jag blivit vuxen. Eller "vuxen". Tagit studenten och varit lite arbetslös och börjat jobba. Jag minns att jag kände mig väldigt vuxen, för jag hade jobb och åt p-piller och hade sex. Som en vuxen kvinna. Jag stod där på mitt industrijobb och kände mig som en vuxen kvinna.
Bilden är tagen i omklädningsrummet på just det jobbet. Det var ganska sugigt att jobba där 2006. Bara en massa gamla gubbar, och jag. Ungefär. Det fanns några kvinnor också, men inte många. Och de var alla äldre. Gubbarna kallade mig gumman och tyckte jag var "söt i håret" om jag hade ett spänne i det. Men jag kände mig i alla fall vuxen.

Efter världens gråaste vinter är jag inte van med strålande sol och ljumma vindar, men jag tackar och tar emot.

Vad är det som hänt med vädret egentligen? Jag blir helt snurrig. Av vårglädje! Efter världens gråaste vinter är jag inte van med strålande sol och ljumma vindar.

Igår, var det som bekant söndag, och urfint väder och jag tog tillvara på varenda soltimme. Jag är en sån person som blir stressad på sommaren när det är soligt för många dagar i sträck och jag vill liksom ta tillvara på all sol, men jag orkar inte. På våren går det däremot jättebra, för nu har jag ju inte hunnit tröttna än.

Igår på förmiddagen gick jag och pappa (och Blixten, såklart!) motionsbingo. På Femöre den här gången och inte på Jogersö efter förra söndagens vilsekatastrof. Solen strålade och jag hade på mig alldeles för varma kläder. Det är en så himla skön känsla. Att bära för varma kläder. Att svettas lite, istället för att frysa. Det blåste ute på havet, men i skogen var det lä. Jag hade solbrillor på mig och såg en fet huggorm ligga och sola sig. Vårigt som tusan. Daniel å andra sidan tillbringade hela förmiddagen med att rensa i rabatten på vår innergård så nu har vi en vårfin rabatt. (Och idag blommade krokusen för första gången!!)

På eftermiddagen igår for jag och Daniel iväg på ettårskalas. Sen när vi kom hem framåt förkvällen, då var det fortfarande varmt! Och solen var fortfarande uppe (fast på väg ned). Det var så härligt att vara ute på promenad med Blixten utan att behöva knäppa jackan eller vira en tjock halsduk runt halsen.

Jag är helt klart redo för vår och värme och grillning och kaffe i solen på min baksida och blommor i rabatten och tunna jackor och Converse och solglasögon och doften av hav och tång.

Världens klokaste Karin

Så här, en dag efter den internationella kvinnodagen, tycker jag kloka Karins ord är på sin plats.

Jag älskar det här citatet. Jag har det som bakgrundsbild på min mobil och snart ska det hänga på min vägg. Det finns sån himla styrka i de här orden. Jag har svårt för att vara besvärlig och ta plats, men jag ska bli bättre på't.

Morgondimma och marssol

Det var så himla fint väder när jag och Daniel var ute med Blixten igår morse. Solen är så sällsynt nu för tiden att mitt hjärta gör ett litet glädjeskutt varje gång den kommer fram.

Jag tycker vi bor ganska så fantastiskt fint, nu när vi flyttat. Jag vill alltid ha med fotograferingsapparaten och knäppa bilder på mitt fina närområde. Och speciellt när det är morgondimma och soligt.

Havet, alltså. Så himla vackert. Och alldeles stilla. Här kan jag verkligen se mig ta morgondopp i sommar. Blixten ville hoppa i redan nu, men det är lite för kallt för det.