tisdag 12 februari 2013

Sjuka ideal och ljuspunkten Hannah Horvath

Finns det någon bild vi matas mer med än kvinnokroppar? Kvinnokroppar blir konstant objektifierade och dömda. De blir tittade på och pratade om. Så jädra tröttsamt. Och ändå tänker jag göra exakt detsamma. Prata om kvinnokroppar alltså. Eller närmare bestämt en kvinnokropp. Hannah Horvaths. Eller Lena Dunhams, om vi ska vara såna. Lena spelar Hannah i Girls och hennes kropp är så fantastiskt ovanligt i media att jag tänker att detta måste vi prata om.





Jag är inte van att de den här typen av kropp i film eller på tv. Oftast är det Megan Fox-typer som bär kortkort eller är topless. Perfekta stjärtar och bröst med silikon i. Jag är så van att se den typen av kropp att jag knappt ens längre reagerar på att de inte är äkta. Inte riktiga. Kropparna i reklamen på tv:n är inte riktiga kroppar. Kropparna som syns i tidningarnas parfymannonser är inte så som kroppar i verkligheten ser ut. De kropparna är datagjorda. Även fast de tillhör några av de vackraste kvinnorna i världen. Ändå fixas de till i efterhand. Inget är bra nog.





När jag för förta gången såg Hannahs kropp blev jag så chockad att jag nästan satte kaffet i halsen. På det bästa sättet en kan bli chockad på. Jag blev så glad att en sån kropp som jag har syntes i tv. En alldeles vanlig kropp med mage som skakar och lår som dallrar. Hur ofta får vi se det på film? En mage som skakar på huvudkaraktären. Utan att det är det som är skämtet. För det får vi ju se. Folk som liksom är komiskt tjocka. När en ska liksom haha-skratta åt kvinnors kroppar. Det är alldeles vidrigt, men det är inte det jag pratar om just nu. Nu syftar jag bara på en helt vanlig kropp. Som inte är särskilt tjock. Eller särskilt smal. En kropp som inte överhuvudtaget finns där för att betraktas. Vilket är en konstig grej att säga såklart eftersom att jag betraktar den som tusan. Men ni vet ju vad jag menar. En kropp som bara är en kropp. Att leva med. En kropp som jobbar och dricker öl och äter mat med kompisar och har sex och bara lever. Tänk att det ska vara ovanligt att se i media. Vad är det för jäkla värld vi lever i?






Jag älskar det faktum att Hannah bär korta shorts och toppar som visar magen. Att hon bär midjehöga byxor eller är helt jävla naken. Jag älskar att hennes mage putar ut lite ibland, som magar gör. Jag älskar att hennes bröst är så himla naturliga. Jag älskar att hon får en liten rulle på magen när hon sitter ner och att hennes lår dallrar när hon springer.

Och sedan vill jag nästan börja gråta när jag tänker på hur ovanligt detta är. Eller skrika och bli arg. Att det ska vara så ovanligt att se en kvinnokropp som är en kropp och inte en skyltdocka. "Jävla vidriga patriarkathelvete!" vill jag skrika. Så då gör jag det.

2 kommentarer:

Rebecca sa...

så jäkla bra skrivet och jag håller med! När jag såg senaste avsnittet blev jag så jäkla GLAD rent ut sagt att det för en gångs skull var en riktig kropp. Med riktiga bröst och mage och rumpa, någon som man för en gångs skull kan relatera till. Jag önskar att Girls fanns när jag var tonåring, det hade nog gjort under för min kroppsuppfattning tror jag...

aliciasivert sa...

Så himmelens fin! Jag har inte sett den här serien. Det ångrar jag nu. Kanske kan man komma igen i efterhand.
Tack för tipset och för att du tar upp ämnet, du har innerligt rätt i allt naturligtvis.