Nu för tiden är jag ganska så hårig. Ganska överallt. Jag är så glad att jag kommit så långt att jag kan vara det. Det hade varit otänkbart när jag var yngre. Inte att vara det hemma när jag gör inget speciellt. Det har jag aldrig haft problem med. Med att var det med andra. När jag träffar folk. Det ville jag verkligen inte. Jag gjorde allt jag kunde för att undvika det.
Jag tror jag var tolv eller nåt när jag rakade benen för första gången. Jag gjorde det av det enkla skälet att jag kände mig för hårig. Inte som en kvinna. Vilket ju är ironiskt eftersom jag hade blivit hårig just för att jag var på väg att bli en vuxen kvinna. Jag gjorde det inte särskilt ofta. Men senare. I högstadiet nån gång. Och gymnasiet. Då ville jag verkligen inte visa mig som hårig.
En sommardag så bestämde jag och mina kompisar oss för att åka och bada efter skolan. Vi sa att vi skulle bada i underkläder så att vi skulle slippa cykla hem emellan. Det var ju åt helt fel håll. Att åka hem skulle ta mycket längre tid. Men jag kunde bara inte. Jag kunde inte åka till stranden och ta ett snabbt dopp med mina närmsta kompisar för jag kände mig för hårig. Jag hittade på ett svepskäl för att åka hem och hoppa in i duschen och snabbraka mig. Så sorgligt att det spelade så stor roll. Som att någon skulle titta på mig. Eller i och för sig, det kanske de skulle, folk kan vara förjävliga. Men jag önskar att jag inte brytt mig. Idag skulle jag aldrig låta ett par orakade ben eller armhålor stoppa mig. De är alltid orakade och ganska håriga.
Nu för tiden åker jag till badhuset med håriga ben, orakade armar och könshår som tittar fram i bikinilinjen. Inte fan är det nån som tittar på mig på badhuset. När jag är under vatten, som jag är 90 % av tiden där, så är det omöjligt att ens se nåt. När jag duschar så står jag bland en massa andra kroppar som alla ser helt olika ut och det är så himla skönt. Alla olika, alla lika.
Det är en sån befrielse att inte raka sig. Att alltid vara mjuk, istället för bara ibland (för hår är liksom supermjukt). Att aldrig få stubb. Mitt hår är inte ens särskilt mörkt, så jag vet inte varför jag hållt på och brytt mig. Jo, det vet jag ju såklart. Det är ju så en kvinna ska se ut. Kal. Hårlös. Som en Barbiedocka. Hur hemskt är inte det? Usch, jag spyr på det idealet. Som får kvinnor i alla åldrar att känna sig äckliga över lite hår. Lite helt normalt, ganska nödvändigt hår. Som får kvinnor att varje dag, varje vecka raka och vaxa och epilera. Som får kvinnor att skada sig själva. Att göra sig illa. En gång när jag rakade mig och hade bråttom till en klassfest i gymnasiet slant jag rejält och fick med 10 centimeter hud. Det tog flera sekunder innan jag ens fattat vad som skett. Innan jag fattat varför det var en tjock hinna av nåt slemmigt på rakhyveln. Det var bara ett lager hud och jag fick gå med världens största plåster en vecka efteråt. Och satan vad det blödde.
Min hud är så mycket gladare nu. Den gillade aldrig att bli rakad. Min hud är jättekänslig och jag blev alltid röd, fick utslag och inåtväxande hår. Så värdelös att konstant göra nåt som skadar mig. Nu skulle jag aldrig komma på tanken att göra det kontinuerligt igen.
Men visst kan jag raka mig ibland. Så där när andan faller på. Ett par gånger om året. Men nu vet jag att det är för att jag vill. Precis som jag använder läppstift ibland. Eller låter luggen växa ut så jag kan ha den som gardinlugg. För att göra nåt med mitt utseende. För att jag vill. För att jag har lust.
2 kommentarer:
Men hurra för modighet!
HAHAHA! Bloggers sökstatistik är så himla rolig. Bra att du inspirerades av den, och evinnerligt bra skrivet! Heja!
Skicka en kommentar