(Den här bilden Instagrammade jag för att visa min enorma utväxt, men skåpen i bakgrunden är bevis på att det var på badhuset den togs).
Idag var dagen. Dagen då jag äntligen kom iväg och simmade. Jag älskar att simma och simmade när jag bodde i Malmö, men sedan jag flyttade hit har det inte blivit mycket med det. En stor anledning har varit att badhuset har varit under renovering sedan januari. Då blir det liksom svårt att simma. Med sedan förra helgen, eller nåt, så är renoveringen klar och simhallen är nyöppnad. Varje dag sedan dess har jag velat ta mig dit, men jag hittar alltid på bortförklaringar till mig själv. Jag skjuter alltid upp. Vilket är så himla dumt. Det är ju bara jag som lider av det. Men det är så svårt att hoppa på cykeln och åka iväg till simhallen när jag kan så lätt strunta i det och vara kvar hemma och titta på Glee istället.
Men idag så tog jag steget. Direkt efter jobbet, utan att passera gå, for jag iväg för att simma. I 45 minuter simmade jag järnet och det var så himla skönt. Och kul! Jag älskar att simma. Att bara tänka på allt och ingenting speciellt längd efter längd. Det enda som är störigt är alla sölisar som jag måste dela bana med. Endast två banor var motionsbanor idag, så jag simmade bland långsamma pensionärer och en pappa som skulle lära sin son att simma. Jag vill ju kunna simma fort. I min takt. Inte i deras långsamma takt och trängas. Som tur gav de andra upp ganska fort och jag fick vara ganska själv på en bana. Det finns ju inget värre än att inte kunna ge allt när jag vill.
Nu ska jag tvinga iväg mig själv minst en gång till denna vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar