Det här med att vara själv

Det är så konstigt det här med att vara ensam en helg när jag är så van att ha sällskap hela tiden. Jag har länge bott med nån. Alltid faktiskt. Jag har aldrig bott själv. Aldrig på egen hand. Och jag har ju valt att ha det så för att jag gillar sällskap. Jag gillar att ha folk hos mig. Eller hundar. De gillar jag med. Det blir lite av en chock för systemet att vara alldeles själv en hel helg för mig. För sådana som är vana att vara och bo själva låter det säkert helknäppt. Men jag är så van med sällskap. En sambo och en liten hund springande runt fötterna (okej, sambon håller sig i högre nivå än runt mina fötter). Jag är van att nån är där när jag kommer hem. Van att ha någon att laga mat med och titta på Community med. Inte alls van att göra sådana saker själv. Det känns himla ensamt och det finns ganska så mycket saknad med i bilden.
Men samtidigt. Det är väldigt skönt också. Att få vara själv. Göra som jag vill. Exakt när jag vill. Inte behöva gå ut i det snöblandade regnet för att hunden vill kissa. Sitta och fokusera på min uppsats och vara helt osällskaplig. Äta Frukt- och mandelchoklad som min sambo inte gillar.
Så himla dubbelt.