När jag skulle gå och lägga mig igår kväll så var jag peppad på att jag inte behövde ställa klockan eller vakna till en viss tid. Jag skulle kunna sova hur länge som helst nästa morgon. Jag skulle inte börja jobba förrän kl. 16 nästa dag (alltså idag) så då hinner jag vakna utan klocka. Men eftersom jag är som jag är så ställde jag klockan ändå. Jag blir ju liksom lite orolig och nervös och tror jag ska sova för länge. Jag ställde klockan på halv nio. Det kändes som en bra och sund tid att gå upp.
Men jag hade ju inte direkt behövt oroa mig. Prick sju så vaknade jag och kunde inte somna om igen. Jag är för stressad för att somna om igen. Då känns det som att jag ska missa hela dagen. Så jag gick upp och gick ut med Blixten och sedan var jag pigg. Nu är jag pigg. Det var ju ljust ute och soligt och varmt (solen verkar dock ha försvunnit nu). Det är ju förvisso bra att jag är pigg och så, men jag hade gärna sovit länge. Å andra sidan så är ju sju en sovmorgon om jag jämför när jag gått upp den senaste veckan, vilket är halv sex. Så sju är ju helt klart bättre än halv sex på morgonen. Men ändå. Sju är ta mig tusan ingen sovmorgon.
Varför är det så? Det är så dumt att vakna tidigare de dagar en faktiskt kan och får sova ut. Fast helt ärligt så gillar jag ju att gå upp tidigt. Inte för tidigt, såklart. Men ändå tidigt. Jag gillar att ha tid till att äta frukost, brygga kaffe och koka ägg och sedan äta i lugn och ro. Jag vill ha tid till att se en serie och duscha och välja kläder. Att gå ut med Blixten och sminka mig utan att behöva stressa. Det är faktiskt mer livskvalitet för mig än en sovmorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar