En mer hoppfull framtid

I början på det här året var jag arbetslös och hade precis fått sluta från ett heltidsvikariat. Jag kände mig vilse och visste inte riktigt vad jag ville göra i framtiden. Jag skrev om det bland annat här och här. Jag kände mig ganska matt på allting och jag ville verkligen, verkligen inte vara arbetslös, men jag visste liksom inte vad jag faktiskt ville göra.

Nu har jag skola, praktik och jobb. Alla inom vården. Så himla spännande och så himla mycket att göra. Jag är liksom inte riktigt van med såna här fulla veckor och helger. Förra året pluggade jag på distans och jobbade skift hela året. Tiderna var så himla mycket mer regelbundna, men obekväma så att säga. Jag jobbade nätter och sena kvällar och tidiga morgnar. Jag kunde jobba natt och sedan plugga hela dagen. Om jag ville. Eller så sparade jag allt plugg till ledigheten eller kanske läste en massa litteratur på rasterna på jobbet. Nu ser mitt liv helt annorlunda ut. Jag har heldagar i skolan och heldagar på praktik och heldagar på jobb. Så himla oregelbundet och jag är helt beroende av min kalender, annars skulle jag inte kunna komma ihåg en enda tid. När jag arbetade skift inom industrin förra året, så gick jag på rullande schema. Skiftcyklar som rullar hela året, så jag visste alltid när jag skulle jobba. Jag kunde titta på schemat och se när jag skulle jobba om flera månader. Nu vet jag liksom ingenting, men jag gillar att vara timvikarie ändå. Just för att det är så flexibelt (detta fula ord) och öppet. Det är så nytt för mig och ganska skönt, eftersom att jag har skolan också.

Det här med praktik, förresten. Det är ganska förvirrande. Jag har aldrig haft den här typen av praktik innan och det blir liksom lite konstigt att ha praktik på ett ställe och arbeta (med samma sak) på ett annat ställe. Men det är himla roligt. Jag blir en svamp som suger in en massa kunskap och ställer tusen frågor. Igår var förta dagen på praktiken och idag ska jag jobba kväll. Det var så skönt med sovmorgon i morse att det knappt var klokt. Dock sov jag bara till halv sju, men ändå. Jag gick inte upp direkt för det behövde jag inte. De senaste fyra dagarna har jag gått upp halv sex och det är liksom inte min tid. Hela helgen jobbade jag och igår började jag sju på praktiken. Att jobba kväll idag ska bli ganska härligt kan jag tycka.

Det känns så fantastiskt bra att jag har lite mer koll på mitt liv nu. Att jag har lite mer mål och riktning. Jag vet i alla fall vad jag ska göra ett år framåt. För så länge håller skolan på. Och det känns så himla bra. Efter skolan är färdig kommer jag att ha en praktisk, användbar utbildning. Om jag hoppar in som timvikarie så ofta jag kan, så kommer jag ju att få lite pengar också. Och det är ju inte helt fel. Jag känner mig himla harmonisk just nu. Det må låta larvigt, men det är sant.