Ztv hade en grej där de körde en timme med musikvideos från samma artist. Jag spelade in Bon Jovi-timmen på en VHS-kassett som jag sedan spelade sönder. Det var ju bara så himla bra. Och Jon Bon Jovi var ju bara så himla snygg.
Linnea hade en CD av dem som inte jag hade och vi brukade lyssna på den hemma hos henne. På sommaren så skulle Linnea åka på semester med sin familj och det slog mig samma morgon som hon skulle åka att det skulle ju betyda att jag inte skulle få lyssna på den skivan som hon hade på hela tiden hon var borta. Jag ringde henne i panik och frågade om jag fick låna skivan. Det fick jag, men de skulle åka alldeles strax så jag fick skynda mig. Jag cyklade så fort hem till henne att jag fick blodsmak i munnen, men jag hann i vart fall. Hon gav mig skivan och jag cyklade nöjt hem. Nu skulle jag kunna lyssna hur mycket jag ville under tiden hon var på semester.
I augusti 2000 spelade Bon Jovi på Globen och jag och Linnea hade biljetter! Det kändes skitvuxen att få gå ensamma på konsert i stora Stockholm. Vi fick skjuts upp din av min farsa och hennes farsa körde oss hem, men på själva spelningen var vi ensamma, föräldrafria. Så ballt! Det var givetvis en megabrakonsert, men jag minns att jag var besviken att det inte spelade power balladen Always. Linnea och jag hade ju lyssnat in oss på alla gamla låtar och den var kanske min favorit. Men ändå, det var en himla bra spelning. Tänk att så se Jon Bon Jovi live. Att få njuta av hans uppenbarelse på riktigt.
Jag började mer och mer prata om hur snygg Jon Bon Jovi var och bry mig mindre och mindre om musiken. Linnea kallade mig groupie och tyckte att jag inte var nåt riktigt fan. Ett riktigt fan bryr sig om musiken och inte sångarens utseende. Men vad kunde jag göra, han var ju bara så himla läcker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar