Jag läste nåt på Facebook nyligen. Det var nån som precis fått barn eller blivit gravid eller nåt. Det personen var toppenglad såklart och delade glädjen på FB. Inget konstigt med det. Många kommenterade "Grattis!" och "Vad roligt!". En person kommenterade "Härligt! Nu börjar livet på riktigt för dig!". Och det är den kommentaren jag tänkte fokusera lite på. Den och alla andra liknande den, som syftar på att livet skulle börja "på riktigt" först när en får barn.
Sådana kommentarer kan göra mig så himla ledsen. Eller nej, inte ledsen. Arg. Att hävda att livet börjar först när en får barn, även när en säger det på ett "positivt" sätt till en nybliven förälder, är respektlöst mot så många människor. Det är samma sak som att säga att livet inte är på riktigt för de människor som inte har barn. Alla ofrivilligt barnlösa. Alla frivilligt barnlösa. Alla som inte är där än. Alla som aldrig vill dit. Alla som velar. Alla som försöker. Alla som inte nånsin vill ha barn. De människorna finns faktiskt också på riktigt. Jag är en av dom. Vi lever alldeles riktiga och verkliga liv. Annorlunda liv mot de som har barn, möjligtvis. Men precis lika äkta och riktiga.
Att få barn och ha barn är givetvis omtumlande och stort. Omvälvande och fantastiskt. För de flesta. Men ett liv utan barn kan vara precis lika värdefullt. Det glöms bort och ignoreras i Livet Börjar Med Barn-retoriken.
Ibland säger folk till mig och Daniel: "Det märks att ni inte har barn". Med ett litet fniss. Det kan vara om vi säger något eller om något ser ut på ett visst sätt hemma hos oss. Som att vi borde ha det. Som att våra liv blir malplacerade när vi är i våran ålder och inte har barn. Det märks att ni inte har barn. Ja, det är väl klart som fan att det gör, vill jag skrika. Det skulle ju vara svinkonstigt om vi levde som om vi hade barn, fast vi inte har det?!
När en blir 25 år, 28, 30 tycker folk att det blir himla viktigt att undersöka om ens barnstatus. Så sent som igår frågade en vårdtagare om jag har barn. Följdfrågan blev direkt: "Varför inte?". "Du vill väl ha barn? Börjar väl bli dags nu?". Som om en inte är riktigt fullvärdig som människa, som kvinnan, när en inte har barn. En riktig kvinna har barn. Är mamma. Lever ett riktigt liv. Lever livet på riktigt. Vi andra lever tydligen på låtsas.
6 kommentarer:
Ja. Gud. Det är i stort sett lika provocerande som "en dag kommer du förstå att du vill ha barn". Egentligen är det väl samma kommentar. Att livet går ut på att göra små avkommor. Om man ska vara helt ärlig och ganska så cynisk så är det väl mer så att livet inte direkt börjar... utan mer stoppar... när man får barn (i alla fall ett tag). Alltså jag ÄLSKAR mina barn och de är helt underbara. Men att livet började med dem? Nä. Men jag har flera vänner som resonerar på det viset och som i stort sett gett upp allt som inte har med barnen att göra. Jag antar att deras liv kommer bli pretty boring sen när barnen flyttar och de plötsligt inte har något kvar längre av sina egna intressen och grejer.
Det gör mig otroligt lessen att man glömmer bort de som inte kan få barn, inte vill ha barn och de som håller vill men får missfall. Jag gjorde ett val när jag blev 20 att aldrig ifrågasätta om/när mina vänner ska skaffa barn. Ska de göra det så lär de berätta annars kommer beviset inom 9 månader, precis som att jag inte frågar om de är gravida. Tänk om personen bara har de jobbigt och har gått upp i vikt? Sjukt fokus på att skaffa barn och vara förälder när de redan är tufft att vara människa i samhället. BRA INLÄGG!!
Bra sagt. Jag är har inga barn för att det är så jag väljer att leva mitt liv. Jag tröttnade för länge sedan på att försvara det här valet. Men fortfarande kan jag få pikar och hintar om hur underligt det är, trots att jag är 44 år och storken förmodligen flygit förbi mig för länge sedan.
Så himla bra skrivet! Själv vill både jag och min sambo ha barn så småningom, men tänk om det inte går? Tänk om vi blir två av dom ofrivilligt barnlösa? Är livet över då?
Vi kommer att bli ledsna OM det inte blir några. Planera och önska kan man men det finns ju aldrig några garantier, kanske adoption då med de får man ta ställning då.
Finns så mycket mer att fylla livet med, än att avla barn. Alla förstår inte det. Vi får redan frågor, och klart man får hugg i hjärtat varje gång det kommer på tal. För man hoppas ju, att en dag ha ett litet knyte i famnen.
Tycker bara i allmänhet att folk ska respektera faktum att alla kanske inte vill skaffa barn, och att man ska vara försiktig med vem man kastar frågan till.
(Sen kommer debatten om barnafödande med risker hit och dit, men det är en annan fråga. Jag vill ha barn men är så vansinnigt rädd för att just gå igenom en vaginal förlossning.)
Vad jag jag blir av alla kloka kommentarer! Tack för att ni delar med er och så himla härligt att jag inte är ensam i mina tankar och känslor.
Håller med till hundra procent. Såå bra skrivet! Hurra!
Skicka en kommentar