Förra veckan hade vi min mammas och Görans hund Wille boende här hos oss. Så himla mysigt. Och givetvis blev jag sugen på att ha två hundar. Tänk vad gosigt det skulle vara med en liten lirare till boende hos oss. En liten valp. En liten kompis till Blixten.
Hade vi haft två hundar hade de alltid kunnat leka med varandra. De hade alltid haft sällskap och en kompis nära till hands. Blixten och Wille är så fina när de leker ihop. Eller är ute på promenad och går bredvid varandra. Eller när en av dom kissar på en liten grästuva och sedan kissar den andre på exakt samma tuva. Gulligt! De blir liksom ett litet gäng. De mot världen. Och det känns sunt för en hund att umgås mycket med en annan hund istället för bara människor. Jag tror det finns en trygghet för hunden att ha en till hund där.
Men det är nog mest i tanken jag tycker två hundar är en bra idé. Valpar är ju urmysiga och ungefär hur söta som helst, men i verkligheten är de ett pain in the ass. De betyder mycket jobb. Mycket jobb! En måste gå ut med dom hela tiden och när en bor på tredje våningen blir det mycket springande i trappor. Och dom kissar ändå inne nån gång ibland. De kan inte lämnas ensamma och behöver konstant tillsyn. De tar så himla mycket tid. Jobbigt. Och ska vi resa bort nån gång så är det svårare att hitta hundvakt till två hundar än till en liten Blixt.
Men ändå. I tanken. I den låtsasvärld som finns i mitt huvud där vi bor i ett stort hus nästan på landet. Där vi har en stor tomt med staket runt hela så hundarna kan springa fritt. Där skulle två hundar passa himla bra. Men i verkligheten, i en liten tvåa när vi jobbar och pluggar. Där fungerar det inte lika bra. Tur att jag har min tankevärld där allt fungerar och inga problem finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar